Byllerbyidyllen störs när en fascist kommer på besök. Eller vem är han egentligen? Från vänster: Kristoffer Hellström, Louise Ryme, Aksel Morisse, Eli Ingvarsson (i gul t-shirt), Mikaela Ramel, Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse. I bakgrunden skymtas Patrik Boman och Jonatan Stenson. Foto: Markus Gårder
Recensioner [2013-10-29]

Ironi och illamående

Min vän fascisten
 av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon
Scen: Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala

Regi: Sara Cronberg
Scenografi och kostym: Zofi Nilsson
Musikaliskt huvudansvarig: Sanna Hodell
Dramaturgi: Marie Persson Hedenius
Ljus: Mats Öhlin
Mask och peruk: Helena Andersson
Medverkande: Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Aksel Morisse, Mikaela Ramel/Frida Bergh, Louise Ryme
Kapellmästare: Jonatan Stenson
Musiker: Patrik Boman
Länk: Uppsala stadsteater


RECENSION/TEATER. På Uppsala stadsteater firas sommarfest på gräsmattan med jazz, hårdrock, vitvin och...svastika. Astrid Claeson skrattar åt Min vän fascisten, men önskar att den hade bjudit på något mer än putslustig satir.

Bullerbybarnen har blivit vuxna och är lika stereotypt svenska som de var när de sprang omkring mellan Norrgården, Sörgården och Mellangården.
 De träffas varje sommar, alltid med den lilla känslan av att det inte alls är en bra idé – och det visar sig också den här sommaren att nålsticken kommer, deras inbördes strider blommar ut och Kerstin är på behandlingshem för sitt drogmissbruk. Men sommaren ska frälsa dem från ondo och grillen, GB-glassen och vitvinet hjälpa dem att ha riktigt trevligt – inta prata politik! De är personifierade radhus allesammans.

Min vän fascisten är en helt och hållet sjungen föreställning fylld med både allvarliga, roliga, satiriska och lite smålustiga texter – och trots att bullerbybarnen inte skulle prata politik så sjungs det en hel del om politik. Musiken sträcker sig från jazz till hårdrock – och musikerna Jonatan Stenson och Patrik Boman är klädda i stiliserade folkdräkter som snabbt för tanken till midsommarfirande i Dalarna. Eller Sverigedemokraterna. Och det är där Min vän fascisten skulle kunna bli en riktigt viktig föreställning så här ett år innan valet.

Ur gräsmattan där Olle (Stefan Clarin), Britta (Mikaela Ramel), Lisa (Louise Ryme), Anna (Åsa Forsblad Morisse), Lasse (Kristoffer Hellström) och Bosse (Aksel Morisse) dukat upp sin sommarfest stiger Fridolf (Eli Ingvarsson). Fridolf är helt iklädd nazistuniform från 1940-talet och har sin morfars gamla gevär i näven. Fridolf har inte en aning om vem Adolf Hitler var. Eller vad svastikan han bär betyder. Hans morfar berättade bara om en trevlig klubb och den trevliga klubben vill Fridolf återuppliva. Fridolf vill ha vänner. Fridolf är inte alls fascist, inte heller nazist. Han blir förtvivlad när bullerbybarnen berättar om vad svastikan symboliserar. Fridolf behöver lära sig hur man gör i samhället – och bullerbybarnen går med på att hjälpa honom – genom lek. En lek som Fridolf tar på allvar.

Man kan tolka Min vän fascisten som en bild av att vi alla har en inneboende fascist som vi måste hantera. Jag tror att det är vad Klas Abrahamsson, Erik Gedeon och regissören Sara Cronberg velat. Men det är mer en putslustig satir över våra (etablerade) partier, vår samtid och den illamående medelklass som ironiserar över sig själv. Det varken bränner eller skaver, det är mest irriterande. Men visst skrattar man, och visst får åtminstone jag en känsla av kamplusta när Fridolf upphöjs till statsminiser – på lek.

* Läs också Nummers recension av Min vän fascisten på Malmö stadsteater här.

Astrid Claeson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (8 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!