MURpress03STOR2I avresehallen möter besökaren sina följeslagare ned i infernokretsarna. Foto: Bodil Johansson
Recensioner [2013-11-11]

Konceptuell komedi om livet

Mannen utan riktning
Scen:
Moomsteatern på Överskottsbolaget
Ort: Malmö
Manus, regi och scenbild: Nina Jemth och Pelle Öhlund
Kostym: Paola Billberg Johansson
Musik: Jan-Erik Sääf
Ljusdesign: Hans C Roupe
Video: Signe Krogh
Kör: Petri sångare
Orkester: Musica Vitae
Medverkande: Ronnie Larsson, Pierre Björkman, Nina Jemth, Gunilla Eriksson, Niclas Lendemar, Therese Kvist, Dennis Nilsson, Frida Andersson, Pelle Öhlund
Länk: Moomsteatern, Riksteatern


RECENSION/TEATER. På Moomsteatern har Den gudomliga komedin blivit till visuell teater med skuggspel och burleskerier. Björn Gunnarsson checkar in till destination Helvetet på Överskottsbolaget i Malmö.

Moomsteatern goes site specific. Nåja, kanske inte helt. Men när man flyttar in i Överskottsbolagets urblåsta lokal i Malmö är inredningen konceptuell. Det är en flygplats med flygplatskänsla, kassorna förvandlade till gater och avresetavlan full av flighter med nummer 666 och destination Helvetet.

Nina Jemth och Pelle Öhlund har tagit sig an Dantes Den gudomliga komedin, och förvandlat den till visuell teater tillsammans med Moomskollektivet. Dante (Ronnie Larsson) skiljs ytterst motvilligt från sin Beatrice (Nina Jemth) i ett underbart, tekniskt avancerat skuggspel – animationsprojektionerna är överlag mycket imponerande. Han får en något argsint Vergilius (Pierre Björkman) som följeslagare eller snarare påfösare ner i infernokretsarna.

Plågorna är väl inte precis trogna mot förlagan, här handlar det mest om vardagliga helveten, uppförstorade till absurd grotesk. Dödssynderna handlar alla om varianter på egoistisk hunger.

Föreställningen påminner mycket om duon Jemth/Öhlunds hyllade Compagnie of Strangers häromåret. Den är mim, dans, lyriskt stämningsmåleri, tablåer, maskspel, dockspel och burlesk vaudevillefars. En scen illustrerar de eviga straffen som klassisk balett, där dansarna tar sina egna tarmar till föda. Konvulsiviskt spyende föräldrar i kaninmasker ignorerar sitt kärlekssökande barn. Föreställningens roligaste sekvens verkar vara ett lån från Roger Rabbit, nämligen Baby Herman, bäbisen som röker cigarr och pratar fräckt.

Trots de många olika uttrycksformerna finns det en genomgående stämning, mycket tack vare Jan-Erik Sääfs musik, som växlar mellan ironisk lättsamhet och hymnisk solennitet. När Mannen utan riktning går på Riksteaterturné under våren får övriga Sverige smaka på detta surrealistiskt ojämförliga blandkonstrecept.

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!