Fångad av en stormpustNågon styv kuling bjuds inte publiken på i Lilla Stormen på Dramaten, men däremot en trevlig båttur fylld av längtan och drömmar. På bild: Melinda Kinnaman, Torkel Petersson och Karin Bengtsson. Foto: Håkan Larsson
Recensioner [2010-10-20]

Fångad av en stormpust

Lilla Stormen av av Kristian Hallberg, fritt efter Shakespeares Stormen
Scen: Dramaten, Elverket
Ort: Stockholm
Regi: Sally Palmquist Procopé
Scenografi: Micha Karlewski
Ljus: Markus Granqvist
Kostym: Siri Carlheim-Gyllensköld
Mask: Sari Nuttunen
Medverkande: Melinda Kinnaman, Mattias Silvell, Torkel Petersson, Maurits Elvingsson, Karin Bengtsson
Länk: Dramaten


recension/barnteater. Vi pratar inte om en storm i ett vattenglas, men om en liten stormvarning för de små. Och då mer i något som liknar en vågskål. Nummers redaktör Ylva Lagercrantz Spindler har varit ute i blåsväder och kommit hem både torr och helskinnad.

Shakespeares Stormen fortsätter att locka dramatiker och regissörer att skapa en ministorm för de små. Senast jag såg en version tillägnad barnen var på Teater i Haga i somras som bjöd på en bullrig och musikstinn version. Nu är det Kristian Hallbergs tur att göra sin texttolkning i regi av Sally Palmquist Procopé.

Och liksom i tidigare barnversioner av Stormen är det skilsmässotemat i pjäsen som sätts i fokus, här mer ur pappans perspektiv än i andra uppsättningar: Det är Prospero som riskerar att skiljas från sin dotter Miranda mer än att det är Miranda som har slitits från sin mor när skeppet hon och pappan färdas med förliser, vilket resulterar i att de hamnar på en ö. Och för att få ensam vårdnad om Miranda gör pappan allt för att de inte ska kunna lämna ön. Vilket starkt kopplar ihop föreställningen med vår nutid och verklighet – senast för en vecka sedan kunde vi läsa i tidningen om en pappa som i brist på rätten att få vårdnaden om sina barn kidnappade dem, ett inte helt ovanligt scenario vid skilsmässotvister.

Torkel Petersson som Prospero ger pappapondus och Melinda Kinnaman som luftanden Ariel skapar rörelse i rummet med sin luftakrobatik som hon har visat talang för på Dramaten alltsedan Romeo och Julia-föreställningen 2002, medan Mattias Silvells Caliban mest liknar en påtänd neohippie på ö-luffing i Thailand. Men just den detaljen får vi hoppas att publiken från 5 år missar. 
   Missar den påkostade scenografin som för tankarna till såväl vågskålar (en symbolmättad bild av hur våra för- och nackdelar mäts vid skilsmässor) som rymdskepp och Shakespeares The Globe hoppas jag däremot att de inte gör.

Lite genomskinlig är däremot är Karin Bengtsson som Prosperos dotter Miranda. Hon hade kunnat få mer utrymme i en regi som också skapar viss rörighet i scenerna som inte alltid får vila i någon eftertanke, kanske av rädsla för att tappa den unga publikens intresse. Men så är det ju i vår tids rädsla för allvar.


På fullaste allvar tar däremot Dramatens chef Marie-Louise Ekman den unga publiken. Det är glädjande att se hur hon överlag satsar på barnen. Utöver att stora Elverket numera är barnscen istället för lilla, så ser man allt oftare tunga och etablerade skådespelarnamn i deras barnpjäser, vilket borde få även föräldrarna att vilja sitta i strumplästen på Dramatengolven framöver.

BONUSLÄSNING
Nummers recension av stora Stormen på Dramaten.
Läs också hur Ylva Lagercrantz bokstavligen hamnade i blåsväder vid premiären.

Ylva Lagercrantz Spindler

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare