Flamsiga filosoferI Moral Science Club brottas Hamadi Khemiri (Wittgenstein), Jens Ohlin (Russell) och Hannes Meidal (Popper) med de filosofiska frågeställningar om moral och etik som formade efterkrigstidens Europa 1946.
Recensioner [2009-05-17]

Flamsiga filosofer

Moral Science Club av Hamadi Khemiri
Scen: Judiska Teatern
Ort: Stockholm
Scenografi: och ljus: Susanna Hedin
Kostym: Inger Elvira Pehrsson
Idé, koncept och medverkan: Hamadi Khemiri, Hannes Meidal och Jens Ohlin Regiöga: Farnaz Arbabi
Länk: Judiska Teatern


Hur länge kan en tegelsten vara rolig? Svar, så länge Hannes Meidal säger det.  Tegelstenstung är däremot inte den flamsigt lekfulla Moral Science Club på Judiska Teatern, om tre av 1900-talets tyngre filosofer.

Filosoferna Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Bertrand Russel var alla tre trogna den logistiska filosofin, men i övrigt förespråkade de olika skolor. Enligt historien ska de ha träffats en enda gång och då bara i tio minuter varpå Wittgenstein hinner hota Popper med en eldgaffel. Händelsen ska ha ägt rum i efterkrigstidens Europa 1946 på The Moral Sciences Club, som är en del av den filosofiska fakulteten vid Cambridges universitet.
   Utifrån denna skvallriga parentes i filosofins historia har skådespelaren och dramatikern Hamadi Khemiri spunnit samman ett löst manus och därefter bjudit in vänner Hannes Meidal och Jens Ohlin från teaternätverket Limbo att skapa en föreställning. 

Redan i den egna monologen Signalfel (2007), utmärkte Hamadi Khemiri sig som en ordkonstnär av det intensiva slaget. Här får hans språkekvilibristiska talang bränsle av värdiga motståndare: Popper, Russell och Wittgenstein brottades alla med språket och dess kraft, något som ger sig uttryck fysiskt på scenen när de tre grabbarna vänslas och kompisbrottas samtidigt som de diskuterar teorier med varandra.  Rena ”onanifilosofin”, som det uttrycks.

Det mest fysiska uttrycket står Khemiri för på scenen. I rollen som den homosexuelle överklasskillen och språkfilosofen Wittgenstein som inte ens avlade en officiell akademisk examen, en outsider inom filosofins akademiska värld, klättrar han bokstavligen på de svartmålade väggarna och ger föreställningen dramatisk nerv. Hannes Meidals Popper är mer jordnära, välklädd, välartikulerad och väldoftande. Och som alltid med Meidal, vare sig han tar sig an Kafka eller Strindberg, så står han för en Keve Hjelm-inspirerad teaterskola som verkar fullkomligt befriad från samtida teatertrender. Här kan publiken knappast vänta sig en nakenchock, men en väl så välspelad teater. För bara Meidal kan få liv i en tegelsten under en evighetslång monolog enbart bestående av meningen ”och sen ytterligare en tegelsten”.
   Jens Ohlin har den mindre tacksamma rollen som logistikern Russell att gestalta, kvinnokarlen som av någon anledning förenas med Popper genom en kyss i föreställningen. 

Visst blir det grabbigt, men så är det också tre ganska seriösa unga teaterskådespelare som tar sig an tre ganska seriösa filosofer. Den kvinnliga blicken får regissören Farnaz Arbabi stå för. Så är hon också utsedd till föreställningens regiöga med uppdrag att hålla reda på de tre killarna så de inte helt flippar uti sin filosofisandlåda, får man förmoda.
  Rolig och annorlunda teater blir det i varje fall, vare sig man behärskar alla filosofiska referenser eller bara vill avnjuta femtio minuter bra teater med tre av Teater-Sveriges mer intressanta namn just nu.


 

LÄNKAR
Föreställningens webbplats
The Moral Sciences Club, Cambridges universitet

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (11 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Stig 2009-05-19 02:11

    Modigt. Intressant med en teater av unga män som vågar vara pretentiöst intellektuell och grabbig i en tid av allt större populism och genusperspektiv till leda inom teatern.

  2. Jenny 2009-05-19 02:14

    Svar till Stig. Hur kan genusperspektiv någonsin bli ”till leda”? Tips: Sätt på dig genusglasögonen nästa gång du ser en föreställning, en helt ny värld av ett tidigare osynligt kvinnligt förtryck kommer att öppna sig för dig.

  3. Björn 2009-05-20 08:53

    Kvalitativt. Jag uppskattade att för en gångs skull få se riktigt kvalitativ teater av unga skådespelare, värlartikulerat, välspelat och tidlöst.

  4. Peter 2009-05-20 01:44

    till Jenny. Jovisst kan genus- precis som vilket annat perspektiv, bli till leda.
    För oss som minns så kom de marxistiska glasögonen en gång som öppnare för allt möjligt i tillvaron men när det visade sig att detta var det enda par glasögon man fick ha, då blev livet genast måttligt roligt.
    Och nu är vi där igen, fast idag är det genus som är prefixet. Det är bara att härda ut.

  5. Carmen 2009-05-27 05:07

    inte glasögon, perspektiv. På vilket sätt skulle den här föreställningen vara befriad från genusperspektiv? För att det var tre män som spelade i den? Jag är trött på att folk tror att genus betyder kvinnor. Jag upplevde den som absolut genusorienterad! Och bra! Och varför måste ni ta på och av er olika absoluta glasögon? I stället för att låta flera nya och gamla perspektiv finnas med er i flera lager och ge er oändligt nya vinklar och kunskaper.