De sex arkivarierna i Den magiska cirkeln är kostymerade som showiga rymd-pirat-magiker med vitt fantasyhår, det ena längre än det andra. Foto: Markus Gårder
Recensioner [2013-03-14]

Med lätt bagage i fantasin

Den magiska cirkeln av Malin Axelsson, Moa Backman, Anna Dolata, Tova Gerge, Ashkan Ghods, Maria Granhagen, Linda Kunze, Anna Lundberg, Jenny Möller Jensen, Ellen Norlund, Martin Waerme
Scen: Ung scen/öst
Ort: Linköping
Regi: Malin Axelsson
Scenografi och kostym: Anna Dolata
Ljus: Magnus Mikaelsen
Ljud: Elize Arvefjord
Mask och peruk: Sissa Persson Maresch
Medverkande: Ashkan Ghods, Maria Granhagen, Linda Kunze, Jenny Möller Jensen, Ellen Norlund, Martin Waerme
Länk: Ung scen öst


RECENSION/TEATER. I Den magiska cirkeln på Ung scen/öst reser publiken in i en föränderlig magivärld i vitt och neon. Iklädd teaterhatt och med ett osynligt ord på handen inser Maina Arvas att fantasins kraft är användbar även i verkligheten.

”Magisk”. Ingen kan se bokstäverna på ovansidan av min hand i det kyliga vårljus som tvekar över Linköpings gator. Ändå vet jag att stämpeln är där. Den syns tydligt, i alla fall inne i världen som finns på andra sidan Den magiska cirkeln.

På Ung scen/öst verkar de ofta börja med att fundera över själva teatersituationen. Som om regissören Malin Axelsson och hennes teaterteam har sagt ”Okej, det ska komma hit barn och ungdomar från tio år och uppåt – hur ska vi ta emot dem, vad ska vi prata med dem om och vad vill vi få dem att tänka och känna?” och sedan skapat uppsättningen utifrån det.

Vi ska resa med lätt bagage in i den magiska världen och får lämna till och med skorna i foajén, medan skådespelare går runt och pratar med publiken för att skapa förväntan och kontakt. Inget av det är något ovanligt i barnteatersammanhang men här är det extra viktigt för rörligheten och tilliten. I Den magiska cirkeln är scen och salong samma plats. Vi rör oss alla i samma värld.

Anna Dolatas klippklistriga scenografi i vitt med neon är föränderlig och abstrakt, samtidigt som den konkret bildar det magiska arkiv vi befinner oss i – ett arkiv där ord och föremål från ”den vanliga världen” utanför samlas och analyseras. De sex arkivarierna är kostymerade som showiga rymd-pirat-magiker med vitt fantasyhår, det ena längre än det andra.

Det är en värld som skapas med teaterns vanliga medel och möjligheter till att locka sinnena över tröskeln till fantasin. Men utan att sträva efter illusioner: uppsättningen är inte en gestaltad berättelse, utan snarare en serie händelser mellan oss som är här. Vi får ta på oss svarta teaterhattar, vandra i en spiraltrappa, sitta på golvet, ligga på golvet, förflytta oss, äta kex tillsammans, gå genom ett tunt blomspruteregn med små, små röda paraplyer i händerna …

Det är ett risktagande att bygga en föreställning så här – det ställer stora krav på både skådespelare och publik, och det uppstår en del väntande, köande och förvirring. Även om det är just risktagandet som gör att det också kan uppstå en påtaglig gemenskap i rummet blir det bitvis för mycket av abstrakt lek för att kunna hålla samman denna gemenskap. Den laddade ensemblen får jobba hårt (guldstjärnor till Ashkan Ghods och Ellen Norlund) med att leda leken.

Den magiska cirkeln tar upp teman som kollektivt samarbete och normöverskridande kärlek, men det den framför allt lämnar kvar är den trösterika insikten om att förändringskraften i fantasins alternativa världar kan gå att ta med sig tillbaka till den vanliga världen. Jag har ett viktigt ord, osynligt stämplat på min hand, för att hjälpa mig komma ihåg det.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (9 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Margus 2013-03-19 04:53

    Jag håller med det mesta av det ovan skrivna. Men jag ville tillägga att jag fick rysningar under flera tillfällen då magin tog tag i mig i olika scenbilder.
    Som när skådespelarna sakta närmade sig varandra i ljuskäglan på det vita podiet och, när hudkontakt uppstod, man hörde ljud som från en blixt eller en elektrisk stöt. Jag fick ståpäls!
    Eller då skådespelarna var inträngda i de vita kuberna och gjorde försök att åla runt och till sist ut ur det begränsade utrymmet. Vilken fantastisk show!
    Liksom då de mot slutet samlades i kuberna mitt på scengolvet och med enbart händer (och röster) blev aktörer för en stund. Gåshud igen!
    Och till sist det stilla uppvaknandet genom en försiktig och öm gest.
    Jag gick ut i den andra världen som vore jag pånyttfödd. Tack för det!