Nanny Nilsson framför berättelsen om sin dysfunktionella familj med uppdämd ilska i Håpas du trifs bra i fengelset. Foto: Magnus Pehrsson
Recensioner [2012-09-07]

Kärnfamilj utan skyddande skal

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski
Scen: Teater Moped på Brunnsgatan 4
Ort: Stockholm
Regi: Peter Parkrud
Dramatisering: Nanny Nilsson
Medverkande: Nanny Nilsson
Scenografi och ljusbild: SUTODA
Ljud: Moa Deurell
Länkar: Teater Brunnsgatan Fyra, Teater Moped

 


RECENSION/TEATER. Vissa hamnar på livets solsida, andra i en total solförmörkelse. På Teater Brunnsgatan Fyra gestaltar Nanny Nilsson med glöd och energi en kvinna som överlevt, men som fortfarande simmar runt bland vrakspillrorna av en förlist familj. Louise Lagerström ser Susanna Alakoskis text blir till ädel teatermonolog.

Kan man säga upp sitt anhörigskap? Den nu fyrtioåriga Anni (Nanny Nilsson) framför berättelsen om sin dysfunktionella familj med sådan uppdämd ilska och smärta att man rekylerar. Den alkoholiserade fadern som i delirium och kissiga kalsonger famlar efter osynliga tabletter på golvet. Mammans självutplånande medberoende och tystnad. Men framför allt det såriga förhållandet till brodern, den fullfjädrade ”knarkomanen” och småkriminelle Sami.

När Anni rekapitulerar deras uppväxt får det så kallade välfärdssamhället sin släng av sleven. Som barn av socialgrupp 4 är de predestinerade till obs-klass, värdelösa utbildningar och ett liv i marginalen. Född loser, död loser!

Lärare och socialtjänsten spär snarare på stigmat än uppmuntrar till nya vägval. Och precis som i Susanna Alakoskis Svinalängorna, boken och senare filmen, stod en liten flicka stoiskt mitt i skiten och utvecklade sina egna överlevnadsstrategier.

Pjäsen beskriver den vuxne Annis ambivalens mellan skammen, hatet och föraktet för brodern. Och den lojalitet, skuld- och ansvarskänsla som ändå närmar sig en syskonkärlek som hon aldrig blir fri ifrån. Ena stunden ”snyltsörjer” hon sin familj vid Estoniamonumentet, tänder ljus för sin bror i alla kyrkor, för att i nästa sekund önska honom död. Hon växlar mellan att be Gud om förlåtelse och åkalla Satan. Kanske hjälper det om hon konfirmerar sig?

Det är en eländesberättelse, ”som folk har det”, utan ände. För att distansera sig talar Anni ofta om sig själv som; ”hon som är jag”. Och Nilsson kliver då och då in i rollen som brodern, lätt tragikomiskt illustrerad av en snett leende mun och en trasslig hårlock. Nilsson ger texten liv och variation genom detta växelspel, och hon kunde knappast ha fått fram en tydligare bild av julen som den djävligaste av alla helger än genom sitt svartsynta sångpotpurri om denna ”glädjens högtid”. Bilden av en dyngrak pappa, en havererad julgran och bord och stolar som flyger, medan barnen tysta gömmer sig, är svår att tränga bort.

I en tid när det gått inflation i begreppet utanförskap och alla har sin egen defintion om vad barnfattigdom vill säga är en pjäs som denna en behövlig påminnelse för både hjärta och intellekt. Skriven av en person som vet vad hon talar om och förkroppsligad på scen i en timmes monolog av bästa märke.

Louise Lagerström

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare