Gudrun Schyman benade ut metoderna mot sexism på Operahögskolan i helgen. Foto: Jimmy Svensson
Fördjupning [2012-05-14]

Operan gör upp med sexismen

STOCKHOLM. Spoken word och Fångarnas kör. Helgens seminarium om operasexism bjöd på kängor av det performativa slaget. Nummers Ditte Hammar upplevde nyväckt entusiasm på Operahögskolan.

Efter den senaste tidens diskussioner kring operakonsten tog Johanna Garpe, professor i musikdramatisk gestaltning på Operahögskolan i Stockholm, initiativet att bjuda in branschen till en seminariedag under rubriken ”Tillsammans gör vi upp med sexismen i dagens operakonst.” Ett femtiotal personer samlades i lördags i Operahögskolans aula för att spåna fram förslag till förändringar.

Stämningen präglades av en yrvaken entusiasm. Det märktes att det var första gången som denna fråga diskuterades på allvar. Trots att samtalen var ganska yviga lyckades deltagarna enas om att det krävs kvotering för att få in flera kvinnor inom operan.

Dagen inleddes med korta anföranden av Operahögskolans styrelseordförande Kristina Axén-Olin, tidigare finansborgarråd i Stockholm, och Gudrun Schyman. De två brukar vanligtvis vara politiska antagonister, men förenades för dagen i sitt engagemang för att motarbeta sexism inom operan.

Många talare delade ut rejäla kängor till dagens operakonst.
– Operan har blivit en kyrka och verket dess bibel, skrek librettisten och dramaturgen Magnus Lindman, i sitt högljudda ”spoken word”-uppträdande. Han hävdade att operan som alla kyrkor är helt inriktad på förvaltning och aldrig ändrar sina åsikter.
– De flesta revolutioner har gått operan helt förbi, varken Karl Marx eller Sigmund Freud har påverkat operakonsten, menade Lindman, som tog på sig rollen som den manliga ”operamänniskan”
– Vi vill ju bara gestalta kvinnor som njuter på scen, men de verkar ju ha tappat sin penis så vi vet ju inte när de njuter. När njuter ni kvinnor egentligen? ropade ”operamänniskan” Lindman till publiken.


När njuter ni kvinnor egentligen, ropade Magnus Lindman till auditoriet.

 

Alla deltagare fick ställa sig upp för att sjunga ”Fångarnas kör” ur operan Nabucco av Giuseppe Verdi. Det tyckte Suzanne Osten var mycket passande. Hon menade att vi alla är fångna i föreställningar av hur män och kvinnor är.
– Jag känner inte mig själv, inledde den erfarna teaterregissören, vars eget arbete har präglats av forskning och undersökning. Det är något som Osten menade att operakonsten också skulle må bra av. Hon uppmanade till att ständigt fråga sig ”vad är en människa?” och att ta del av modern forskning, om sexualitet, våld och begär.


Seminariedeltagarna sjöng Fångarnas kör ur Verdis Nabucco.

 

Sångare och regissörer måste göra gedigen research, menade Suzanne Osten och berättade om sitt eget arbete med Glada änkan på Folkoperan. Där skulle sångarna gestalta så kallade grisetter, en sorts prostituerade konstnärer på 1800-talet som spenderade sin mesta tid på nattklubbar.
– Det var en verklighet som sångarna inte hade själva, de går inte på nattklubbar eftersom de vill spara sin röst, berättade Osten, som därför ordnade ett raveparty på dagtid för sångarna.
– Man ska också komma ihåg att porrbranschen är den största filmindustrin idag och den största skildraren av människor överhuvudtaget, påminde Osten. Och den har ett eget estetiskt program som vi alla påverkas av, varken vi vill eller inte.


Suzanne Osten bjöd sina sångare på raveparty. 

 

Mezzosopranen Katija Dragojevic var nyss hemkommen från sin debut på prestigefulla La Scala i Italien. Hon berättade att hon och många av hennes kollegor har längtat länge efter att få diskutera operasexismen.
– Det är fantastiskt att vi äntligen påbörjar detta samtal, i operans stela, hierarkiska värld, sa hon.
Hon slog ett slag för kvotering och berättade att under sina 13 år som operasångerska har hon endast arbetat med en enda kvinnlig dirigent (Kerstin Nerbe) och två kvinnliga regissörer (Ann-Margret Pettersson och Johanna Garpe). Utomlands har hon inte stött på någon enda kvinnlig dirigent eller regissör, och förstås inte heller någon kompositör eller librettist. Som exempel på de traditionella hierarkierna nämnde hon att man utomlands fortfarande ofta måste kalla dirigenten för ”maestro”.
– Det kanske är dags att lämna den överdrivna respekten snart, menade hon.

Katija Dragojevic noterade att förutom hon själv är det bara sex-sju andra sångare som är ute och diskuterar operakonsten på twitter, Facebook eller i media.
– Det är ett tecken på rädsla och en läskig tystnad att så få sångare vågar engagera sig, sa hon.

Operatonsättaren Jonas Forssell ville bryta ner så kallade ”sanningar”, som att opera enbart skulle gestalta de stora känslorna: kärlek, liv och död. Det är inte sant, menade han, en opera för vidare värderingar från upphovsmannen och hans samtid.
– Man sätter inte upp Strindberg utan att göra en analys av hans syn på politik eller kvinnor. Men operakompositörers människosyn funderar man aldrig över, påpekade Forssell, och pekade bland annat på Richard Wagners, Giacomo Puccinis och Carl Orffs fascistiska böjelser. Jonas Forssell efterlyste också operor från 1900-talet på repertoaren, idag spelas bara nyskrivet eller äldre klassiker.


Dags att börja fundera över operakompositörers människosyn, menade Jonas Forssell.

 

Chefen för Kungliga Operan, Birgitta Svendén, berättade om hur hon själv sjöng naken i fyra år i början av sin karriär.
– Jag fick frågan och en möjlighet att välja, berättade hon. Till en början tyckte jag det var helt okej, men efter fyra år började jag undra, det kanske inte kändes så bekvämt trots allt…

Hon menade att operakonsten på ett osjälvständigt sätt tagit in alltför mycket från pop, film och konst.
– Varför är vi så rädda stå upp för vår konstform, undrade hon?
– För 40 år sen blev vi sångare ofta beskyllda för att vara tjocka och feta och inte kunna röra oss på scenen, berättade Svendén. Sen kom teaterregissörerna med nya krav på att vi skulle vara vältränade och kunna göra svåra fysiska insatser samtidigt som vi sjöng. Nästa steg var när filmregissörerna kom in i operan, med sitt fokus på närbilder. Då blev det in på bara kroppen på ett nytt sätt.

Birgitta Svendén var den enda närvarande som inte tyckte att kvotering var en bra idé, men hon hann gå innan slutsummeringen. Hon hade inte heller något annat konkret förslag på hur operakonsten skulle kunna bli mera jämställt, annat än att hon tyckte att sångarna borde bli bättre på att säga nej.

Operaregissören Stina Ancker tyckte att det var dags att trycka på pausknappen för de stora tragedierna från 1800-tals tragedier. Hon ställde frågan vad hon som regissör ska göra med Gildas död i Verdis Rigoletto.
– Den är ju helt meningslös, hon blir bortrövad, våldtagen och dödad. Men Verdis musik ger hennes död ett skimmer som om den hade en mening. Hur ska vi göra något vettigt av det, undrade Ancker.

I pausen osade det av irritation mot Ebba Witt Brattströms artikel i DN, som många ansåg försvarade den manliga blicken inom opera. Flera deltagare uttryckte också sin ilska över att de kvinnliga operacheferna i Stockholm och Göteborg inte verkar särskilt intresserade av att ändra strukturerna och att ingen representant för Göteborgsoperan var på plats.

Tonsättaren och kulturrådsledamoten Tebogo Monnakgotla tog upp kopplingen mellan sexism och rasism, och tyckte man borde titta på fler aspekter av mångfald inom opera.
– Jämställdhet verkar i många institutioner ses som någon sorts tungt ok att bära, sa hon. Men vore jag chef skulle jag vara överlycklig över alla möjligheter som ett jämställdhetsarbete kan ge.

 – Vi män med makt måste börja ta ansvar, bara vi kan göra något åt sexismen, sa Drottningholmsoperans konstnärliga ledare Mark Tatlow.
– Min egen resa har lärt mig att mina egen, manliga, sanningar inte är de enda, avslutade Tatlow.

Läs Nummers tidigare texter om sexismen inom operan här.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2
  1. anna 2012-05-14 04:34

    Hjälp snälla….Känner inte alls igen mej Jobbat med teater i 20 år o där har alla kvinnor som ofta har huvudrolllen blivit avgudade o sett upp till!!!
    Diskussionen är bra men det är väl för sjutton inte större problem på teatern än på andra arbetsplatser. Teater är teater o för den skull behöver man inte sympatisera med det privat. Ska vi förbjuda film konst i allmänhet med….?
    Man glömmer också bort att sexuell attraktion också kan utnyttjas omvänt för att skapa makt…Tyvärr också förekommande Den här debatten verkar handla mest om vem som sagt vad?? o nu när vår operachef säger nåt som inte passar så ska hon hängas ut med?? på blogg i expressen .. Dålig journalistik och missbruk av makt !

  2. Jenny Jernberg 2012-05-15 10:03

    Hej Ditte

    Jag läste din artikel i nummer om seminariet på operahögskolan i lördags.
    Det var intressant att läsa om diskussionen som pågick under seminariet men beklagligt att läsa att det uppfattades som att GöteborgsOperan inte är intresserad av att delta i debatten och diskussionen på grund av att vi inte hade någon representant där.
    Med tanke på de viktiga frågor som seminariet handlade om hörde Lise-Lotte Axelsson, som är den som skulle ha representerat GöteborgsOperan i det här sammanhanget, av sig till arrangören operahögskolan via Magnus Aspegren och berättade att hon inte kunde vara där och varför. Det var ett mycket viktigt och intressant seminarium som hon gärna hade deltagit i men tyvärr krockade det med att hon var tvungen att vara på plats för nypremiären av Trollflöjten.
    Förutom att hon som operachef bör vara med på nypremiären hade hon också jouren för föreställningen vilket inte går att ändra på. Hon undersökte möjligheten att kunna hinna ta sig ner till Göteborg i tid efter seminiariet men tyvärr gick det inte.

    Med vänliga hälsningar

    Jenny Jernberg, pressansvarig Göteborgsoperan