Kärlekens politikSofia Berg-Böhm, Bengt Nilsson och Anna Carlson i Den banala kärleken av israeliska Savyon Liebrecht som fått svensk premiär på Uppsala stadsteater.
Recensioner [2010-01-26]

Kärlekens politik

Den banala kärleken av Savyon Liebrecht
Scen: Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala
Regi: Voula Kereklidou
Scenografi: Janna Holmstedt
Ljus: Mats Öhlin
Kostym: Janna Holmstedt
Mask: Anna Lilja
Medverkande: Sofia Berg-Böhm, Anna Carlson, Bengt Nilsson och Robin Keller
Översättning: Yael Feiler
Länk: Uppsala stadsteater


RECENSION/TEATER. Savyon Liebrecht är en av den nya generationens israeliska författare som flyttar litteraturens perspektiv. Uppsala stadsteater är först i Sverige att spela henne. Astrid Claeson har sett Den banala kärleken.

En omöjlig kärlekshistoria skulle man kunna kalla den, kärleken mellan Hanna Arendt och Martin Heidegger. Hon judinna och hans student. Han skulle komma att bekänna sig till nazismen – trots detta försvarade hon honom hela sitt liv. I sin bok Den banala ondskan behandlar hon nazisten Adolf Eichmann.


Savyon Liebrecht anspelar på denna bok i sin pjäs Den banala kärleken – det första av hennes verk som översatts till svenska. Liebrecht är en av den nya generationens israeliska författare som flyttar litteraturens perspektiv från att vara manligt dominerad och ”för nationen” till att vara litteratur om och för individer.
   Voula Kereklidou svarar för regin vid den svenska premiären på Uppsala stadsteater och det ska sägas direkt: Anna Carlson som den äldre Arendt är lysande. Det är en svårt röksugen tant med kläder i praktiska material som tar emot Sonningpriset i Köpenhamn 1975, då det förflutna pockar på uppmärksamhet i form av en ung Hanna (Sofia Berg-Böhm) som träffar Martin Heidegger (Bengt Nilsson).


Hans entré är som en hel Caspar David Friedrich-målning, mer en vandrare än filosof, mer en nyfiken pojke än stor professor och snart troende nazist som anser att Hitler är skyldig honom en ursäkt. Det finns också en ung student (eller är han verkligen student?) som senare i hennes liv kommit för att intervjua Arendt om Eichmann. Robin Keller spelar denne påstådda student, men också unga Hannas kamrat Rafael – så kär och hon så ouppnåelig, upptagen av Heideggers kärlek. Kellers Rafael är en fröjd att se.


Arendt ville själv inte bli kallad filosof utan ansåg sig arbeta med politisk teori. Liebrechts pjäs, och föreställningen på Uppsala stadsteater är precis som Arendts filosofi – skarp, intelligent och full av integritet. Och lite barsk.
   Men här finns också problem. Främst gäller det Heidegger och det är inte Nilssons fel. Snarare ligger det i pjäs och regi att han framstår som ensidig. Han försvarar det tyska kulturarvet till sista blodsdroppen och det är mest förvånande att Hanna blir förvånad av att han går med i partiet 1933.


Scenografiskt är just det snyggt: han står mesta tiden på ett berg av böcker – man gissar Goethe och Schiller och grabbarna – och blickar ut över ett bergslandskap med en käpp i handen.


Sist och slutligen visar ändå Den banala kärleken på den nya israeliska dramatiken (och litteraturen) av, för och om individer på ett vis som gör att åtminstone jag påminns om att alltid ifrågasätta men kärleksfullt ändå tro på människan.

Astrid Claeson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare