Sopberget EuropaSamling vid soptippen på nyrenoverade Teater Galeasen. Fr vänster: Inga-Lill Andersson, Annika Hallin, Inga Edwards och Sandra Huldt i Dorota Maslowskas Metallflickan. Foto: Dan Hansson
Recensioner [2010-02-23]

Sopberget Europa

Metallflickan eller Mellan oss är det bara bra av Dorota Maslowska
Scen: Teater Galeasen
Ort: Stockholm
Regi: Natalie Ringler
Scenografi: Tobias Hagström Ståhl/Sutoda
Ljus: Tobias Hagström Ståhl/Sutoda
Kostym: Inger Elvira Pehrsson
Mask: Ulrika Ritter
Medverkande: Inga Edwards, Annika Hallin, Inga-Lill Andersson, Sandra Huldt, Per Grytt Översättning: Jarema Bielawski
Länk: Teater Galeasen


RECENSION/TEATER. Teater Galeasen är tillbaka i sitt nyrenoverade teaterhus med en lyckad Sverigepremiär för Metallflickan av Dorota Maslowska. Nummers Maina Arvas spår att vi snart får se mer av denna polska dramatiker.

Att de var tidiga med att sätta upp Nobelpristagaren Elfriede Jelinek – till och med ett par veckor innan hon fick priset – brukar ofta nämnas om Galeasen. Men det är inte bara därför det dyker upp i huvudet vid deras Sverigepremiär för Metallflickan, utan för att jag får en stark känsla av att vi kommer att se mer av Dorota Maslowska.


Inte så svårgissat kanske, denna polska författare och dramatiker har redan rönt framgångar i Europa så det är väl på tiden. Men det är främst på grund av själva uppsättningen, med sin påtagliga stolthet över att få presentera henne för en svensk publik. Fullt ös av lustfyllt spel från första stund.
   Även om det hela har en rätt stillastående inramning: tre generationers kvinnor hänger på en soptipp. Scenografen Tobias Hagström Ståhl har byggt en Samuel Beckettsk hög av svart gummigrus där lealösa köksmöbler sticker upp jämte sparade tomma yogurtburkar. Det är Polen, Europa, konsumtionssamhället, klassamhället, förr eller nu, dröm eller verklighet. Då och då ringer ”Andra världskriget” på igen.


Här möter vi Metallflickan – Sandra Huldt spelar dottern med underbar spott och fräs-energisk självklarhet, växlar mellan skamlöshet och meningslöshet. Och så hennes mamma – Annika Hallin är hela soptippssorglighetens okrönta komedienn med stelfixerade lockar och elastisk röst som spänner över hårda ord och eskapistiska fantasilekar. Inga Edwards mormor låter sig rullas bort i hörnet men får omärkligt hela tiden tillbaka sin rullstol till mitten. Hon äger sin historia med värdighet.


De lever som i varsin värld, men bubblorna skär genom varandra, lager läggs på lager, och roller kläs på och av. Grannen (Inga-Lill Andersson) hälsar på, och en man (Per Grytt) dyker upp med en animerad svada om sitt filmprojekt, som verkar handla om just det vi ser.
   Regissören Natalie Ringler har lyckats iscensätta all den här galenskapen så att det känns som om det är jag själv som växlar perspektiv på den bara genom att vrida lite på huvudet. Och så att språket känns som ett välkommet ösregn av ordvitsar, ironier, intertextuell internhumor, allvarligheter och svärta (i en översättning som är så välfunnen att jag får lust att lära mig polska bara för att förstå hur den är gjord). Ett välkommet ösregn över sopberget Europa.


TIDIGARE I NUMMER:
Annika Hallin går ombord

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (12 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. AnnaLena 2010-03-07 06:00

    Inte inte inte inte. Jag vill enbart lägga till några rader om det som fascinerade mig stort i Metallflickan och som nämns i slutet av recensionen, språket, orden. Det upprepade användantet av alla ”INTE” alla negationer som målar upp otroligt konkreta bilder av t ex längtan. Även jag börjar fundera på det polska språket. Är det en lek med ord och negationer av just Maslowska eller är det något som man använder i det polska språket, ironiskt eller ej? Någon som kan polska får gärna berätta.