Invasion! på Stockholms stadsteater

Hand upp den som tror att en pjäsdebutant och en kvinnlig blatteregissör med en ensemble som alla bär s k osvenska namn och dessutom har jättekorta cv:n skulle haft nån chans överhuvudtaget att få sätta upp nåt på Stadsteatern om det inte funnits en mångkulturårspott att ösa ur? Kvotering eller ej – initiativet är givetvis mer än välkommet, särskilt för en förbisedd publikkategori, och resultatet är lyckat.
   Det här är en episk text, full av kringelikrokar, med utåtriktade berättarpassager som varvas med spelscener där replikerna gärna faller in i samma blattesnack som författaren hyllades för i debutromanen Ett öga rött. Filosofiska frågeställningar och politiska iakttagelser om hur vi ser på vår omvärld, hur vi uppfattar ”den andre”, hur vi ständigt är offer för våra tolkningar broderas ut i ett soft, ungdomligt tilltal och allting cirkulerar kring namnet Abulkasem – som blir ett slags fenomen i pjäsens fiktion. Vem eller vad är han? Lite som en korsning mellan Martin Crimps pjäs Hot mot hennes liv och en gissningslek à la ”Snottra”. Själv kan jag inte motstå frestelsen att kasta om bokstäverna i författarens namn. JonAS Hassen KhEMiri – K-A-S-E-M. Jo, det pusslet funkar också.
   Ensemblen hänger med bra i svängarna och regissören leder dem fint mellan rolltolkningar och känslostämningar, från stimmig raggning på rockbar till den gömda asylsökanden som bränner bort sina fingeravtryck till tre ”visa män” i trenchcoat och lustiga glajjor som berättar om en flyktings väg genom världen som om det vore värsta Tintin-äventyret. Många poänger och fett osvennigt.