”Spooky”, säger några tjejer på väg in i Moomsteaterns omdesignade lokaler. Jo, det brukar vara feelgood på Mooms, även i sorgespel. Men nu är det skräck för hela slanten: Stephen Kings Lida, i förtätad kammarversion.
Det börjar redan i den långa gången in till det lilla intima scenrummet, ombyggt för större närhet, med dämpad belysning och effektmusik.
Just effektmusiken är genomgående, men egentligen blir författaren Paul Sheldons smärta och rädsla mindre skrämmande när den är musiksatt. Skådespelarnas affekter och ord är uppskakande nog. Mera skräckeffektivt är greppet att expressivt återge Sheldons sinnesförnimmelser, uppförstorade och med kusligt eko i ljudlandskapet.
Moomsteaterns fasta ensemblemedlem Gunilla Ericsson har haft ledande roller förut, till exempel som Lennie i Möss och människor. Här är hon imponerande suverän som Annie Wilkes, Stephen Kings personifiering av fanfiction som löper amok. Hon är mycket resolut i alla sina rörelser, och hennes alldeles speciella sätt att liksom saklöst säga repliker kontrasterar fint mot Jonas Karlströms mer teatrala naturalism. När hon säger: ”Du får det bra här hos mig”, blir det riktigt otäckt. Han tar å sin sida i ordentligt med smärtskriken, så att ingen kan undgå hur ont Paul Sheldon har, och hur rädd han är. Men när Annie krossar hans ben med släggan släcks ljuset barmhärtigt nog ner.
Hansson Sjöbergs scenografi är snyggt dubbeltydig, med ett kliniskt sjukhusliknande förrum, och med Annies dunkla korridorer och idolikoner bakom semitransparenta skärmar.
Hans C Roupe låter i fin samklang ljuset vara lika dubbelt. Vitt i framkant, kusligt mörkt i fonden. Det sistnämnda är verkligen riktigt spökaktigt.
Loading ...
