Inte så komisk tragediRoger Westberg spelar rollfiguren Rollen och läser innantill. Föreställningen Den komiska tragedin är teater som handlar om teater och egentligen inte om så mycket annat. Foto: Martin Skoog
Recensioner [2008-10-28]

Inte så komisk tragedi

Den komiska tragedin av Yves Hunstad och Eve Bonfanti
Scen: Boulevardteatern
Ort: Stockholm
Regi: Peter Engqvist
Scenografi: Jan Gouiedo
Ljus: Ove Samsioe
Kostym: Lotta Lindal Danfors
Medverkande: Roger Westberg
Länk: Boulevardteatern


RECENSION/TEATER. Problemet är inte att Den komiska tragedin på Boulevardteatern blir den femte föreställningen med metateaterperspektiv som Cecilia Djurberg ser på två veckor*. Det är att den inte handlar om så mycket annat än teater.

Om det nu bara varit ett metaperspektiv, så visst. Jag är inte av princip emot metateater och köper gärna ”livet – en teater”-metaforen. Men i Den komiska tragedin är liksom hela grejen att Roger Westberg spelar teater som handlar om teater. Och jag frågar mej än en gång: vad är det med teatervärldens fascination för det egna yrket som de tror att inte heller kreti och pleti kan få nog av? Varför tror de att vi har guldfiskminnen och ständigt måste påminnas om att vi är på teatern – och att det är just därför vi går dit?
 
Roger Westberg spelar här alltså rollen Rollen, som söker en skådespelare, och dessutom Skådespelaren, samt ett 40-tal andra roller. Det blir väldigt många och tjocka understrykningar av att det är teater vi ser när Westbergs gamla parhäst Peter Engkvist regisserar denna 1980-talspjäs där greppet är inskrivet i manus och samtidigt är budskapet.
   Westberg flirtar hårt med publiken och skickar genomgående order till Ljusmästar-Ove i teknikbåset. En clownnäsa åker på och av med rasande fart, han råddar med ridån och pekar med hela handen, armen och kroppen på situationen, som han ägnar hela första akten åt att etablera.
 
Som den mimräv han är glider Westberg mycket skickligt in och ut ur rollerna, en nätt piruett så är han sin egen motspelare. Han bjuder på mängder av teaterreferenser såsom Ingmar Bergmanska och Per Oscarssonska stamningar, Richard III-befallningar om en häst, en häst, och så vidare.
   Skojigt tycker uppenbarligen vissa i premiärpubliken och skrattar hysteriskt åt gamla slapstickkäpphästar som ”krångla med notstället”. Men när jag själv drar på mungiporna är det ett rent pinsamhetsfniss över att folk faktiskt skrattar åt så låga skämt.
 
Först när det allmänmänskliga tangeras, när detta evinnerliga tjat om och med skådespelaren gått över i sökandet efter kärleken lyfts blicken upp från de egna tiljorna så att föreställningen kan växa. Och det är först nu jag hör ekon från den Dante som titeln gör anspråk på att parafrasera. Men då har Westberg förlorat mig för länge sen.
   Egentligen gör han det han är bäst på när han improviserar och går på, men hans talang kan man ju faktiskt njuta i andra pjäser, så enligt min uppfattning är detta en produktion som borde ha hällts en extra gång genom kill your darling-filtret. Eller kanske rent av stoppats av det.


 


 


FOTNOT:
* Som av en händelse har undertecknad sett följande uppsättningar med drag av teater-i-teatern den senaste tiden: Cabaret på Stockholms stadsteater (läs recension), Fem gånger Gud på Stockholms stadsteater Skärholmen (läs recension), Glada änkan på Folkoperan (läs recension), Love och cirkusfåglarna på Dramaten (läs recension) och nu alltså denna.

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Oskar 2008-10-30 10:52

    sluta! Snälla nån, Cecilia Djurberg kanske har rätt i att det är en dålig produktion det här, jag vet inte, men nu har jag tröttnat på hennes gnäll över metateater som jag stöter på i var och varannan recension. Vad rör hennes eventuella otur i repertoardjungeln mig? Snacka om självupptaget. En kritiker har all frihet i världen att verkligen säga någonting intressant. Varför inte bara ta tillfället i akt.