Helvetet är stort. Och det har många ingångar. Några av dem följer Lars Norén i sin nya pjäs Fragmente. På Folkteatern i Göteborg spelas den i en bunkerlik scenografi. Erlend Birkelands svarta väggar ser ut att vara ljuddämpande. Härifrån når inga rop ut. Ett blått ljus silar obarmhärtigt över högar av hoprafsade saker. Trash, kort sagt.
Miljön ligger svindlande nära soprummet. Desto grymmare då att här lever människor. De bara är här. Så mycket aktivt egna val är det inte frågan om i den tillvaro Lars Norén blottlägger.
Undan för undan lösgör sig individer ur röran. De elva skådespelarna är alla närvarande och glider sömlöst i och ur olika öden. Sofia Jupiters regi är mycket rytmisk och skapar ett sug. Det är oupphörligt intressant, ända fram till paus. Andra akten borde kortas och följa utan avbrott.
Fragmente skulle kunna stanna vid att erbjuda ett distanserat kikande in i ett svart elände där ”några andra” vistas. Men det är drabbande, existentiella gränser är hårfina, innerst handlar om livsrum för oss alla. Galghumorn blir en dråplig överlevnadsstrategi som förenar scen och salong.
Ensamhet. Tomrum runt omkring. Uteblivna möten. Jobb som försvinner. Missbruk, våld och övergrepp som ger djupa sår. Stämningsläget pendlar mellan apati, strävsamma försök och ren desperation. Hos de enskilda människorna och i samhällsfunktioner som inte förmår hjälpa.
Mitt i alltsammans finns familjen, ett ofrånkomligt system. Mödrar som slits. Åsa Persson gestaltar med tyngd och djup ett par av dem. Utsatta barn. Karin de Frumeries unga kvinna fräser i självförsvar åt allt. I bästa fall har ungarna varandra, som i den sköra syskonscenen mellan Anna Ackzell och Adam Dahlgren.
Övergivna gamlingar. Skuldtyngda fäder. Jonas Sjöqvist är lysande som hemvändaren. Han vill gottgöra tidigare svek, har jobb och lön – det som betyder något. I själva verket är han en livsfarlig laddning. Sergej Merkusjevs taxichaufför, som överlevt kriget, har en mer luttrad inställning.
Han hör till de få som får göra en längre reflektion. I övrigt är replikerna fåordiga. Ensemblen spelar fram dem som en musikalisk väv. Överlag är Fragmente på Folkteatern en imponerande kollektiv manifestation. Påträngande, som en sorgkantad kniv riktad mot själva samhällskroppen.
Loading ...
