Maskeradbalen2_fotoMatsBäckerSTORBåde Yinjia Gong och Sara Widén har nyligen gått ut Operahögskolan. Båda imponerar i Mellika Melouni Melanis dekonstruktion av Maskeradbalen på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2012-09-28]

Maskerad Verdi med blod och kärlek

Maskeradbalen av Giuseppi Verdi
Libretto: Antonio Somma
Svensk text och översättning: Magnus Lindman
Musikalisk bearbetning: Martin Willert
Regi: Mellika Melouani Melani
Musikalisk ledning: Joakim Unander
Scenografi och ljus: Bengt Gomér
Kostym: Karin Erskine
Mask och peruk: Therésia Frisk
Videoprojektioner: Hans Appelqvist
Koreografi: Charlotta Ögverholm
Medverkande: Yinjia Gong, Olle Persson/Johan Rydh, Lisa Carlioth, Paulina Pfeiffer, Ulrika Tenstam, Sara Widén, Dan McLEllan/Arash Azarbad, Peter Haeggström, Andreas Lundmark, Folkoperans kör samt orkester
Länk: Folkoperan 

 


RECENSION/OPERA. Opera sing-a-long, en manskör i negligé och maskeradbalskungen som klippdocka. Mellika Melouani Melanis Maskeradbalen på Folkoperan är en lekfullt prövande uppsättning, som väcker Anna Hedelius nyfikenhet.

Maskeradbalen på Folkoperan är på samma gång produktionsprocess och produkt. Det understryks på tv-monitorernas rullande textremsor redan i uppsättningens inledning. Publiken får trava in i salongen medan ensemblen värmer upp på scenen.

Den som vill kliva in i Ballo-maskinen gör det på egen risk och förväntas delta i verket, annars uteblir upplevelsen. Regissör (tillika Folkoperans konstnärliga ledare) Mellika Melouani Melanis credo känns igen från hennes tidigare uppsättningar och det är lika uppfordrande som generöst. Att som publik delta i en undersökning, öppet närma sig denna 1800-talsoperas tematik och musik är både spännande och förbryllande.

Det konstnärliga teamet och ensemblen förser med bilder, ord, och musik, med viss förförståelse förstås, men utan tolkningsföreträde. På samma sätt arbetade Mellika Melouani Melani lyckosamt med Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs stadsteater för två år sedan, liksom i Carmen på Backa teater. Operatraditionalister har ingenting att hämta, men själv blir jag ruskigt nyfiken.

Ballo-maskinen är ett kollage av Giuseppe Verdis sköna musik, dramaturg Magnus Lindmans fräcka översättning av Antonio Simmas libretto, videoteknik och illusionsbrott. Joakim Unander och hans kompetenta orkester tar gott och väl halva scenen i anspråk på flankerna, medan mittscenen är en plats för sång och prövning (i dubbel bemärkelse). Handlingen, den om mordet på kunden och maktspelet därikring, är inte alla gånger i centrum; rätt var det är bryts musiken och vi tycks befinna oss på en repetition igen: ”Kom nu Sara”, ”Var är Olle?”

I andra akten blir det operaallsång – det går väl så där – liksom leken med kungens klippdockeansikte, som publiken fnissigt får som maskeradmundering. Men i en minnesritual, när folk ur publiken blir vänligt ledsagade upp på scenen för att tänka på sina förlorade blir upplevelsen vacker – då möter vi folk som folk är mest.

Visst blir vi vittne till mord, precis som förhandsreklamen har aviserat; vi får också uppleva Olle Perssons alltmer bestialiska barytonuttryck i rollen som Renato. När han gör sin aria, avklädd och med dallrande bröstmuskler, dallrar man nästan ikapp. Nyutexaminerade Sara Widén imponerar både i handstående och med sin kristallklara sopran som pagen Oscar. Amelia är i Melanis tolkning en dubbelroll, humoristiskt tolkad av Lisa Carlioth och Paulina Pfeiffer. Yinjia Gong, också han ny från Operahögskolan, gör en stark insats som kungen, som understundom sjunger på kinesiska med google-översättning på textremsan. Alltid säkra alten Ulrika Tenstam gör spåkvinnan Ulrica.

Så serveras vi en manskör i negligé och läppstift. ”Först var det drama, sen blev det buskis” sjunger de sammansvurna och som raljant kritiker kunde det vara en frestande fras att låna. Men icke. Under en minipaus intervjuas maestro Unander om sin inställning till Ballo-maskinen. ”En mix av ströbröd, olivolja, färska örter, varmt blod och mycket kärlek” svarar han.

Det får vara hur det vill med matreferenserna, men det där med kärleken, det köper jag.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (19 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

6
  1. Christian 2012-09-28 09:50

    Fy så dålig regi, sångarna bra kan bara bli en 1a

  2. Zeke 2012-10-03 05:29

    Så kan det bli när en teaterkritiker försöker sig på att regissera opera.

  3. pippi 2012-11-15 12:53

    I denna föreställning råder patriarkatet! Varför ska Amelia x 2 springa runt i bara trosor och genomskinlig klänning och visa rumpan åt publiken?? Även om en man (såklart!) utan anledning klär av sig till kallingarna på scenen är det beundransvärt att en KVINNA har regisserat detta. BUUUUUUU!!!

  4. pippi 2012-11-15 12:54

    beundransvärt = avskyvärt

  5. Pippi 2012-11-15 06:17

    Det här var det sämsta jag sett. Spara pengar och välj något annat.

  6. Pingback: Maskeradbalen eller Ballo - premiären på Folkoperan - en operahappening | Operalogg