Anita_Ekstrom _i_Smartan_ foto_Bengt Alm 3STORAnita Ekström är kongenial som Marguerite Duras tycker Nummers kritiker. Foto: Bengt Alm
Recensioner [2013-10-17]

Ovisshetens smärtsamma cirklar

Smärtan av Marguerite Duras
Översättning: Marie Werup, dramatisering Lucas Svensson
Scen: Bryggan, Kulturhuset Stadsteatern
Ort: Stockholm
Regi: Rikard Johansson
Scenografi: Anna Skagerfors
Ljus: Lina Benneth
Mask: Janina Rolfart
Medverkande: Anita Ekström
Länk: Kulturhuset Stadsteatern


RECENSION/TEATER. Anita Ekström återvänder till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i rollen som Marguerite Duras. Jon Asp ser den övertygande dagboksmonologen Smärtan, som låter krigets fasa utspela sig i väntans korridorer.

År 2009 gästspelade den nyss avlidne Patrice Chéreuas föreställning av Marguerite Duras Smärtan på Dramaten. Den vidunderliga Dominique Blanc gjorde en outplånlig tolkning av författarens semibiografiska dagbok från krigsslutet, publicerad först 40 år senare, som så ofta hos Duras mellan försåtlig fakta och sublim fiktion.

Att förvänta sig en likartad upplevelse här känns mycket begärt. I den enda rollen som Marguerite gör Anita Ekström, nu 70 fyllda, comeback på Stadsteatern, vilket onekligen för tankarna till Duras den äldre, renons på sentiment, desto mer fylld med alkohol och integritet.

Premissen för pjäsens drabbande innehåll rimmar därför illa med den persona som omvärlden lärt känna. Här återfinns en alldeles ung kvinna som väntar på att hennes deporterade make, författaren Robert Antelme ska återvända från koncentrationslägret Belsen under det att tyskarna håller på att förlora kriget.

Svulten på mat och sömn rör hon sig i cirklar i ett fördraget rum. På ett träbord vilar några citroner och ett par vinflaskor som ett stilleben, bilden av ett liv som stannat av. Om makens existens famlar hon i tvivel. I ena stunden övertygad om att han inte lever, ”denna döda kropp i ett dike, slutet på smärtan”. I den andra föreställande sig hans återkomst.

Vad gör man sekunderna innan man förlorar kriget? Ödet vilar förstås i händerna på tyskarna, dessa ”hundar” som hon förvisso inte längre vill döda, men som i sin tur mycket väl skulle kunna ”krossa porslinet”, Duras träffande formulering som Lucas Svenssons dramatisering dessvärre hoppar över.

Ekströms Marguerite växlar mellan distanserad uppgivenhet och torr sentimentalitet. Ibland faller hon ut i stilla vädjan eller till och med rättspatos, samtidigt så plågsamt medveten om att det är vardag för så många. Men även om hennes trofasta bidan överskuggar allt annat, så är hon ingen Penelope. För Smärtan handlar inte främst om vad kriget gör med de omedelbart misshandlade, om de som lemlästade återvänder till Orsay-stationen, utan ännu mer vad det gör med människor som tvingas till ovisshet, alltmedan den ena efter den andra dödslistan anslås.

Marguerite konstaterar det själv tidigt i föreställningen: ”Jag kommer vara död när han kommer hem.” Med freden kommer så glömskan, och Duras förebrår Charles de Gaulle som blundar för folkets smärta i segern. Själv är hon oförmögen att delta i den upplysta Parisnattens yra och återgår till sitt eget febertillstånd.

Anita Ekström är rätt och slätt kongenial som Marguerite. Mer än halvvägs in i föreställningen förväxlar hon ett par nationstillhörigheter, för att med full behärskning rätta sig och återuppta tråden. I det följande är det som om hon, i stundens kompensering, avsiktligt drar ut på orden, vilket ger en storartad förhöjning till pjäsens final. Här sammansmälts förvisso smärtan med hoppet, men ingenting blir som det en gång var. Duras drama vet att krigets narrativ inte kräver någon ytterligare psykologisering.

Jon Asp

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare