Inte alls så jämställtGenustvetaren Vanja Hermele väntar inte på någonting, utan går ut på fältet och slåss med hjälp av en mikrofon.
Recensioner [2007-07-11]

Inte alls så jämställt


Nationalteaterns historiska höjdpunkter består endast av regisserande och skrivande män. Åtminstone om man ska tro en tidsaxel på Dramatens hemsida. Sådan information kan man hitta i Vanja Hermeles empiriska undersökning av jämställdhetens tillstånd inom kulturvärlden 2007, utförd på beställning av Teaterförbundet.

Guiden bygger på 23 intervjuer gjorda med teaterchefer och konstnärligt verksamma personer inom scenkonstens område, däribland Dramatens teaterchef Staffan Valdemar Holm, Elverkets konstnärliga ledare Stefan Larsson, skådespelaren Philip Zandén, dansaren Minna Krook och Kungliga balettens konstnärliga ledare Madeleine Onne.* Boken är indelad i kapitel som ”Konstens självbild”, ”Konsten att bortprioritera jämställdhet” och ”Konsten – hem för gamla könsroller”.
   Författaren Vanja Hermele inleder med att särskilja begreppen jämställdhet och genus. Hon menar att de ofta blandas ihop i diskussioner om kön och makt i kultursfären. Men så här ser skillnaden kortfattat ut: Jämställdhet innebär att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar och rättigheter i arbetslivet och inte utsättas för exempelvis sexuella trakasserier, medan genus är ett större begrepp där genusanalys specifikt kan vara att enbart undersöka gestaltningen av kön (citat Hermele):  ”Vad är det som sägs och på vilket sätt? Hur gestaltas olika könsidentiteter och vad får gestaltningen för betydelse?”. *


Demokrati som kreativt mord
Så, i skuggan av utredningen Plats på scen », hur ser det då ut med jämställdheten inom scenkonstens sektor 2007? De intervjuade männen är oväntat öppna med sina åsikter. Som om de vill understryka att ”Gud, vad trötta vi är på att prata om jämställdhet. Nu ska vi säga något riktigt radikalt för att verkligen provocera den där feministiska, ettriga journalistbruden”. Och här är Stefan Larsson, Konstnärlig ledare för Elverket, den som står för bokens mest underhållande citat. Eller vad sägs om hans kommentar om Garpe/Ostens/Axelssons Jösses flickor:


”Du vet, jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle gå och se Jösses flickor. Går du dit för att få dina radikala feministiska åsikter bekräftade? /…/ Jag tycker det är så konstnärligt ointressant/…/ sådan där inställsam teater blir jag tokig på. Jag orkar inte det. Jag skiter i det”.


Genom att säga att ”Jag tycker att det är synd om ett halvdant kvinnligt projekt går igenom för att man ska uppnå en procent”, antyder Stefan Larsson också att jämställdhet måste ske på bekostnad av konsten, att det inte finns någon kompromiss. 
   Mer sublimt är ett korridorssnack som Hermele citerar från en intervju med Staffan Valdemar Holm och Benny Fredriksson i tidningen Vi: ”… ‘det är i varje fall konst vi sysslar med’, säger Benny Fredriksson. Staffan Valdemar Holm svarar ‘ja’”. 


Kvinnlig syn på jämställdhet
Ställd mot männens blaserade citat står de kvinnliga intervjuade och deras syn på scenens jämställdhet i bjärt kontrast: Minna Krook exemplifierar med hur det kan se ut vid en uttagning till en dansutbildning dit det söker hundratals tjejer som har dansat sedan de är fem år:  ” Om man ska ta in /…/ 18 elever, så kommer det säkerligen femhundra tjejer och så kommer det 15 killar. Och då tycker alla det är så himla roligt att det kommer killar, och ’Jaha, du har spelat fotboll, du har aldrig dansat? Men vad kul att du vill hålla på med dans’.”
   En kvinna som förbryllar mig är Kungliga balettens Madeleine Onne som på frågan om hur hon ser på de politiska direktiven beträffande jämställdhet svarar: ”Jag letar mycket med efter kvinnliga koreografer idag eftersom det är riktlinjerna från staten… men tyvärr hittar jag inte så många som jag tycker är intressanta”.  Söker hon bara efter kvinnliga koreografer för att det är ett statligt direktiv och se hon inte framgångsrika koreografer som Virpi Pahkinen, Anna Vnuk, Cristina Caprioli, Anna Koch, Claire Parsons och oändligt många fler? Varför är inte de intressanta? Är de för moderna för Kungliga baletten?
  

Nyp i rumpan okey
När jag läser Vanja Hermeles intervjuer förstår jag inte tröttheten kring jämställdhetsfrågan. Arbetet för en jämställdhet i scenkonstens värld har ju just ha påbörjats. Men både män och kvinnor verkar fortfarande se arbetet med jämställdhet som ett hot mot den konstnärliga integriteten, trots att orättvisorna finns där – som sexuella trakasserier. Men kanske är det så att man i sistnämnda fallet få skylla sig själv när man väljer ett så exhibitionistiskt yrke som exempelvis skådespelarens? Så verkar Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, mena när hon angående remissvaren till Plats på scen skriver”… frågan är förstås knepig att hantera i en miljö där kroppar och glödande blickar är arbetsredskap”. Alltså, slutsats: När man står på scenen får man tåla lite nyp i rumpan. Det är ju trots allt bara teater.
    ”Verktygslåda för förändring” heter bokens andra del, en mer handfast vägledning för de arbetsplatser inom scenkonstens värld som eftersträvar större jämställdhet. Den är skriven av journalisten och statsvetaren Nina Stone som också är ombudsman på Teaterförbundets kansli med särskilt ansvar för jämställdhets- och diskrimineringsfrågor.  Här kan man få branschspecifika tips och förslag på konkreta åtgärder som hur man underlättar för anställda med barn inom ett yrkesområde med extremt udda arbetstider och hur man köper in utrustning som undviker tunga lyft. 

* Intervjuerna är gjorda perioden 21/12 2006 – 27/2 2007. 


Tidsaxeln på Dramatens hemsida som vi syftar på i ingressen hittar du här »

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare