julie_1_fotoElisabethOhlsonWallinSTORRakkniven visas redan i Fröken Julies inledningsscen. Frågan är om det verkligen är Julie som ska använda den. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Recensioner [2012-04-23]

Med kritisk blick på älskad pjäs

Fröken Julie av August Strindberg
Regi: Anna Pettersson
Kameraman, digitala effekter, filmfotograf: Max Marklund
Ljusdesigner: Mikael Kratt
Ljuddesigner, grafik: Gustave Lund
Koreografi: Hans Marklund
Rekvisitör: Moa Nyman
Medverkande: Anna Pettersson
Länk: Strindbergs Intima teater


RECENSION/TEATER. Fröken Julie på Strindbergs Intima teater är en scenisk undersökning både av Strindbergs universum och vad som går att göra på en scen. Anna Hedelius ser en splittrad Anna Pettersson skapa en helgjuten föreställning.

Anton Tjechov lär ha sagt att om du i första akten har en pistol hängande på väggen, måste denna avfyras i sista akten. Detsamma gäller måhända en rakkniv. I Fröken Julie, regisserad, spelad och iscensatt av Anna Pettersson på Strindbergs Intima teater blir rakkniven projicerad i fonden redan i inledningsscenen. Där, i jätteformat klyver den chimärt hennes hals och påminner oss förstås vad som komma skall – Jean ska dundra in med löften och inviter, leka farliga lekar och till slut uppmana Julie att gå med nämnda kniv i handen. Eller? I denna långt ifrån traditionella iscensättning av August Strindbergs naturalistiska sorgespel, hans mest spelade drama, kan man vara allt annat än säker…

I Anna Petterssons monolog bor nämligen alla roller i hennes egen gestalt och till att börja med har vi förstås fullt sjå med att sortera intrycken av en glosögd Kristin, en stammande Jean och en högfärdig Julie, som rabblar dramats inledningsrepliker från sin statiska placering på scenens mitt.

Men i takt med att skådespelaren framför oss blir mer rörlig över scenen, blir vi detsamma i våra hjärnor. Det blir följaktligen inga problem att hänga med i pjäsens alla resor in i klass- och könsproblematikens vindlingar. Med filmaren Max Marklund som kameraöga på scenen är denna Fröken Julie en suggestiv nedstigning i Strindbergs universum, en utforskning som via ljud- och filmeffekter undersöker och dekonstruerar texten i dess minsta beståndsdelar.

Här associeras till den moderna konsten – inledningsscenen till Salvador Dalís och Luis Buñuels kortfilm Den andalusiska hunden från 1929 ekar i en filmsekvens då ett öga plötsligt ristas blodrött – och till svensk folktradition – i intermezzot kulsjunger Anna Pettersson bondfolkets nidvisa medan hon rytmiskt och allt raskare stöter sänggaveln mot väggen på väg mot slutgiltig förlösning.

Det är metateater, där regissören Pettersson resonerar rolltolkning med skådespelaren Pettersson, där publiken får läsa repliker skådespelaren själv inte vill ta i sin mun – ”Slå mig; trampa mig, jag har icke förtjänat bättre”- och där hon med distans bläddrar förbi några tjatiga manussidor. Det hela landar i ett ställningstagande – vems fel är det egentligen att en kvinna måste offras för att hon inte är ärbar? Regissörens, skådespelarens, publikens?

Anna Pettersson förhåller sig kritisk till Strindberg, men tycks också älska hans ord. Själv sitter jag och älskar Anna Pettersson. Och att det går att göra något nytt, fräscht och unikt av en pjäs som spelas någonstans i världen varje dag.

Läs också vår artikel Regissören i alla rollerNina Solomin följde Anna Pettersson under repetitionerna av Fröken Julie.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!