Livets rollspelÅke Arvidsson gör alla rollerna i Den komiska tragedin av Yves Hunsdad och Eve Bonfanti.
Recensioner [2009-10-08]

Livets rollspel

Den komiska tragedin av Yves Hunstad och Eve Bonfanti
Scen: Teater Västernorrland/Sundsvalls Teater
Ort: Västernorrland
Regi: Iso Porovic
Scenografi: Lejla Porovic
Ljus: Magnus Stolpe
Kostym: Lejla Porovic
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Åke Arvidsson
Länk: Teater Västernorrland


RECENSION/TEATER. När Åke Arvidsson – både Rollen och Skådespelaren – är överallt samtidigt börjar Teater Västernorrlands uppsättning av Den komiska tragedin leva. Äntligen lite comédie française, tycker Karin Kämsby.

En röd ridå i fonden, en kudde, en piasavakvast, ett notställ och en hög med manuspapper utgör scenografin när Åke Arvidsson gör monologen Den komiska tragedin på Sundsvalls Teater.
   Han stökar omkring på scenen i en dräkt av ljusgult läder med drag av medeltida gycklarkostym och låtsas bli förvånad när han ser publiken. Eller också är det meningen att han ska bli förvånad, men impulsen fungerar inte.


Sedan hojtar han något till ljusteknikern Claes om belysningen och väljer (eller låtsas välja) ut en dam i publiken vars förmodade tankar om vad som händer på scenen han imiterar.
   – Ni har kommit hit för att se skådespelaren, men vi roller finns till långt innan vi spelas, säger han och frammanar en vision om att det sitter ett gäng roller uppe i himlen och väntar på att bli spelade.


Första akten används i stort sett för att etablera situationen, att det vi ser är en metateater där Rollen och Skådespelaren interagerar på scenen. Men föreställningen kan också ses som en pjäs om människan och hennes olika roller i livet – och då blir den intressant.
   Rollen markeras med en röd näsa. Han är gåpåig och talar verserat så att det ekar av comédie française. Skådespelaren är en mer rädd och timid typ.


I andra akten släpps det metateatrala greppet. Rollen ger sig ut på jakt efter tiden och kärleken. Föreställningen lever, den är rolig, spännande och överraskande. Åke Arvidssons impulser kommer som de ska, ridån rasar, rollen och skådespelaren jagar varandra och tiden bara går och går. Man vill inte att den ska ta slut.


Det är uppenbart att pjäsen med sina existentiella frågeställningar kommer ur den franskspråkiga, kontinentala teatertraditionen som vi inte ser så mycket av i Sverige. Och den har något att säga oss om att våga tro på drömmar och att inte ge upp.

Karin Kämsby

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Anita Jacobson 2009-12-14 01:09

    Ett mästerverk! Efter att ha sett denna föreställning var jag mer levande på alla sätt – jag hade berörts till tårar och skratt och jag hade aktivt fått vara med och skapa vad som fanns på scenen. Denna pjäs är den bästa jag sett på länge och något jag bär med mig resten av livet! Ett mästerverk!