Berlinmurens fallosKlaus Uhltzscht, aka "Klaus med jätteballen", sägs ha orsakat Berlinmurens fall. Nummers Margareta Wiman har snuskigt roligt åt Teater Kamraternas sommarföreställning i Norrköping. Foto: Dan Turdén
Recensioner [2008-08-26]

Berlinmurens fallos

Hjältar som vi av Thomas Brussig, dramatiserad av Peter Dehler
Scen: Himmelstalunds Brunnssalong
Ort: Östergötland
Regi: Dan Turdén
Scenografi: Dan Turdén (även kostym)
Medverkande: Lars Mellfors
Länk: Teater Kamraterna


RECENSION/TEATER. Det var han som fällde muren. Eller, om man ska tala klarspråk: hans stake. Nummers Margareta Wiman har sett en särdeles rabelaisk sommarföreställning om mannen med det hart när outsägbara efternamnet. Och hart när onämnbara attributet.

Klaus Uhltzscht är den felande länken i historieförvirringen kring murens fall den 9 november 1989 och huvudperson i Thomas Brussigs satiriska uppgörelse med DDR i romanen Hjältar som vi (1995).


Han är mannen som ”blev pervers för att hjälpa socialismen till seger”. Den ende, och tyvärr fiktive, hjälten (alternativt antihjälten) i ett land utan verkliga hjältar. En ung man som växer upp i ett totalitärt, moralistiskt kontrollsamhälle, blir hängiven systemet, lider av penisstorlekskomplex, har en mor som är hygieninspektör – ”hygiengudinna” – och en far som jobbar åt Stasi, Ministeriet för statssäkerhet.
   Enligt fadern är han en hopplös sopa, enligt modern en person som bör synas ur alla renlighetsaspekter, speciellt sånt som rör toalettbestyr och fy, sexuella aktiviteter.


Lars Mellfors är super som publiknära uttolkare av regissören Dan Turdéns bearbetning av Peter Dehlers scenversion (översatt av Magnus Lindman). Scengolvet är belamrat med hopknycklade pappersark, en anspelning på att den ”sanna” historien om Östtyskland fortfarande väntar på att formuleras. En toalettstol har placerats i mitten, en tv i ena hörnet, övriga nödvändiga attiraljer runt om. DDR-stassen – blommig skjorta och nerköpsbyxor – och 80-talsfrissan sitter perfekt; orden svettas och skvätter med rundligt, brussigskt eftertryck och berättelsen fortskrider ironiskt krängande mellan minnenas absurditeter.


Moderns påträngande omsorger och faderns ointresserade standardsvar ”Glöm det!”. Ungdomslägret där allt onämnbart plötsligt står framför honom (bokstavligen) utan omskrivning. De bisarra Stasiupplevelserna – Klaus går givetvis i faderns fotspår och hamnar på ”Posttidningsdistributionscentralen, avdelningen för allmän redovisning”. Att inte nämna saker vid sina rätta namn hör till förtryckets många ansikten. Precis som kontrollbegär och moralism är tidlösa frihetsberövare.


Hjältar som vi i Dan Turdéns iscensättning kvalar utan större möda in någonstans mellan Horatius, Rabelais, Voltaire och vår tids portnoyskt mixade besvär.
   Allt annat än diskret. Ofta snuskigt roligt. Och slutet? Obetalbart!

Margareta Wiman

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare