Kultfeministiskt kollektivHelena Thornqvist som Stålflikkan Mari-Linn i Jösses flickor – återkomsten på Malmö Stadsteater Foto: Peter Westrup
Recensioner [2008-10-14]

Kultfeministiskt kollektiv

Jösses flickor – Återkomsten av Margareta Garpe, Suzanne Osten, Malin Axelsson
Scen: Hipp, Malmö stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Anna Sjövall
Scenografi: Karin Dahlström
Kostym: Magdalena Stenbeck
Medverkande: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Siw Erixon, Birte Heribertson, Mattias Lech, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Katarina Lundgren-Hugg med flera
Länk: Malmö stadsteater


RECENSION/TEATER. För drygt två år sedan gjorde den kultfeministiska pjäsen Jösses flickor comeback på Stockholms stadsteater. Nu sätts den upp i Malmö och Therése Hammar konstaterar att hon får en upplevelse hon inte velat vara utan.

En gammal proggig pjäs från 1970-talet om kvinnans frigörelse från det patriarkaliska förtrycket, kan det vara något att se? Allvarligt talat?
   Absolut, säger jag efter att ha vacklat ut från den nästan fyra timmar långa föreställningen på Malmö stadsteater. Upplyft och förintad på en och samma gång.


Originalberättelsen tar sin början 1924 där kvinnosakskämpen Harriet (Katarina Lundgren-Hugg) står med ena benet i moderskapet och den andra i journalistkarriären. Paradoxalt nog utnyttjar hon sitt hembiträde Bojjan till det yttersta samtidigt som hon kämpar för hembiträdenas fackliga rättigheter. Spelutrymmet för kvinnorna på scenen begränsas av en stor brun tegelvägg som nästan står ända framme vid scenkanten. Vid dess topp står männen som kostymklädda och med koreografiska rörelser illustrerar makten.


Malin Axelssons nyskrivna del två tar vid där Suzanne Osten och Margareta Garpes slutar och det är den som gör starkast intryck på mig. Med Stålflikkan placeras Jösses Flickor – Återkomsten i den tid vi lever i nu.
   Om första akten andas optimism när tegelmuren i slutet handgripligen skjutsas bakåt är andra akten desto mörkare och mer smärtsam. Kollektivet har ersatts med individualismen. Mari-Linn (Helena Thornqvist), barnbarn till Harriet, försöker skriva sin egen berättelse som hela tiden slås sönder, kommenteras och aldrig blir den feministiska saga hon önskar. En sjuttiotalist med världen framför sina fötter, men som i sin ensamhet skär sig själv för att hon inte klarar de krav omvärlden ställer på unga kvinnor i dag: du ska vara snygg, sexig, tillgänglig och duktig.
   Det är med en klump i magen och en växande ilska jag ser Mari-Linns kamp att bara få bli betraktad som en människa och inte som ett objekt. Även om det har hänt mycket sedan 1924 känns det som om vi fortfarande står och stampar.


Regissören Anna Sjövall har tillsammans med skådespelarna på scenen skapat en föreställning som, trots sitt ibland mörka innehåll, andas både livsglädje och framtidstro. Att framhäva någon av skådespelarna framför någon annan vore orättvist, här är det kollektivet som gör en välspelad, tempofylld och ösig föreställning som blir till en upplevelse jag inte hade velat vara utan.

Therése Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

6
  1. Johnny Månsson 2008-10-16 05:51

    Det här håller inte. Läs vad jag tyckte på Månssonskultur.se

  2. Han och Hon 2008-10-19 12:12

    Inspirerande och Gripande . Fantastisk upplevelse som alla borde ta sig tid för.
    Vi hade ett samtal i timmar efter – det bästa som hänt teatervärlden på mycket länge… Tusen tack! GÅ O SE!

  3. philipa 2008-10-19 01:10

    vi behöver sådana här pjäser! Det var många som var bra, men speciellt hon som spelade Mari-Linn sjöng otroligt vackert på skånska!

  4. camilla 2008-10-21 06:46

    wow. Rakt i solar plexus! Tack. Gå och se! Män som kvinnor.
    Länge sen jag såg så bra teater.

  5. ida s 2008-11-16 11:00

    tack. Jag ska titta igen. Bästa jag sett nånsin, även om jag inte sett så mycket innan. Men det blir mer teater för mig efter det här. Det var härligt att både skratta och gråta. Skådespelarna var fantastiska.

  6. Johanna Ghattas 2008-12-19 10:08

    Helt fantastiskt! Äntligen minns jag vad jag älskar med teater. Tillsammans får vi som publik en gemensam erfarenhet, en punkt att samtala och känna kring. Kvinnor överallt – vi är varandras systrar, mödrar, vänner och döttrar. Människor överallt – här tillsammans!