Sårig story med sprängkraftMia Höglund-Melin gör ett starkt porträtt av fredsaktivisten Rachel Corrie på Göteborgs stadsteater.
Recensioner [2007-11-12]

Sårig story med sprängkraft

Mitt namn är Rachel Corrie av Alan Rickman & Katharine Viner
Scen: Nya Studion Göteborgs Stadsteater
Ort: Västra Götaland
Regi: Anna Takanen
Medverkande: Mia Höglund-Melin
Länk: Göteborgs stadsteater


Med Mitt namn är Rachel Corrie tar Nya Studion på Göteborgs Stadsteater ett djärvt kliv rätt in i en av den moderna tidens svåraste och allra sårigaste konflikter; Israel-Palestinafrågan.

Mitt namn är Rachel Corrie är en dagboksskildring i monologform. All text i pjäsen är Rachel Corries egna ord, sammanställda och redigerade av Alan Rickman och Katharine Viner. Pjäsen rister av blodigt engagemang och socialt patos men också av en vanlig, men ovanlig ung människas alla tvivel och rädslor.
   Det dokumentära i föreställningen ger den naturligtvis en alldeles särskild sprängkraft. När en 23-årig amerikansk medborgare ställer sig mellan en israelisk bulldozer och en palestinsk bosättning och bulldozern tuffar på- då reagerar omvärlden, om än bara för ett ögonblick längre än i den vanliga strida strömmen av rapportering av offer i konflikten. 


Rachel Corrie reste till Gazaremsan i ett uttalat syfte: ”Jag har ett inre behov av att åka bort någonstans och träffa folk på andra sidan av de skattepengar som finansierar vår militärmakt.”
   Corries brinnande engagemang startade tidigt och i slutscenen projiceras ett klipp från ett framträdande hon gjorde i 10-årsåldern. Barnets vältalighet och framtidstro är mycket rörande i all sin enkla retorik. Särskilt mot bakgrund av den historia som vi just fått se utspelas framför våra ögon.


Mia Höglund-Melin gör rollen som Rachel Corrie. Det är inte första gången hon gestaltar en arg ung kvinna på Nya Studions golv, men med denna rollprestation befäster hon sin position som av de starkast lysande skådespelarna i Göteborgs stadsteaters ensemble. Hennes begåvning ligger långt bortom styrkan att ensam bära denna text eller i att på ett tidigt stadium få med sig publiken, utan snarast i förmågan att verkligen låta Rachel Corries öde bli vårt och få oss alla att vilja bli lite, lite bättre. Det är stor skådespelarkonst.

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (10 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Friida 2007-11-15 10:09

    nä vad dåligt. Nä, vad dåligt det här var. Överspel, miner och påklistrad teatermimik gör att man inte känner ett dugg med huvudpersonen. Texten alldeles för lååååång, jag och alla de ungdomar som var där skruvade på sig och räknade ner minuterna. Detta kunde väl ändå ha gjorts på ett mer intressant och gripande sätt?

  2. lena 2007-11-20 09:49

    ingen kraft. med en så explosivt kraft som Rachel Corrie hade i livet verkade hon död på scenen!

  3. Klas 2007-11-26 08:27

    Mer kunde ha gjorts. Mer kunde ha uträttats.

    Det var väl den första tanken när föreställningen var slut.

    Själv tyckte jag att scenografin var ypperlig, ljudet, och ljuset var genomprofessionellt – och Mia Höglund-Melin gjorde en glänsande insats i huvudrollen, den enda rollen.

    Så varför är man inte mer berörd?

    Tänk gärna på att det handlar om en pjäs som skakat om publiker från London till Seattle. I Denver hade en normalt svårflörtad recensent varit på vippen att rusa upp på scenen och böna Rachel (skådespelerskan Julie Rada) att åka hem från Gazaremsan innan det var för sent. Påfallande många ur publiken hade till sist en känsla av att ha förlorat en personlig vän, den 16 mars 2003.

    Det enda jag själv upplevde som bekymmersamt var det som inte fick klicka, nämligen översättningen.

    Genomgående har man översatt ordagrant, ord för ord, utan hänsyn till att den svenska versionen ofta blir tämligen styltig. Några gånger känns den typ av missar en mellanstadieelev skulle kunna gjort i sitt engelskaprov. Rachel Corries rad ”I was awake for the first time with bug-eyes and a grin” blev till “jag vaknade med insektsögon” (?!!).

    Jag hade alltid trott att meningen betydde att Rachel vaknade med utstående (eller uppspärrade) ögon och ett grin.

    Slutmonologen sitter bra men i långa stycken… där originalet oftast rinner som en liten fjällbäck haltar den svenska översättningen fram med betongtofflor.

    Medan många engelska och amerikanska skådespelerskor som Megan Dodds eller Marya Sea Kaminsky berättat att de närmast måste tona ner eller underspela för att inte komma ivägen för texten måste Mia Höglund-Melin ofta ta i rejält för att försöka spackla över de värsta klunsigheter.

    Det är trots allt ett gott betyg åt produktionsteamets skicklighet att hela pjäsen blev så bra som den blev, trots den illa misshandlade texten.

    Men de hade kunnat åstadkomma mer, om de bara hade kunnat arbeta MED sitt manus istället för EMOT det.

  4. C 2008-01-10 01:31

    gripande. en fin skildring av moral, filosofi och vardag mot en politisk fond – i detta verklighetsbaserade trgiska drama. kan bara tacka för en fin kväll som satte avtryck.

  5. Lisa 2008-01-11 06:24

    Tack!! Jag har sett både Stockholms och Göteborgs versionen.
    Detta val att berätta och gestalta borrade sig in under huden på mig. I Stockholm satt jag och kollade på klockan stup i kvarten. Tack för strålande insats, engagemang och glöd.