Första gången jag läste en Harlequinroman (Mörk främling av Jaqueline Baird, i studiesyfte, hoppas ni ursäktar fegheten) var det den ogenerade närheten som var det mest påfallande.
De där ohämmat enkla beskrivningarna av smekningar och känslosvall vilka lästes med huvudet på sned; blicken lite generat bortvänd men samtidigt redan på nästa sida.
I Tantsnusk kommer publiken också nära. Det räcker med att sträcka ut benet för att foten ska röra om i sanden kring den palmtäckta ”ö” som utgör spelplatsen mitt bland åskådarna. I övrigt finns där bara ett par mikrofonställ och en solstol med tillhörande boktravar. När den lilla vykortsidyllen vidgas görs detta genom projektioner på de kringliggande väggarna.
Platsen är väl vald och tankarna vandrar till den arketypiska promenaden i solnedgången mellan ett nyförälskat par, men också till den ort av inre respit som kärleksromanen erbjudit under åren.
Själva föreställningen i sig är mer ett postdramatiskt collage av dans, performance, musik och film än regelrätt teater, vilket snarast blir en förutsättning för att bli uppslukad av energin från scenen.
Texterna är hämtade från bland annat Colleen McCulloughs Törnfåglarna och Harlequins ”Passion”-serie, men det är Arena Baubos egna tolkningar och erfarenheter som står i centrum.
I en mycket vacker scen inleder dansaren Kajsa Wadhia med att först hetsläsa beskrivningen av ett amoröst möte för att sedan reprisera den djuriska lusten genom rörelse i takt med att ljuset sänks.
När natten väl har lagt sig börjar så i stället mimartisten Katja Seitajokis kön och bröst att glöda genom kläderna. I kontrast till detta står sedan scenografen Maria Stiernborgs mer intellektuella analys av den ständigt närvarande undertexten.
Min enda invändning är pjäsens längd. Det tar ett tag innan impulsen att först fnissa åt det till synes lite löjliga ger vika för fascinationen inför det ärliga och allvarliga i de deltagandes läsningar, och jag hade gärna varit kvar i det tillståndet lite längre.
Precis i slutet bjuds åskådarna upp på scenen i en sorts befriande massrecitation av valda fraser ”harlequinska”, därifrån hade man kanske kunna ta det ett steg till.
Loading ...
