Den blinde mannen De Lacey (Roger Storm) lär Varelsen (Josef Säterhagen) att läsa och skriva. Foto: Anders Alm
Recensioner [2014-03-02]

Monstret som metafor

Frankenstein av Nick Dear efter Mary Shelleys romanklassiker
Scen: Norrbottensteatern
Ort: Luleå
Regi och musik: Martin Sundbom
Scenografi: Mona Knutsdotter
Kostym: Ina Andersson
I rollerna: Gustav Ekman Mellbin, Dag Norgård, Roger Storm, Josef Säterhagen, samt David Andersson, Lycke Claesson, Daniel Dahlin, Amanda Jansson, Alva Pettersson, Maren Sennels Jenssen, Charlotte Trulsen, Pascal Crépault Wibe (studenter Teaterhögskolan i Luleå)
Länk: Norrbottensteatern


RECENSION/TEATER. Frankenstein är berättelsen om vetenskapsmannen som med likdelar, nål, tråd och elektricitet lyckas skapa ett liv. Pelle Lindblom möter filosofiskt djup på Norrbottensteatern.

Egentligen är det otroligt imponerande att Mary Shelley redan i början av 1800-talet sådde fröet till en så adekvat analys av baksidan med upplysningen. Som om hon redan då såg riskerna med vetenskapens frammarsch som dominant -ism. Som om hon skrev en profetia som sedan besannades. Skräckvisionen har ju i någon mån redan blivit verklighet. Vetenskapen kan ju nu – med allehanda provrör och genmanipulationer – skapa sina monster till kloner.

Historien om Viktor Frankenstein och hans varelse är nog bekant för de flesta, om inte annat genom filmens värld. Den handlar hursomhelst om vetenskapsmannen som med likdelar, nål, tråd och elektricitet lyckas skapa ett liv. Om monstret mest använts för att göra rena skräckberättelser, ligger fokus i den här teaterversionen av Nick Dear från 2011 mångt och mycket på det existentiella planet.

Egentligen finns det två huvudteman. Mest framträdande är den om skapelsen. Viktor Frankenstein blir en allegori för guden som tillverkar Adam, den första människan, till sin avbild. Denne varelse är i början tafatt som en bebis, ett oskrivet blad. Något som har sin bäring i den filosofi som betraktar barnet som varken ont eller gott, men fyllt av möjligheter.

Monstret rymmer och blir så småningom omhändertaget av den blinde och lärde mannen De Lacy. Även detta får väl ses som en ganska tydlig metafor. Monstret lär sig tala och läsa. Men kunskapen är blind. Och inte heller blir monstret godhjärtat av allt vetande han förvärvar. Snarare tvärt om. Ju mer människa, desto brutalare. Fritt översatt – homo sapiens är en bestialisk art som inte bör inneha jobbet som Gud.

Den andra tematiken nosar på frågan om upplysningen egentligen kan utgöra ett fullgott alternativ till religionen. Vetenskapligt tänkande kom ju som en reaktion mot kyrkans dominans och religiösa vidskepelser. Men kunskapen om tingens ordning i sig är ingen värdegrund. Det finns ingen tiopoängskurs på universitetet som lär ut kärlek, eller hur man skiljer mellan ont och gott.

Denna avsaknad av kreativ humanism, eller vad vi nu bör kalla det, i det vetenskapliga tänkandet blir tydlig i pjäsen. Likväl är människan fångad i sitt eget kunskapsnät. Som monstret notoriskt upprepar: ”Det går inte att färdas bakåt, bara framåt.” Med ett liknande mantra åkallar Viktor Frankenstein Gud inför åsynen av sin mordiska skapelse.

Josef Säterhagen gör för övrigt en imponerande kroppslig tolkning som monster när han häver sig upp från det krypande bebisstadiet och genom pjäsen blir allt mer stadig på benen. Likaså gör han en identisk resa intellektuellt, från okunnig till medveten, då han i slutscenen snarast bytt plats med sin skapare.

Alla roller är väldigt jämnt spelade och sammanhållna. Teaterhögskolans elever inräknade. Dessutom präglas arbetet med scenografi, ljus och kostym av perfektionism. Känslan är svartvit – som ett blekt, handkolorerat 1800-talsfotografi. Detaljrikedomen i en del lösningar är häpnadsväckande, exempelvis bröllopssängen i andra akten med alla sina tofsar, täcken och tyg.

Värt att notera är att Martin Sundbom inte bara regisserat. Han har även skrivit musik till föreställningen. Ett requiem som han kallar det. Dödsmässa över själen. Kompositionen anslår en mastodontisk och ödesmättad ton, men träder sedan förtjänstfullt tillbaka och lägger sig bakom skådespelet.

Det enda som drar ner betyget är berättartempot som stundtals blir lite gäspigt. Men helhetsintrycket blir mycket positivt, inte minst för att regissör och ensemble lyckas förmedla det filosofiska djup som finns förborgat i denna genreskapande berättelse om ett monster, men som egentligen handlar om att vara människa.

Pelle Lindblom

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare