Karl Dyall och Rennie Mirro hittar sig själva i scenporträttet av Sammy Davis Jr i Jonna Nordenskiölds pjäs om jazzlegenden. Foto: Carl Thorborg
Recensioner [2012-08-21]

Jazzig idolbild med personlig touch

From Sammy with love av Jonna Nordenskiöld
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Manus och regi: Jonna Nordenskiöld
Koreografi: David Dalmo
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus:William Wenner
Mask: Patricia Svajger
I rollerna: Karl Dyall, Rennie Mirro
Kapellmästare: Joel Sahlin
Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten
Länk: Stockholms stadsteater 


RECENSION/TEATER. Steppsteg, jazzhänder och snurrande hattar. Jonna Nordenskiölds From Sammy with love är en sympatisk historielektion, där det inte bränner till förrän på slutet. Men under tiden har Nummers Maina Arvas njutit av Karl Dyalls och Rennie Mirros skickliga charm.

”Det här är ingen lek”, mumlar Rennie Mirro någonstans mellan steppstegen, jazzhänderna, piruetterna, de hisnande hoppen, hattsnurrandet… Han och Karl Dyall dansbattlar om vem som ska få vara Sammy Davis Jr. De är som två små barn. Fast mycket bättre på att dansa.

Okej, det finns små barn som kan dansa jättebra. Sammy Davis Jr debuterade som treåring, får vi veta när dansarna och musikalartisterna Mirro och Dyall väl enas om att dela på rollen och börjar berätta historien om den svarta fattiga pojken som blev kungen av showbiz på Broadway.

Det är en rörande, spännande, rolig, romantisk och sorglig historia om den amerikanska drömmen och dess pris, om rasismen i 1950- och 1960-talens USA, om vänskapen med Frank Sinatra, om skandalen som det i vissa stater förbjudna ”blandäktenskapet” med svenska May Britt Wilkens skapade, om den självförbrännande entertainern vars artistroll blir viktigare än familjen och kärleken. För det är ju visst en lek. Det är bara det att den är på blodigt allvar, och att han inte kan sluta leka.

Neonljusrör och dansande strålkastare kan förvandla Lilla scenens svarta låda till gatan utanför ointagliga Copacabana i New York såväl som till samma nattklubbs interiör när Sammy Davis Jr äntligen får sin egen publikrekordsspelning där. De svarta fyrkantiga ställningarna på scenen kan fungera både som ramar för de stora svartvita foton som illustrerar delar av berättelsen och som en möjlighet att rent fysiskt gestalta vår hjältes klättring genom livet.

Och någonstans i det där berättandet känner jag att jag vill skaka av mig det alltför pedagogiska i Jonna Nordenskiölds pjäs och regi. Det är så fint, trevligt och välvilligt. Det bränner inte till förrän mot slutet när Mirro och Dyall – som genom hela föreställningen har speglat sig själva och sina liv som svenska ”jazzungar”, barn till svarta jazzmusiker som kom till Sverige under 1960-talet, i huvudpersonens liv – verkligen snuddar vid det personliga. När de frågar varandra ”Pratar du om dig själv nu?” när de berättar om själsmörkret som Sammy Davis Jr flydde från. Eller när Mirro stampar ur sig sorgen över att ha försatt sitt barn i en skilsmässa i en desperat, hård steppdans.

From Sammy with love blir annars inte mer än en sympatisk historielektion. Dock med två av våra mest fullfjädrade och charmiga sång- och dansmän, uppbackade av ett ljuvligt liveband på scenen. Och det är ju inte så lite i och för sig.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (17 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Ove 2012-08-21 10:53

    Det var inte bara en usel recension utan också en billig kopiering av DN:s recension. Skärpning.