Den tyske performancekonstnären Jonathan Meese (född 1970) har pliktskyldigast kladdat på väggarna omkring sig med rödfärg. Nu rör han sig över scenen och tar upp och leker och pysslar en stund med olika föremål som han har strött ut omkring sig ur en stor bag: maskeradkläder och accessoarer, tygdjur och annan skräpig rekvisita. Han tar på och av masker, dräkter och olika SM-attribut, sätter sig och bläddrar i en bilderbok med vargar, pekar på vargarna och säger: ”Democracy? No!” genom hela boken.
Han improviserar uppenbarligen, men verkar väldigt oinspirerad och uttråkad.
När han inte kommer på något att leka med, vilket är ofta, eller kanske för att hetsa upp sig ur letargin, ställer han sig och fäktar frenetiskt ut med armen i nazihälsning och skriker ”Heil Hitler!” och ”Adolf Hitler!” tills han blir högröd i ansiktet och blicken börjar stirra intensivt genom den stripiga, svarta manen.
På en sidovägg projiceras knappt synligt i ljuset från scenen inspelningar av Meeses tidigare performanceföreställningar och arbeten i ateljén. Ur högtalarna strömmar musik som han själv sjungit in till någon tafflig technosynt. ”Oh lovely girl”, kan det låta, ”oh thank you girl, put it in your mouth, oh lovely girl, oh thanks so much.”
Är det postmodern, antikapitalistisk civilisationskritik? Är det meta-tysk uppgörelse-med-historien-exorcism? Är det en moraliserande gestaltning av ledan vid vår gränslösa västerländska frihet?
Vad Meeses konst än vill föreställa ser jag inte annat än långtråkigt äckel, lika slappt hållet som Meeses buk, som han dallrar så kokett med. Jag kommer mest bara att tänka på den där mobbade killen som käkar daggmask, han som försöker allt för att imponera på klasskompisarna, som bara fryser ut honom desto mer ju mer desperat han försöker få uppmärksamhet.
Loading ...
