Vad händer när man tvingas skämmas för sitt ursprung, när omgivningen säger att man inte värd något? Hur präglas en människa när hon inte längre får tala sitt eget språk? Vad känner den yngre generationen till om sin egen historia? Mona Mörtlund och Ninna Tersman berättar om utanförskap i det storsvenska samhället i När vinterns stjärnor lyser här, en föreställning om identitet, minoriteter och hopp.
Budskapet är tydligt, men utan att hamna i pedagogik har Josette Bushell-Mingo regisserat en föreställning som berättar om utrensning, skam och etnisk rasism med utgångspunkt i samernas 1900-talshistoria. Hon gör det i en uppsättning där flerspråkigheten inte blir ett problem, utan upphöjs till konst.
Vi möter fem personer på scenen, bland annat den teckenspråkstalande Dawn Jani Birley. Hennes teckentalande är en uttrycksfull dans med lika delar humor och smärta. Även när den övriga ensemblen använder sina respektive språk – svenska, nordsamiska, sydsamiska, meänkieli, svenska och finska – gör de det så musikaliskt och i samklang med övriga uttryck att det efteråt, i minnet, faktiskt är svårt att särskilja språken.
Förutom i de stunder då vi rent konkret får känna på smärtan, som i vissa stunder är så påtaglig att det är svårt att andas. Höjden av grymhet skulle man väl kunna benämna den scen när ett nioårigt barn inte får använda sitt modersmål i skolan utan dumförklaras av läraren och resten av livet bär på en skam.
Denna skam och smärta har tystat många minoritetsfolk och även förts över till nästa generation. Men för de efterkommande tycks det också handla om sorgen över att inte känna till sitt ursprungsspråk, att inte få vara stolt, att förlora sin identitet. Allt det här tecknas väldigt fint i pjäsens drömspelsform, där folk byter roller och uppstår i nya skepnader.
Mona Mörtlunds och Ninna Tersmans manus är ganska enkelt, men historien är oerhört viktig och allmängiltig på så sätt att fler minoriteter kan känna igen sig. Den berättas visuellt, nästan drömskt med snö och rörliga vinterprojektioner i fonden. Den genomgående ljudläggningen med musik och effekter bidrar till en poetisk och kuslig stämning.
När vinterns stjärnor lyser här har en direkt anknytning till nuet och påminner om hur viktigt det att få omsätta sin gemensamma historia i kulturuttryck. Konsten har stora möjligheter att känslomässigt påminna om oegentligheter som inte får glömmas bort.
Texten är en bearbetning av Anna Hedelius recension i SVT Kulturnyheterna 2012-10-05. Recensionen går att se här.
Loading ...
