Myten i nutiden"Vänd dig inte om!" Myter, som om Orfeus eller Lots hustru, får en direkt koppling till nutiden i Teatr Weimars De stränga anteckningarna.
Recensioner [2011-01-26]

Myten i nutiden

De stränga anteckningarna av Jörgen Dahlqvist
Scen: Teatr Weimar/Inter Arts Centre
Ort: Skåne
Regi: Jörgen Dahlqvist
Scenografi: Johan Bergman, Jenny Ljungberg
Ljus: Johan Bergman, Jenny Ljungberg
Kostym: Johan Bergman, Jenny Ljungberg
Medverkande: Linda Ritzén, Rafael Pettersson, Sara Wilén, Agnes Wästfelt, Ellinor Edström Schüller, Karin Lundin
Bildkonst: Peter Jönsson
Länk: Teatr Weimar


RECENSION/PERFORMANCE. Teatr Weimar gör ännu en succéproduktion på Inter Arts Centre i Malmö. Jörgen Dahlqvists De stränga anteckningarna med musik av Kent Olofsson är ett multikonstverk av sång, musik, recitation och bild. Och så vackert och genomarbetat att Nummers Björn Gunnarsson får gåshud.

När Claudio Monteverdi skrev sina madrigalböcker kallade han en av dem för Krig och kärlek. Det låter som ett tema för Teatr Weimar. Och i nya produktionen De stränga anteckningarna förekommer också referenser till berättelsen om Glauco som sörjer nymfen Corinnas död, en av de dikter Monteverdi tonsatte.


Hos Weimar är det dock inga spröda barockklanger. Kent Olofssons hymniska elektronikaharmonier sveper in rummet: påträngande, känsloladdat, men ändå med en märkvärdig, svävande vilsam lätthet.
   Fyra sopranstämmor reflekterar och lyfter Jörgen Dahlqvists fragmenterade text, som betydligt mera är en konkretistisk diktsvit än ett drama. Sopranerna är som beklagande gråterskor, ibland som hämnande erinnyer.


Rafael Pettersson och Linda Ritzén läser på numera klassiskt Weimarmanér: repetitivt, med nybildningar och förkortningar, utan känslofärgning utöver ordens egna valörer och stavelsers betoningar. Ibland är yttrandena bara rena fonem.
   Runt väggarna hänger Peter Jönssons målningar av skulpturala, dunkelt belysta manskroppar som uttrycker plågor i hållning och ansiktsuttryck. Detta är verkligen ett multikonstverk: sång, instrumentklang, röstrecitation, bildkonst.


Temat byggs ut med Orfeus som inte kan låta bli att vända sig om för att kontrollera att Eurydike hänger med, och Lots hustru som inte kan låta bli att vända sig om för att se hur Gud förgör hennes hem.
   Orden reduceras ner till det basala i dessa myter: blicken, det förbjudna seendet, att vända sig om, salt, skuggorna, sorgen efteråt. Gåendet bort från ickeexistensen, det oundvikliga upphinnandet. Cerberos hundhuvud skymtar vid ingången till dödsriket. Jag är sången, det som ska sjungas, säger Orfeus.


Allt är samtidigt, i minnet och tiden, men döden kan inte bedras. Temat är mera tydligt religiöst än tidigare hos Dahlqvist. Nåden utlovas, villkoras och återtas när människan bevisar sin svaghet.
   Precis som i Dahlqvists och Olofssons mästerliga Hamletvariation har myten också en direkt koppling till vardaglig nutid. Bönen från den älskande: vänd dig inte om mot ditt förflutna. Se bara mig. Det är så vackert och så enastående genomarbetat att jag får gåshud.

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare