Killing me softlyDrömmen om Herrön är en föreställning om hur en föreställning föds och alla föreställningar som det bär med sig. På bild: Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Robert Gustafsson och Martin Luuk i fonden.
Recensioner [2009-09-20]

Killing me softly

Drömmen om Herrön av Killinggänget
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Tomas Alfredson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljus: Emma Westerberg
Kostym: Erika Magnusson
Medverkande: Reine Brynolfsson, Malin Ek, Robert Gustafsson, Andres Lokko, Martin Luuk, Johan Rheborg, Henrik Schyffert med flera
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. En killing kan vara något både sött och farligt. Det kan vara en liten ullig getunge, men på engelska betyder det istället döda. Och så är det väl också lite med Killinggänget, humorvärldens svar på Lars Norén, fast tvärtom.

Så vad blir det då om man ger Killinggänget fria händer att starta ett alldeles eget nöjesfält? Ett Killing field, förstås. En plats där folk tror att de ska bli roade, men istället blir förnedrade i ett lustigt hus som bara visar sig vara ”en helt vanlig fastighet med taxeringsvärde”. Och det betalar vi för, både en och flera kuponger. 


Redan där osäkrar Killinggänget flera vapen: Vad spelar de egentligen för roll på scenen? Och vad spelar vi i publiken för roll? I sin Dramatendebut pekar de fingret åt allt och alla inklusive sig själva i ett metaironiskt work in progress där alla har sina tydliga roller: den onda och despotiska teaterchefen, underbart skruvat gestaltad av Malin Ek, de framgångsrika artisterna, den avundsjuka och fantasilösa administratören som i Reine Brynolfssons händer blir en bitter hämndgud. Och så den kritiska kritikern, här givetvis gestaltad av musikkritikern och Killingmedlemmen Andres Lokko som får bära hundhuvudet för alla oss som sitter på andra sidan staketet och ”pluppar” konstnärliga självmord enligt samma rationella mall som en kärleksscen.


Om man skulle trycka in Killinggängets Drömmen om Herrön i en teatervetenskaplig mall, så ligger spelstilen närmast tysk absurdism, understruken av Henrik Schyfferts obetalbara mc-renässans-retro-kreation signerad Erika Magnusson. Lägg därtill det överdrivna i allt.
   Och det där med Herrön. Jo, den finns faktiskt. Någonstans utanför Karlstad, ett våtmarksområde som sägs ha ett rikt fågelliv. Och visst är det också fåglar vi ser på Dramaten, påfåglar med burrig fjäderdräkt och von oben-perspektiv. Men annars är förstås Herrön bara ett symboliskt namn för manlig vänskap och hur den kan skapa  ogenomträngliga pakter.
   Visuellt far tankarna till konstnären Eugène Janssons målningar av nakna män som poserar stolt vid havet. Jag tänker också på utställningen Dear friends på Kulturhuset i våras som visade amerikanska 1800-talsfotografier av män tillsammans. I Killingarnas fall är Herrön symbolen för en utopi där lyckliga pojkmän (varken pojkar eller män) går runt i sin oskuldsfullhet och skapar fulländade verk. Precis som i deras eget fall. En plats som sedan visar sig bli en dystopi när Martin Luuk skapar en maskin som slutgiltigt ska eliminera det kvinnliga släktet, vilket till och med blir för mycket för dessa manschauvinistiska herrar.

Jag tvekar mellan att ge tre eller fyra ”pluppar” till den här föreställningen, som stundom glimmar till av genialitet, men något faller på långsamheten och faktiskt blir den så otydlig som de själva påpekar i början.
   En dramaturg eller regissör som mer osentimentalt hade kunnat ”killa” killingarnas darlings, hade gett snabbare och mer stringenta scener som renodlat den nummerrevy den nu är snarare än en helgjuten föreställning. Men sex riktigt smärtsamma gapflabb på 2 timmar och 40 minuter och en obetalbar Martin Luuk som försöker kidnappa sin musa Lokko till Skärholmen via tunnelbanan, räcker för att göra en gammal noppig kulturkofta som mig tillfredställd för en vecka framöver. Och det är ändå värt fyra ”pluppar”. Så, plupp, plupp, plupp och plupp, men bu för en femte. 

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (16 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

8
  1. Very soft 2009-09-21 11:14

    Killinggängets kollektiva självmord. Personligen tyckte jag att det var för soft den här gången. Nästa gång vill jag ha mer kill under fötterna, killingar. Jag vet att ni kan. Hälsar vännen i viken.

  2. Anders K 2009-09-26 07:28

    Tramsigt allvar. Varför skriver ingen att den är tråååååååkig? Fem minuter genialitet, två timmar och fem minuter pretto. Ett meddelande från onkologen kom nästan som någon slags befrielse.

  3. Janne 2009-10-04 08:13

    Vi var ju på herrön allihop. En föreställning där ingen förstår något. Först står alla med förväntan i en lååång kö, sen åker de en berg och dal-bana utan berg och utan dal, bara en tråkig raksträcka i sakta mak, sen är det slut. Som en kärlekstunnel utan kärlek, bara en grå betongtunnel. Jag tror att själva besvikelsen kan ha varit skämtet – liksom, trodde ni det skulle vara kul? Besviken var bara förnamnet!

  4. Mathias 2009-11-24 11:18

    Genialt! Håller absolut inte med kommentarerna nedan! Killinggänget har åter lyckats skapa ett verk som är mer genialt än någonsin! Desto mer jag tänker på föreställningen så blir den bara bättre och bättre! Humorn är lysande och tänkt efter vad som sagts i denna föreställning…lysande!!

  5. Robert 2009-11-29 10:10

    Somnade i första akten. Men trodde att i den andra skulle det hända.
    Skulle ha gått i pausen – ett sån’t urdåligt trams!

  6. Knut & Lotta 2009-12-04 02:24

    Gäääääsp! Det tråkigaste vi någonsin varit på.
    Tänkte gå i pausen men ”Det kan ju inte bli sämre”……
    Det blev iaf. inte bättre 🙁
    Snacka om bortkastade pengar!!!
    Fd. Killing-Fans.

  7. Markus&Sophia 2009-12-10 08:38

    Vi gick i pausen. Vi gick i pausen och var bara tvugna att googla på recensionerna för att se om det kanske var ett misstag. Om det kanske blev bättre i akt två. Om det kanske var något vi missat . Om vi kanske somnat till och missat alla roliga skämt. Om, om, om.

    Men nej, det var inte roligt. Jo kanske, kanske i totalt fem minuter som Anders skriver ovan. Men då måste man nog räkna ihop båda akterna, och vi såg ju bara den ena.

    Skänk biljetten till en hemlös, då värmer föreställningen i alla fall någon.

  8. Sara Björlin Lidén 2010-01-27 09:34

    Ren skit. pretentiös skit som bara får mig att tro att killing-gänget sitter och skrattar i pausen åt de puckon som skrattat under akten, för att de inte förstår bättre. ”Killing-gänget SKA ju vara roliga” ungefär. Jag undrar vilka fem gapflabb, och vilken genialitet ni såg? Sorgligt.