Knutbydramatiskt berättandeNummers recensent stuffar i stolen till lyckokörens hallelujasånger i Uppsala stadsteaters Knutby. Men konstaterarar att det är det dramatiska berättandet som är det viktiga. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2009-02-03]

Knutbydramatiskt berättande

Knutby av Malin Lagerlöf
Scen: Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala
Regi: Eva Dahlman
Scenografi: Lehna Edwall (även kostym)
Ljus: Anders Ekman
Mask: Anna Lilja
Medverkande: Emil Amlén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Gustav Levin, Anna Lyons, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer, David Mjönes, Shima Niavarani, Crister Olsson
Länk: Uppsala stadsteater


RECENSION/TEATER. Fem år efter tragedin i Knutby blir verkligheten bakom löpsedlarna teater i Uppsala. Pjäsen ger inte fler svar på varför det som hände hände, men Nummers Astrid Claeson berömmer ändå det starka berättandet.

Knutby – den som inte levt under en sten de senaste åren har viss koll på vad som hände. Nu, snart fem år efter tragedin har filmen och teaterpjäsen om händelserna i församlingen premiär samma helg – med samma skådespelare i den manliga huvudrollen: och när Emil Almén spelar pastor Helge Fossmo är porträttlikheten bisarr.


På lokala insändarsidor har det debatterats: får man verkligen visa detta? Är det inte att kränka människorna som bor där? För nära i tid? Men flera böcker har skrivits om Knutbydramat – som det kommit att kallas – utan att någon större debatt utlösts. Läsa kan man tydligen göra, men att se, nej, gud förbjude.
   Malin Lagerlöfs pjäs om händelserna, från att Åsa Waldau (anförtrodd Lolo Elwin) kom dit 1992 fram till att Helge Fossmo blev förhörd om sina hemförhållanden bjuder inga djupa personporträtt av de inblandade, men regissör Eva Dahlman har ändå gjort en fantastisk iscensättning av episoden.


En projicerad idyllisk bild av Knutby en sommardag med en vajande svensk flagga visas på ridån, ett rött hus och mörknande moln. När ridån väl går upp står en lyckokör där och bränner av Carolas Evighet. Scenen är krympt till ett stort kors, en catwalk med gult golv och blå väggar. Där visas en kyrka, en tro, ett Sverige?
   Till min fasa märker jag att jag stuffar i stolen till körens hallelujasånger. Vi är flera som kikar lite försynt: ska vi ställa oss upp och hylla – tja, vad, dokuteatern?


Den självklara kritik som kan riktas mot den här föreställningen är att den är enkel: dra igenom historien med lite sång och pytsa på med äkta vara. Polisens film med vallningen av ”barnflickan” Sara Svensson på mordplatsen och förhören med Fossmo visas på storbild i fonden. Man kan nog lita på att det är så pass vidrigt och bisarrt att utnyttja en vilsen flicka (som faktiskt tror att de anonyma sms:en kommer från Gud) att man inte behöver psykologisera allt för mycket.
   Om intentionen var att på djupet undersöka den stängda församlingens psykologiska mekanismer måste man kalla uppsättningen ett misslyckande.


Men när Emil Almén frälser sin publik som Helge Fossmo, och Lolo Elwin svassar så där precist med huvud och höfter, när Shima Niavarani gör tonårskillen Oscar till den som stänger ute all predikan under sina hörlurar, och Julia Marko-Nords Sara Svensson går med inåtvända fötter och bara vill vara Fossmo nära – då köper jag att berättandet är det viktiga. Inte att försöka förklara. 

Astrid Claeson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare