Inre landskapspoesiStaffan Göthe, Mirja Burlin och Lina Englund i Kristina Lugns nya pjäs Karlsson som utspelar sig i lokaltrafiks- och sjukhusmiljö. Eller om det är ett inre landskap. Foto: Teater Brunnsgatan Fyra
Recensioner [2009-03-10]

Inre landskapspoesi

Karlsson av Kristina Lugn
Scen: Teater Brunnsgatan Fyra
Ort: Stockholm
Regi: Johan Wahlström
Scenografi: Sören Brunes
Ljus: Figge Holmberg
Kostym: Inger Elvira Pehrsson
Medverkande: Mirja Burlin, Lina Englund, Staffan Göthe
Ljud: Hasse Andersson
Länk: Teater Brunnsgatan Fyra


RECENSION/TEATER. En drömtrio i en drömsk vardagspjäs. Staffan Göthe, Lina Englund och Mirja Burlin spelar läkare, spärrvakt och Karlsson i Kristina Lugns nya pjäs, regisserad av Johan Wahlström på Brunnsgatan Fyra.

Tänk att det där fullkomligt helt uppåt väggarna absurda kan se alldeles, alldeles … vanligt ut. Som en beige trenchcoat. Det invecklat symbolmättat existentiella kan rymmas i ett vanligt ord som vägmärke eller frysbox. Och samtidigt vara så fint och roligt.
   En mästare på att måla tokig inre landskapoesi med vardagsfärger är ju Kristina Lugn. Och nu har regissören Johan Wahlström fått ett dreamteam till uppsättningen av hennes senaste verk på Teater Brunnsgatan Fyra. Tillsammans förvaltar de det mycket väl.


Trion Staffan Göthe, Lina Englund och Mirja Burlin passar nämligen perfekt i rollerna. Rollerna, ja … Göthe är läkaren, i rockigt plastig vit rock, och gift med sköterskan eller ordentligt friserade spärrvakten (Englund) – eller bor hon ensam i en förort och var tidigare gift med Dan Andersson? – och är Burlins Karlsson deras patient, älskarinna, eller både försvunna och högst närvarande barn … eller är de alla bara olika sidor av en och samma person?
   Till slut börjar jag känna det som om det är jag själv som drömmer det som sker på scenen: alla gränser flyter in i varandra med omisskännlig drömlogik.


Perspektiv byts, väggar vänds och saker och ting får snygg snurr i Sören Brunes rörliga spegelscenografi. Är vi på en läkarmottagning, eller i Storstockholms lokaltrafik – full med erogena zoner! – eller i dödens väntrum? Kanske bara på väg in i finalen på en melodifestival.
   Det slutar nämligen med att monologer och dialoger – om sorg, saknad, relationer, vården och vardagen och slutet på livet – med lätthet förvandlar sig till sång. Och lite dans.


Jag svajar ut på verklighetens Brunnsgatan i Stockholm, som nu helt klart verkar målad i samma drömska färg som tillvaron i den lilla miniteaterfabriken därinnanför port nummer 4. Vimmelkantig på ett alldeles, alldeles vanligt sätt.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Trissa Beck 2009-03-14 07:24

    Nej, den här gången funkar det inte! Teater är fantastiskt därför att samma föreställning kan ge så olika respons i människor. Karlsson funkade inte alls för mig. Jag som gillar Brunnsgatan Fyra var rätt kallsinnig efter premiären.
    Tyckte mycket om Mirja Burlin. Blev trött på springet i svängskärmarna och varför har de mickar i denna lilla lokal? Och texten sjöng inte för mig.
    Vill du se Staffan Göthe i en riktigt bra föreställning – åk till Oktoberteaterns ”Guds vessla går på jakt”, spelas bara lördagar i mars kl 14 så passa på!