UtspelsskäggCarl Englén, Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund, ä k s Klungan samt radiokändisar från Mammas nya kille i P3, är tillbaka med nya ansiktsfrisyrer och en ny föreställning. Foto: Andreas Nilsson
Recensioner [2008-10-15]

Utspelsskägg

Det är vi som är hemgiften av Klungan
Scen: Norrlandsoperan
Ort: Västerbotten
Regi: Klungan och Birgitta Egerbladh (även koreografi, scenografi, kostym)
Ljus: Mikael Tannemyr
Medverkande: Klungan: Olof Wretling, Sven Björklund, Carl Englén, Mattias Fransson)
Spelas: på turné. Se länk för mer info.
Länk: Klungans webbplats


RECENSION/TEATER. Fyra burrskäggiga män dansar egerbladhsk koreografi med knallröda solfjädrar bakom plastblank gul ridå. Konturerna av en ensam stuga i förgrunden.
Malin Palmqvist har sett Klungan när de är som bäst.

Gå in på www.klungan.se. Lyssna på musiken. Föreställ dig att du måste tokfnissa samtidigt. Ungefär så är känslan av Klungan och Det är vi som är hemgiften.
   Som bäst är det när Mattias Fransson drar över scenen frammumlande drastiska framtidsplaner i stil med: ”Jag ska bli mattant, ha breda höfter och stormiga relationer. Det ska jag.”


När Klungan i egerbladhsk koreografi rör sig i minst sagt intressanta gångstilar över scenen. När Sven Björklund porträtterar sjuksköterskan Annikis liv i norrbottnisk glesbygd. När Carl Englén manar till kamp mot VVS-samhället. Eller när Olof Wretling får släppa lös hela sin vilda västerbottniska berättarglädje i historien om pojken som hade spenar till fingrar. Västerbottensosten får en ny dimension.


Bäst är Klungan i det extremt korthuggna eller i de historier och karaktärer som drivs långt in i det absurda. Jag hade gärna sett några fler scener av det senare slaget. Det finns också någon scen jag helt hade kunnat undvara.
   Många av karaktärerna i Det är vi som är hemgiften har funnits med i tidigare uppsättningar och radioprogram (som Mammas nya kille i P3) men återkommer nu i delvis ny form, utan stöd av karakteriserande kostymer. Flygkaptenerna har inga skärmmössor utan svävar likt galjonsfigurer i byxhällorna drivna av imaginära magvevar.


Grundkostymen med burrigt helskägg, kavaj, skjorta och blåsvarta jeans varieras med smurfblå långkallingar eller hela underställ. Vilket inte ger samma tydlighet men är ganska effektfullt som kontrast till kavajutstyrseln.
   Sekunderna innan allt drar igång blir jag nervös. Tänk om mina höga förväntningar på kombinationen Birgitta Egerbladh/Klungan inte infrias? Men jo, det börjar med en exakt tonträff.


Jag tycker inte att Klungan är lika fnissroliga som i sina tidigare uppsättningar men de provar andra, något allvarligare sidor. Och det är bra det med.

Malin Palmqvist

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (8 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Åke 2008-12-11 12:01

    great man! Jag känner att jag får Jerry Williams-betoning i rösten när jag pratar om den här fantastiska norrländska föreställningen, jag kännner mej så otroligt stockholmsk, och det känns inte enbart bra. Jag tror att det är just så man kan bli påverkad av teater. Det här var sådan bra teater. Great man, eller great killar.

  2. klas 2008-12-11 12:03

    KLUNGAN ÄR KUNGAR. finns inget mer att säga

  3. klas 2008-12-11 12:05

    jo en sak. en feeeemmaaaaa

  4. Lufra 2008-12-16 06:35

    Humor enormus. Ofattbart vansinne och gränslös skräck blandat med namnlös komedi. Fasa och ost. Vi skrek av glädje och tjocksockar.

  5. Thomas 2008-12-16 07:59

    Från småsketcher till scenkonst. Klungan förfinar konsten för varje nu uppsättning. Från att ha varit förvisso mycket underhållande men dock småsketcher till att vara en scenkonst.