Johanna av Mirja Unge 2014Johanna (Nina Zanjani) är kommen till livet som moder jords dotter. Brodern Jakob (Adam Pålsson) står vid hennes sida i kampen för miljön. Foto: Sören Vilks
Recensioner [2014-12-07]

Jeanne d’Arc som ekologisk terrorist

Johanna av Mirja Unge
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Jennie Andreasson
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Ljus: Erik Berglund
Koreografi: Dorte Olesen
Peruk och mask: Peter Westerberg, Johan Lundström
Ljud: Tina Paulsson
Medverkande: Nina Zanjani, Adam Pålsson, Marie Richardson, Reuben Sallmander, Danilo Bejarano, David Mjönes, Erik Ehn, Kicki Rahmberg med flera
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Barndomens ekologiska medvetenhet bär vidare till huvudstadens politiska skuggvärld i Dramatens uppsättning av Johanna. Men Mirja Unges nyskrivna text är i dubbel bemärkelse en passionshistoria dömd att misslyckas, tycker Jon Asp.

Nyskriven svensk dramatik tillhör inte vanligheterna på Dramatens stora scen. Till form och innehåll framstår Johanna fort som teater i det stora formatet, helt på sin plats. Marika Feinsilbers lika eleganta som intrikata snurrscen – konferensbeige genom hela föreställningen – möjliggör otaliga scenskiften. Med filmens montageteknik berättas en coming of age, från det att titelpersonen förlöses på en klinik, till ett par decennier senare, samma person inlåst på en annan klinik.

Det är bilden av ett konformt Sverige, fast i samma trista färger, från barndomens gård, bland boskap och traktorer; vidare till riksdagspartiets stängda kammare, bland kreatur och politruker.

Johanna (Nina Zanjani) är kommen till livet som moder jords dotter. Tidigt hör hon röster och ifrågasätter omgivningen, ofta utifrån konsumtionsmönster (”det är tv:n som tittar på dig mamma!”). Likt Walden flyr hon till skogen, för vilken hon tar strid mot myndigheter och markägare, med ett par outsiders vid sin sida: den yngre brodern Jakob (Adam Pålsson), hennes enda möjliga bundsförvant (fadern däremot förkastar den hybris han själv känt spår av); men också ett par andra, däribland Danilo Bejaranos uträknade missbrukare, en av kvällens behållningar.

Den korta första akten är tydlig, okonstlad och rätt vacker. Scenerna avlöser varandra med electro och orgel samt med utkastade vardagssentenser, ”vad vet egentligen du… vad vet vi?”. Det skapar en oviss förväntan om vart andra akten ska ta oss.

Dessvärre inte till ett bättre ställe. Johanna kan inte bli vid sin läst. Hon måste befatta sig med miljöfrågorna på hög nivå, som partiledare i huvudstaden. Hon som skyr allt utom skogens väsen måste ändå tro på den parlamentariska möjligheten. Dock fortsätter hon vara sig själv, intakt i ljusa bomullsbrallor, vit skjorta, rygga och pojkfrisyr – till både uppsyn och samvete ren som en flickscout. Hon manövrerar ut partikollegerna på nolltid, tar folket med storm, samtidigt som hon bjuder in hemlösa på varaktigt soppkök i lägenheten.

Trots tvivel står brodern ensam att möta hennes hejdlösa godhet – han har ju levt med hennes galenskap. Hon vill ta över Rosenbad, han längtar hem till landet och Norrlands guld – folkhemmets egen ”Rosebud”.

”Jorden brinner. Varför är vi inte radikalare?” ”Vi behöver inte fler jobb, vi kan dela på dem vi har.” Johannas ekologiska dröm och sunda arbetslinje fastnar ändå i ful byråkrati, markerat på scen genom en handfull orubbliga pelare. Hon går från besjälad ekologist, aktivist och terrorist – till att inte längre vilja fungera i den här världen. Ett sjukdomstillstånd som bara definierar alla andras sjukdom.

Mirja Unge målar brett, brett, och Jennie Andreassons regi gör inget för att skyla över affischen. Buskapet är allt, nyanser finns inte. Teater i direktform, ibland lika platt som ett politiskt SVT-drama på jakt efter samtidscynismer, varenda en ska checkas av. Men aldrig att den allomfattande civilisationskritiken kläs i förhöjning eller ett försök till problematiserande gestaltning. Mamman är ett passivt offer. Pappan vill ha sitt kaffe i alla väder, är passivt våldsam, men ändå den Johanna saknar på psykbritsen. Övriga män lockar förgäves med skamlösa juck eller rena trakasserier.

Nina Zanjani gör vad hon kan med Johanna, med kontrollerad desperation kämpandes på alla plan. Nära slutet riktar hon både plakat och pistol mot publiken. Där från scenkanten påminner hennes ansikte för ett par ögonblick om Maria Falconettis från Carl Th. Dreyers ikoniska Jeanne d’Arc-filmatisering En kvinnas martyrium. Ändå lämnar inte pjäsen mycket större avtryck än en debattartikel, låt vara osedvanligt samhällsomstörtande. Kanske kan nyvalet, i bästa fall, verka som en förmildrande omständighet för pjäsens tillvaro.

Jon Asp

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (7 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare