Institutet_Sigurd_Foto_InstitutetSTORTill croonertongångar poserar Anders Carlssons inkarnation av Anders Breivik framför alpstugan. Foto: Institutet
Recensioner [2013-12-02]

Ljudet av ett monster

Sigurd Der Kreuzritter
Koncept och skådespel: Anders Carlsson
Scen: Inkonst
Ort: Malmö
Dramaturgi och musik: Martin Krall
Scenografi och kostym: Jeannine Simon
Koreografi: Andriana Seecker
Konstnärlig rådgivning: Christoph Wirth
Teknik: Michael Eigenmann
Medverkande: Anders Carlsson, Martin Krall
Länk: Institutet, Südpol


RECENSION/SCENKONST. I Sigurd der Kreuzritter tar Institutets Anders Carlsson ett kliv in i Anders Breiviks manifesterade tankegångar. Och han gör det med musik. Nummers Anders E Larsson reflekterar över fascismens mekanismer med industrisyntar ringande i öronen på Inkonst i Malmö.

Ja, det var väl det jag trodde – den var egentligen tänkt som en konsert, Institutets nya föreställning Sigurd Der Kreuzritter. Anders Carlsson, gruppens frontfigur, säger det själv under publiksamtalet efteråt: En konsert där idéstoffet skulle fungera som ett slags mellansnack.

Institutets uppsättningar, som We love Africa och Conte d’Amour, har alltmer kommit att fyllas av regelrätta musikframträdanden – som vore man på en spelning med ett Swansliknande, tungt och malande band där ljudets mörker sköljer över en. Carlsson nämner musiken som ett sätt att skicka in kraft i det slags ganska statiska scenbilder som till exempel förekommer i Conte d’Amour.

I hans bearbetning av – eller snarare kliv in i – Anders Breiviks manifesterade tankegångar ockuperar ljuden oss och intar rummet med kopiösa mängder (Ragna)rök. Med sig på scenen har Carlsson livemusikern Martin Krall (de ingår båda i bandet Lovac), och tillsammans driver de under föreställningens andra halva uttrycket mot en mässande industrisyntkonsert, som närmar sig den snabba råheten i Nitzer Ebbs electronic body music.

Sigurd Der Kreuzritters idémässiga grundbult är att vi alla bär fascismen inom oss, ett monster som frodas av vårt missnöje inför hur världen ser ut – misshagliga ideologier, miljöförstöring – och hur vi själva mår – misslyckade, inte tillräckligt framgångsrika. Vi vantrivs i kulturen.

Breivik odlade konsekvent sitt missnöje under nio år innan han släppte loss monstret. Ledtiderna för gärningsmännen i alla dessa skolskjutningar har varit betydligt kortare, men analysen är densamma: De måste dö.

Det vore skenheligt om man inte för sig själv erkänner att man någon gång önskar att mindre vackra saker ska hända den där idioten som stoppar upp flödet i kassakön och börjar argumentera med expediten om rabatten på 50 öre verkligen har dragits av. Men vi lägger locket på.

I en intensiv sekvens kondenserar Carlsson frustrationen över dylika futtigheter med det vitt famnande hatet. Endast iförd skyddsmask, och med en potent rökmaskin hängande likt en kulspruta över axeln, gör han ett tragikomiskt utfall mot publiken. Medan den blåsvarta röken pumpar rakt i våra ansikten vrålar han med småländsk brytning att vi alla ska gasas.

Innan dess har föreställningen inletts med att Carlsson till ett soundtrack av förvrängda röster, barnskallror och rop på mamma och pappa krängt av sig några lager overaller och genomgått en födelseprocess och uppenbarat sig som en förstörelsens korsriddare. Efter en scenförändring befinner vi oss så utanför en alpstuga mitt bland snötäckta berg. Carlsson poserar och flexar sin nu påklädda kropp till behagliga croonertongångar, Krall kryper omkring i bin Ladin-utstyrsel och ballonger faller festligt från taket – bara för att till slut (så klart) vildsint trampas och bitas sönder av den alltmer upphetsade Carlsson. Sedan tar nämnda industrimusikaliska avslutning vid där han attacksjungande undrar om vi älskar honom som han älskar oss: ”I will shoot you in the face – with friendly fire”.

Det är intressant att lyssna till Anders Carlssons funderingar kring verket, som parat med själva skådespelet kan sägas forma Institutets konstnärliga handlingsprogram. Diskussionerna utanför verket blir här en minst lika viktig beståndsdel som den sceniska gestaltningen.

Det sceniska bär den här gången inte på samma obönhörlighet som i förra höstens We love Africa, men tankemässigt är det lika intresseväckande. Och frågan är väl hur Institutets koncept kommer att se ut i förlängningen. Jag skulle inte bli förvånad om de landar i att det ultimata uttrycket är benhårt komponerade konserter där idéerna manglas fram med decibel- och rytmbejakande konsekvens.

* Läs också Nummers recension av Manifest 2083, en föreställning om hur Anders Breivik ser på sig själv.

Anders E Larsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!