Nyopera kallar kompositören Niklas Rydén den operaform som han nu för tredje gången presenterar på Atalante i Göteborg. Precis som i nycirkus underställs konsterna på scenen en berättelse. Det återverkar på sångsättet, ambitionen är att musiken ska ligga så nära texten som möjligt. Resultatet är ett tillgängligt sångberättande.
I Cirkus blir det extra lyckat. Historien är en monolog, en kvinnas livsberättelse. Hon är uppvuxen på cirkus, redan i unga år liksom sina föräldrar trapetsartist. Men sedan föräldrarna omkom i en olycka har hon aldrig varit uppe i trapetsen. Istället blir hon hustru och target girl till en knivkastare, men än en gång slutar den framgångsrika karriären med en olycka. Kvinnan överlever, paret köper en gård, hittar guld och startar en gruva. Det låter som en saga, men allt är borta. Kring den ensamma kvinnan och hennes minnen väver Rydén sin opera.
Musiken är en blandning med inspiration från cirkus och varieté, men även från ballader och visor för barn och vuxna. Påverkan av Brechtkompositörer som Kurt Weill och Hans Eissler hörs också tydligt. Som cirkusnummer avlöser minnena varandra. Det är variationsrikt och dynamiskt, från kvinnans aggressiva känsloutfall till ömsint vårdade minnesbilder. Musikerna David Sperling Bolander, Karin Wiberg, Johannes Bergion och Ebba Westerberg fogar klangerna säkert i alla valörer. De sitter på rad vid ena sidan av den vita matta som utgör spelplan. I jackor med cirkusgaloner känns de helt integrerade.
Scenografin bygger på några föremål; en cirkusvagn, en karusell, ett torn och ett par hus. Allt i miniatyr, men videon och Viktor Wendins ljusdesign gör dem till stora fondprojektioner. Tekniken bidrar på ett smart och sömlöst sätt till berättelsens flöde.
Mitt i allt finns Sofia My Fryklund. Det vore fel att säga att det är hennes föreställning, för helheten är själva poängen, men ensam med sin fantastiskt rörliga och okonstlade röst parad med lika skör som stark närvaro gestaltar hon detta omstörtande liv. För en gångs skull har jag ingen invändning mot mikrofonen som är tejpad på kinden. Den möjliggör en intimitet som är viktig i uppsättningen.
Eva Ingemarssons koreografi ger ett osökt stöd, i dröjande enkla gester återupplever kvinnan sitt öde. Cirkus är en märklig och rörande historia, berättad till inspirerande musik. En genre jag vill se mera av.
Loading ...
