Nina Fex, Hulda Lind Jóhannsdóttir och Cilla Thorell gestaltar de tre systrarna Karin, Eva och Anna-Clara i Kristina Lugns Hej, det är jag igen. Foto: Roger Stenberg
Recensioner [2014-04-28]

Kärv kärlek mellan kluriga systrar

Hej, det är jag igen av Kristina Lugn
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Sara Giese
Scenografi och kostym: Anna Heymowksa
Ljus: Magnus Kjellberg
Koreografi: Anna Vnuk
Musik: David Giese
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Tryggwe Ljungblom
Medverkande: Nina Fex, Cilla Thorell, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, David Mjönes
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Kristina Lugns undersöker syskonskapet via tre systrar med klurig egenart i Hej, det är jag igen. Anna Hedelius ser en iscensättning spritsad med underfundigheter på Dramaten.

Syskonrelationerna breder ut sig i kulturen. I romanerna, till exempel hos Helena von Zweigbergk som i sin Än klappar hjärtan låter tre systrar stå i fokus i en berättelse om förälskelser och förluster. Detta medan Maria Sveland undersöker kärnfamiljen i sin Systrar och bröder. På scen funderar bröderna Luuk på om man kan göra slut med sitt syskon (läs Nummers recension). Ja, att skildra syskonskapet är förvisso inte nytt. Torgny Lindgren, nu på tapeten med nya romanen Klingsor, utforskade den redan 1995 i Hummelhonung, romanen i vilken två bröder hatar varandra men envist lever vidare bara för att överleva den andre.

Och visst är det intressant – förhållandet mellan de som kivats om och uppfostrats under samma föräldrars vingar. Mycket har forskats och sagts om vilka egenskaper vi människor lägger oss till med beroende på vår plats i syskonskaran. Karin (Nina Fex), läkaren bland de tre systrarna i Kristina Lugns Hej, det är jag igen (nej, Lugn har inte sneglat mot Anton Tjechov hävdar hon) menar att hon som storasyster utrustades med intelligens och drivkraft medan småsystrarna tillhör ”begåvningsreserven”. Det är ju också ett sätt att fördela roller och giftstick även i vuxen ålder.

Det lugnska språkbruket känns igen. Vi har förstås det bitska, det metaforiska och de underfundiga formuleringarna, som halkar ur Lugns rollfigurer i strid ström. Hennes gestalter lever i en socialrealistiskt vardag, men är utrustade med en alldeles speciell ådra för kluriga insikter. För citatälskaren är det bara att plocka fram anteckningsblocket och skriva ned.

Vi befinner oss hemma i Karins kombinerade hem och vårdmottagning. Hon är karriäristen som måste skynda sig att skapa vinster i vården innan de rödgröna vinner valet. Mot alla regler vårdar hon sin syster Anna-Clara (Cilla Thorell) mer eller mindre mot hennes vilja. Efter att denne blivit sparkad från arbetet som sufflös på operan lever hon alltmer ut sin egenart. Hon är en vildkatt som utan vidare stämmer upp i Verdis kärleksarior, men har svårare att hålla ihop sitt eget jag. Graviditeten hon bär är möjligen av det skenbara slaget. Kanske just därför som herrarna Ogebratt (Omid Khansari) och Eldhagen (David Mjönes) utan vidare utropar att sin beredskap att ta på sig faderskapet.

Syster Eva (Hulda Lind Jóhannsdóttir) lever än mer i skymundan. Hon är den arbetslöse som till slut fått jobb på arbetsförmedlingen men tynar bort från tillvaron mer eller mindre obemärkt. Var det någon som sa syskonkärlek? Mellan dessa tre ömkansvärda varelser skildras den i så fall mycket kärvt.

Det är ingen brist på existentiella och filosofiska teman hos Lugn. Inte heller på finurligheter och driv. Problemet är hur det spelas. I Sara Gieses regi lämnar gestalterna aldrig det karikerade schablonstadiet. Trots Anna Vnuks känsliga koreografier har iscensättningen en statisk känsla som jag inte är helt säker på att den mår bra av. Det är som om man av respekt för språket har lämnat eftertanken därhän. Synd på så rara ärtor!

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare