Mim som mumsig melodramRäddad från återvinningsstationens pappersinsamling lever Charlies unge glada dagar med sin låtsaspappa i en källarlokal. Och visst är det mimteater man ska göra av en stumfilmsklassiker! Foto: Martin Skoog
Recensioner [2011-02-09]

Mim som mumsig melodram

Charlies unge av Charlie Chaplin i bearbetning av Sara Beer
Scen: Pantomimteatern
Ort: Stockholm
Regi: My Areskoug
Scenografi: Sara Kander
Ljus: Anton Sjöstrand
Kostym: Mimmi Harms Oredsson och Sara Kander
Mask: Sara Kander
Medverkande: Bo W Lindström, Methinee Wongtrakoon och Ulrika Mannerfelt (för rollerna i föreställningens filmer - se hemsidan)
Länk: Pantomimteatern


recension/barnteater. Att vandra ner i Pantomimteaterns källarlokal vid S:t Eriksplan i Stockholm är som att lämna en grå asfaltsvardag i moll och plötsligt hamna i låtsaslandet Narnia. Här kan man lika väl befinna sig på en liten teater i Milano eller Paris. I  synnerhet när det spelas Chaplinteater, tycker Ylva Lagercrantz Spindler som blivit mimfrälst.

Charlies Unge får filmen Chaplins pojke (”The Kid”) från 1921 mer könsneutralt heta när Pantomimteatern som andra teatern i världen nu fått rättigheterna att göra en pjäs av ett Chaplinmanus (se en tidigare intervju på Nummer).

Och Chaplin kan inte vara annat än nöjd där uppe i himlen. För det här är ingen populistisk reklamteater i syfte att bidra till Chaplinfilmindustrin, utan ett alldeles eget konstverk som verkligen har lyssnat in Charlies mer privata själ och gjort den till sin. Och dessutom varsamt fört in den i en samtid.

Scenografin består av rörlig film som skådespelarna på ett finurligt sätt interagerar med – och som till barnens stora glädje också skapar illusoriska effekter. Som en obetalbar slagsmålsscen i en mörk gränd på Söder.
   För miljöerna är hämtade från ett Stockholm av idag. Men de ser samtidigt daterade ut, trots inslag som bilar och mobiler medan skådespelarna bär kläder i 1920-talssnitt.

På scenen får vi möta samma intrig som i filmen Chaplins pojke: en ung kvinna lämnar sitt nyfödda barn i en park i hopp om att det ska få ett bättre liv, men istället hamnar det hos tjuvar och sedan hos en fattig man som förlorar barnet igen när socialen upptäcker den misär han bor i.

Bo W Lindströms värmer hela salongen som den gode glasfixaren Charlie som hittar det lilla barnet – här en flicka – som i Methinee Wongtrakoons gestalt blir en sprakande, livsglad akrobat som älskar sin nya pappa lika mycket som livet, trots fattigdomen i en rå källarlokal med backar som stolar och säng – och där en bärsele likaväl kan fixas med hjälp av en plastkasse och en galge.
   För dröm och romantik står istället Ulrika Mannerfelts mamma, men utöver nämnda roller gestaltar de tre skådespelarna ytterligare fjorton karaktärer, både på scenen och i filmerna som projiceras på bakgrunden. Med och utan mask men rakt igenom utan ord vilket man märkligt nog inte reflekterar över. Så mycket talar även kropparna i denna uppsättning.
 
Visst låter det som en melodram? Och det är det också! En underbart tragikomisk sådan som inte väjer för de stora känslorna som accentueras av Matti Byes specialskrivna stumteatermusik.

Charlies unge är helt enkelt en sådan föreställning som man ser med ett fånigt leende på läpparna, från första till sista scenen. En så mycket vårens teatermåste som bara är möjligt.

Ylva Lagercrantz Spindler

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (27 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Henrik Gustafsson 2011-02-10 01:28

    Så sant! Pantomimteatern äger! Så jävla bra!!