Tobias Hjelm påminner i Mefisto Remixed om hur obehagligt lättköpta vi och våra ideal är. Foto: Pelle von Malmborg
Recensioner [2013-10-28]

Konstnärssjäl till salu

Mefisto Remixed av Kia Berglund
Scen: Teater Giljotin
Ort: Stockholm
Manus & regi: Kia Berglund
Scenografi & kostym: Youlian Tabakov
Originalmusik: Rikard Borggård
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Anette Tarstad
Medverkande: Tobias Hjelm
Länk: Teater Giljotin


RECENSION/TEATER. Kring konstens pris och allas vårt köpslående med vår egen mänsklighet kretsar regissören Kia Berglunds Mefisto Remixed på Teater Giljotin. Trots förlorad själ äger dock kvällens ende skådespelare Tobias Hjelm i alla fall hela scenen intygar Louise Lagerström.

”Projekt Teatern ger Akt 1. lägenheter på parkett, Akt 2. vindsvåningar på balkong”, står det på en knallgul vepa utanför Teater Giljotin vars entré för tillfället skyms av byggnadsställningar. En ironisk blinkning av teatern tänker jag. Nej, inte alls. Det visar sig vara en byggfirma, specialiserad på ”förädling” av råvindar till italienskt designade miljonvåningar, som leker sin ”teaterlek”. Avsiktligt eller inte blir det en surrealistisk fanfar åt den kämpande källarteater som sliter för sin existens längst ned i huset.

Inte minst ur detta marknadsekonomiska nu, och i en allt större frustration över kulturpolitikens oginhet, bubblar Kia Berglunds samplade monolog med texter från William Shakespeare, Klaus Manns roman Mephisto och Sverigedemokraternas kulturprogram — Mefisto Remixed.

Efter att ha rivit av ett parti ur Richard III, vibrerande suggestivt i ljuset av en kandelaber, deklarerar skådespelaren Tobias Hjelm att han är så trött på att behöva spela alla rollerna själv. Varför får han inte den uppskattning han förtjänar? Filmroller, guldbaggar, bilar och brudar. Pendlande mellan mindervärdeskänslor och hybris blir han en lätt munsbit för den munviga skådespelaragenten Mefisto i mörka solglasögon (Tobias Hjelm själv förstås).

Hjelm intar Youlian Tabakovs långsmala scenrum där en röd matta, konnoterande både Oscarsgala och nazistiska maktskådespel, bildar en catwalk med publiken på var sida. Briljant krängande mellan en krum och hatisk spottande kung Richard i svart morgonrock, en lismande Mefisto uppflugen i taket och den i alla bemärkelser allt naknare skådespelaren. Utmanande mot oss och hela teatersituationen. För vems skull är han där? Antagligen bara för sin egen. För allt vi gör handlar bara om egen vinning. Till och med kärleken, det sista han tror på, reduceras till en affärsuppgörelse.

Klaus Manns skildring av den fåfänge aktören Hendrik Höfgen som nazistisk medlöpare blev i sin tid farligt emblematisk. Teatervärlden må tyckas utgöra en liten sfär av ”särintressen”. Men samtidigt är den en intrikat väv av maktstrukturer, bekräftande och underdånighet som väl symboliserar samhället utanför även idag.

Berusad av framgång kan man ledas till vad som helst och tydligare kan det inte göras än att låta en skådespelare hylla Jimmie Åkessons kulturpolitik med en extra varm vurm för folkdans, bonader och ljus inredning. När han så ikläder sig snickarbyxor med lösmage till tonerna av ”Världens bästa Karlsson” då vet vi att han sålt sin själ och köpslagit med sitt konstnärliga kapital. Mefisto Remixed blir en vass påminnelse om hur obehagligt lättköpta vi och våra ideal är.

Louise Lagerström

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare