Rädslan grabbar tagTusen nålar. Johan Hallström, Oskar Thunberg och Mathias Olsson i Lumors och Paula Stenströms Nu är du inte så kaxig på Unga Klara.
Recensioner [2010-09-14]

Rädslan grabbar tag

Nu är du inte så kaxig av Paula Stenström
Scen: Lumor/Unga Klara
Ort: Stockholm
Regi: Paula Stenström
Scenografi: Paul Garbers
Ljus: SUTODA
Medverkande: Johan Hallström, Mathias Olsson, Oskar Thunberg
Länk: Unga Klara


RECENSION/TEATER. Frigruppen Lumor har jobbat fram Nu är du inte så kaxig, Paula Stenströms nya pjäs på temat rädsla, inom ramen för Unga Klaras mentorprogram. Nummers Cecilia Djurberg såg premiären på Unga Klaras scen i Stockholm med blanka ögon.

Nu är du inte så kaxig handlar om tre män i 30-årsåldern, baserade på och med samma förnamn som skådespelarna som spelar dem: Mathias Olsson, Johan Hallström och Oskar Thunberg. Framarbetad enligt devised-metoden får man förmoda, att döma av det personliga och engagerande slutresultatet.


På temat rädsla gläntar dessa män på dörren till sina svagheter. På den lilla avskalade scenen, där en trappformad bastubänk får en lika symboliskt som fysiskt central plats, blir det förstås en del grabbsnack och skämt om mansbilder, med underhållande referenser till Bamseberättelser, jaktlag, internatskolesnusk och Dressmanreklam. Ja, till och med den akustiska gitarren åker fram. Men regissören och manusförfattaren Paula Stenström håller grabbigheterna i schack, lyfter fram manlig otillräcklighet, svek och svartsjuka som balans. Låter killarna spela sina egna mammor och bekymra sig över tonårssönernas utsvävningar. Övertygar oss om att detta måste ut.


Det viktiga är alltså inte om berättelserna är helsanna, även om man kan gissa sig till att mycket nog är det. Så huruvida Johan Hallström exempelvis överdriver sin dödsångest med sitt ständiga pulsmätande är inte lika intressant att diskutera som angelägenheten i framställningen. Och den träffar, absolut och obönhörligt, men först när den nakna uppriktigheten stångat bort den tillkämpade autenticitetsambitionen som bjuder på några överflödiga illusionstricks.
   När tryggheten i uttrycket får fäste tar sig iscensättningen också smidigt förbi den trånga terapiteaterramen av unga, vita manliga konstnärer med ångest.


Oskar Thunberg gör sig själv till en klassiskt komisk, neurotisk typ i lufsiga träningskläder. Spetsar till sina tvångstankar om avslitna kroppsdelar som infaller på promenaden till tågstationen. Han har det tajtaste spelet och hans historia balanseras inte bara av verklighetsförankringen och de övriga två männens berättelser, som flätar i och ur, utan får sitt kritiska, större perspektiv via en icke namngiven vän som sitter fast i en drogpsykos och som han måste besöka på psyket. Poängterar att det finns grader i ångesthelvetet.


Mathias Olsson tar till det tyngsta känsloartilleriet och bjuder på barndomsskildringar man omöjligt kan värja sig mot. Det är när han tar fram det utsatta, rädda barnet som försöker reda sig själv på en nattlig utflykt med en full mamma, och när han iklär sig rollen som sin egen pappa, som nog var en ganska bra och eftertänksam far ända tills alkoholen även där tog kommandot och slutligen också dennes liv, som jag tackar Unga Klara för att de gula näsduksboxarna från pjäsen Tröstar jag dig nu? fortfarande står i foajén och kan fånga upp min katharsis på vägen ut.

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Pingback: Nu är du inte så kaxig | Lumor