Ensemblen utforskar kärlek, svek, attraktion och repulsion med hjälp av kända låtar i ny tappning. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2013-10-04]

Känslokoncentrat med känd musik

Tills döden skiljer oss – en teaterkonsert om svek och kärlek
Scen: Västmanlands Teater, Västerås
Idé och regi: Moqi Simon Trolin
Musik av bland andra: Marvin Gaye, Prince, Britney Spears
Musikarrangemang: Andreas Kullberg
Översättning av sångtexter: Harald Leander och Andreas Kullberg
Scenografi/kostym/ljusdesign: Sven Dahlberg
Koreografi: Ossi Niskala och Sandra Medina
Mask: Linda Sandberg och Linda Goncalves
Medverkande: Frida Bergh, Andreas Kullberg, Sandra Medina, Ossi Niskala, Robert Noack, Martin Rosengardten, Ulla Tylén
Länk: Västmanlands teater


RECENSION/TEATER. Paul Simons 50 ways to leave your lover parafraserad 50 sätt att slippa undan, med snaran runt halsen, sätter tonen för Tills döden skiljer oss åt. Yvonne Busk ser en teaterkonsert om svek och kärlek på Västmanlands Teater.

Moqi Simon Trolin, som står för idé och regi till Tills döden skiljer oss åt, definierar genren teaterkonsert som fars, tragedi, musikal eller nycirkus. Kännetecknande för teaterkonserten är också att den saknar dialog. Orden består i stället av texter från kända låtar, översatta till svenska. I mötet med det som händer på scenen klingar de plötsligt lite annorlunda. Hur platt skulle inte formuleringen ”jag kommer alltid älska dig” bli i en dramatisk text? Men när den känns igen från Dolly Partons I will always love you, fungerar den.

Av de sju på scenen har några sin bakgrund främst som skådespelare, andra som dansare, sångare och musiker. I föreställningen finns inga sådana skiljelinjer. Dans, mimik, musik och sång är allas verktyg här. Men visst skvallrar Sandra Medinas och Ossi Niskalas totala kroppsnärvaro om rötter i dansen, medan Ulla Tyléns nyanserade mimik framför allt är en skådespelares. Och som ansvarig musiker håller Andreas Kullberg diskret i en osynlig dirigentpinne.

Vi kastas mellan korta skeenden. Samtidig attraktion och repulsion mellan två älskande svider till gång på gång. Svek som förintar någon vänder i tvära kast till uppsluppen och livsbejakande lek. För lusten kan bana väg genom törnesnår och kärlekar rör sig som eldklot bland människorna. Att värma sig vid och bränna sig på, att bländas och förblindas av.

Scenografin (Sven Dahlberg) är ett skitigt kök, en enda stor protest mot bröllopstyll och skimrande såpbubblor. Men köksbilden hamnar plötsligt i harmoni med brudklänningarna när de ligger i knöliga, uttjänta högar på golvet. Mot slutet av föreställningen skymtar klänningarna, fint återställda och upphängda på galgar, i fonden. Som ett uppfiffat minne.

Inget tema har väl utforskats på scenen och litterärt som kärleken. Här sker det utan dramatikens och litteraturens vanliga berättargrepp och utan kontext av ett omgivande samhälle eller en tidsanda. Bara som ett antal försök att nagla fast och gestalta tidlösa känslor, omöjliga att kontrollera. Detta i en tid då dejtingsidor och parmatchningar försöker göra kärleken förnuftig. Men sådana omvärldsperspektiv finns inte med i föreställningen. Den sluter sig om sig själv som vilket älskande par som helst.

Yvonne Busk

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (10 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare