För karaktärerna i Dagar av sol och regn slutar grundläggande kroppsliga kunskaper att fungera. Foto: Bengt Wanselius
Recensioner [2013-10-09]

När vetenskap blir konst

Dagar av sol och regn av Birgitta Egerbladh
Inspirerad av Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt
Scen: Folkteatern i Gävleborg
Ort: Gävle och på turné med Riksteatern
Regi och koreografi: Birgitta Egerbladh
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi: Katrin Brännström
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Mask: Janina Rolfart
Musik: Egerbladh, Mozart, Bach, Darling med flera
Medverkande: Anna Andersson, Görgen Antonsson, Björn Johansson, Mats Jäderlund, Arabella Lyons, Martin Pareto, Alexandra Zetterberg-Ehn
Länk: Folkteatern i Gävleborg, Riksteatern


RECENSION/DANSTEATER. Birgitta Egerbladhs Dagar av sol och regn är en vetenskaplig och pedagogisk dansteaterföreställning av sällan skådat slag. Karin Kämsby blir gripen på Folkteatern i Gävleborg.

När scenljuset tänds sitter de sju skådespelarna på pinnstolar i en rad bredvid varandra. De är enkelt klädda i vitt, grått och svart, tittar rakt fram och börjar med att testa reflexer och finmotorik. Efter en stund blir rörelsemönstren alltmer yviga. Vi får se hur olika hjärnskador, det som neurologerna kallar bortfall, yttrar sig.

Med teater och dans som verktyg lyckas ensemblen förmedla det kaos som uppstår hos de drabbade. Björn Johansson spelar en man som har fått en skada på hjärnans kommunikation med balanssinnet. Det gör att han inte kan gå rak utan går lutad snett åt höger. Men med ett vattenpass monterat i glasögonen kan han plötsligt gå rak.

Mats Jäderlunds rollfigur kan inte sätta på sig sin sko för han tror att den är hans fot. Anna Andersson spelar en kvinna vars vänstra synfält fallit bort. Hon ser inte det som står till vänster på bordet men har löst problemet genom att skaffa sig en vridbar stol. När hon snurrar åt höger kan hon se mer. Det är roligt men i botten finns en underton av sorg och förtvivlan.

Birgitta Egerbladh och ensemblen har låtit sig inspireras av Oliver Sacks bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt och gestaltar fallbeskrivningar ur boken. Även långa textsjok ur boken citeras. Resultatet blir en bruksteater om neurologiska skador som faktiskt griper tag och ger en rent fysisk upplevelse av hur det kan vara. Det obegripliga blir närapå begripligt. För visst är det svårt att förstå hur grundläggande funktioner som att kunna ta på sig en sko bara kan upphöra. Samtidigt säger det en hel del om vad det är att vara människa.

Att tempot inte är särskilt högt kan ha med ämne och upplägg att göra, men föreställningen känns lång och borde kunna kortas. Scenografin är enklast möjliga: ett trägolv, en fond av trä, pinnstolar och små träbord. I andra akten har det kommit upp brunt omslagspapper på fondväggen. Det används mot slutet för att ge ljudeffekter i en kaosscen. Den mesta musiken är inspelad men skådespelarna har en återkommande melodiös ordlös sång som ger välbehövlig återhämtning.

Karin Kämsby

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare