TegelstensteaterLiv Mjönes i mitten är i sitt humoristiska esse i Krig och fred, Rakel Wärmländer bredvid likaså. Till vänster Jonas Hellman-Driessen, bakom skymtar Alexander Stocks och Rolf Lydahl. Foto: Markus Gårder
Recensioner [2008-09-09]

Tegelstensteater

Krig och fred av Leo Tolstoj
Ort: Stockholm
Regi: Carolina Frände
Scenografi: Zofi Nilsson
Ljus: Patrik Bogårdh
Kostym: Sven Haraldsson
Mask: Nathalie Pujol
Medverkande: Shebly Niavarani, Tomas Bolme, Marika Lindström, Liv Mjönes, Rakel Wärmländer, Lotta Östlin Stenshäll med flera
Översättning: Einar Heckscher
Dramatisering: Helen Edmundson
Ljud: Tomas Florhed, Markus Åberg
Länk: Stockholms stadsteater


recension/teater. När Carolina Frände regisserar Leo Tolstojs episka roman Krig och fred på Stockholms stadsteater gör en kärleksfull grundlighet i regi, spel och rörelser att mycket blir bra. Men det blir också lite för mycket.

Det gäller att ha riktigt mycket på hjärtat, men framför allt veta att säga det rätt, för att motivera publiken när man är på väg in på femte timmen.
   Leo Tolstojs Krig och fred har ju något på hjärtat av nationalepiska mått. Intressant att ge den grannlaga uppgiften att berätta romanen på scen till en klassikerfobisk regissör som Carolina Frände. I en dramatisering av den feministiskt orienterade dramatikern Helen Edmundson. Med ett program som vimlar av spännande referenser till exempelvis queerprofessorn Judith Butler.


Och mycket blir bra. De myllrande rösterna från detta stora persongalleri av intrigerande rysk aristokrati matchas med rörelse och dans. Allt från stora baler till en liten knyck på nacken genomförs med kärleksfull grundlighet.
   Samma grundlighet som finns i regin och spelet. De roliga pappfigurerna till karaktärer växer stundom till inte bara tredimensionalitet utan hela människor med öden värda att begråta. För att sedan i ett öppet kostymbyte avslöja att de samtidigt är teatrala roller som klivs i och ur. Som vilka människor som helst.


Om jag får nämna någon i den stora och ofta lysande ensemblen blir det Liv Mjönes. Med sin personliga twist i repliken som hångelhungriga Natasja stjäl hon showen med benäget bistånd av övriga inblandade – och framför allt under stor uppskattning från publiken.
   Även Rakel Wärmländer, som skickligt morfar sig mellan sina två temperamentsmässiga motsatsroller Sonja och Liza, kammar hem charm- och tajmingpoäng.


Mörkret väller in i andra akten. Krigets fasor framstår konkret istället för bara som ett samtalsämne på soarén, klassmedvetenheten sipprar in och ignoransen mot underklassen vrids till.
   Men då har jag hunnit bli väldigt trött. Längden och det ”larger than life”-ryska diskussionsflödet av moral, kärlek, politik, sexualitet, flörtande, meningen med livet, vuxenblivande, filosofi, religion … har gjort mig alltför fullstoppad med stoff. Kanske har Frände överlag ändå bara experimenterat sådär lagom stora scenen-brett: växlingen mellan ”det storslagna och det djupt filosofiska” som det talas om i programmet känns i slutändan utjämnad.
   Tur att slutscenen piggar upp med en skräckfilmsrysig ögonblicksinjektion – mörka figurer lösgör sig ur skuggorna och släcker stearinljusen … Arbetarna kommer!

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Ella 2008-09-09 09:38

    Krig och Fred. Superfin ensemble, grym regi! tack!

  2. Amy 2008-09-10 12:19

    Krig och Fred. Mycket bra. Spännande scenografi och musik.

  3. Jens 2008-09-10 01:22

    KRIG OCH FRED MED HJÄRTA OCH VÄRME. Mycket bra föreställning!!! Den har allt och lite till. Kanske en aningen för lång men det är ju ändå Krig och Fred. Mycket bra spel och musik.

  4. James 2008-09-10 07:41

    SHEBLY NIAVARANI. Hur kan recensenten INTE nämna Shebly Niavaranis insats i den här föreställningen? Han är ju så jävla grym! Föreställningen var skitbra, men för mig var det SN som var den stora behållningen. Och musiken, som också var skitbra! Och regin. Jag vill se den igen!

  5. Neimat 2008-09-21 07:21

    Mastodont uppsättning på Stora SCEN. Fin uppsättning med mycket vbra skådespelare. Bra musik. Mycket att titta på. Rolig och känslosam