Nummer

Det har sina sidor att arbeta i en museal teatermiljö. För de sommargästande ensemblerna på Drottningholms slottsteater innebär det i praktiken dålig belysning på och bakom scenen (den känsliga och eldfarliga miljön tillåter inga starka strålkastare), kalla dagar vid regn och domnande fötter som stått för länge på de breda golvplankorna i original.
   Å andra sidan bjuder denna teater från 1766 på en fantastisk, autentisk 1700-talsstämning och en otrolig akustik. Arkitekten, Carl Fredrik Adelcrantz, visste uppenbarligen hur man byggde en hållbar byggnad när han uppförde teatern på uppdrag av Drottning Lovisa Ulrika.

Följ med bakom kulisserna på Drottningholms slottsteater. Möt Susann Végh i rollen som en åldrad – eller kanske rentav död – Farinelli i Kungliga operans gästspelande Kastrater, ta en titt under scenen och det unika teatermaskineriet, se vindmaskinen, spökande Karins loge och mycket annat genom att klicka på videolänken till vänster om denna text.

Nytt för i år är att vi ger dig länkar till varje län, så du kommer rätt direkt. i övrigt är föreställningarna sorterade i datumordning.
   Observera att vår guide baseras på ett redaktionellt urval. Vi utger oss alltså inte för att vara heltäckande.

Lokala länkar till din sommarteater
Blekinge
Dalarna
Gotland
Gävleborg
Halland
Jämtland
Jönköping
Kalmar
Kronoberg
Norrbotten
Skåne
Stockholm
Södermanland
Uppsala
Värmland
Västerbotten
Västernorrland
Västra Götaland
Västmanland
Örebro
Östergötland

Lärarna vid Tisch School of Arts är verksamma toppdesigners i teatervärlden, som Susan Hilferty som gjort kostymer till en rad stora föreställningar på Broadway och Paul Steinberg som designar till operan i München.
   Maline Casta har pluggat, skissat och sytt dygnet runt i tre år och knappt haft något liv alls utanför skolans väggar. Nu har hon en värdefull Master-examen i bakfickan och har redan fått erbjudande om jobb.

Så vad händer nu efter plugget? Ska du blir rik, berömd och göra kostymer åt superkända scenskådisar?
   – Ha-ha! Jag tror jag får svälta, faktiskt. Vill man tjäna pengar ska man inte ge sig in i den här branschen. Man måste vara driven av att berätta historier. Jag ska just börja mitt första jobb som utbildad kostymdesigner. Ska göra kostymer till Jon Fosses allra första amerikanska premiär. Teatergruppen Oslo Elsewhere sätter upp Natten sjunger sina sånger här. (Under den engelska titeln Night Sings its Songs, reds anm.) Jag älskar Fosses texter och tycker han är en otrolig dramatiker.

Och hur kommer kostymerna till denna Fosse-uppsättning att se ut?
   – Färgskalan på kostymerna är väldigt kontrollerad. Det  är mycket grått och beige och en ganska minimalistisk scenografi. Samtidigt  vill vi inte att man ska kunna avgöra om vi är i Skandinavien eller  USA. Därför blir det en hel del krångliga kostymbeslut, som exempelvis om man ska ha skorna pa sig inomhus eller inte. Vi svenskar tar ju av oss skorna, medan man alltid behåller skorna på när man kommer in i nåns lägenhet här i USA.

ett gamalt
Du säger att Tisch School of Arts är en ”mördarskola”. Vad menar du då?
   – Vi studenter förväntas helt enkelt jobba stenhårt. Och det här jag gjort. Fyra timmar per natt har jag sovit de senaste åren, resten av dygnet har jag varit på skolan. På Tisch har lärarna satt upp en regel om att vi ska sova sex timmar per natt, men det hinner ingen. Dessutom vill de att vi ser tre teaterföreställningar i veckan och går mycket på bio, men vi avråds från att titta på teve. Vi ska också se till att äta nyttigt och dom tjatar hela tiden på oss att ta influensasprutor för vi har inte tid att ligga sjuka. Men jag har älskat det hela vägen.

Hur ser du på dig själv som kostymdesigner. Har du ”det”?
   – Jag hoppas det. Är man bara envis når man dit man vill, tror jag.
Här i New York är folk bra på att hissa sig själva, de är ”fabulous” och ”amazing” hela tiden. Jag vet att mycket av det där bara är luft, ballonger och bubblor. Jag vill hellre ta ner mig själv på jorden och vara ”svensk”. Se lite mer klarögt på verkligheten.

Vad är det vi i publiken absolut inte har en aning om när det gäller ditt jobb?
   – Hmm… kanske vet ni inte hur mycket förberedelser som ligger bakom varje kostym. När jag till exempel skulle designa mitt senaste projekt, en pjäs som utspelar sig i ett odefinierat muslimskt land, läste jag hyllmeter med böcker om muslimska kvinnor. Jag pluggade en månad innan jag satte mig och skissade.

Vad är det mer vi borde veta?
   – Att vi fuskar en himla massa med tekniska lösningar. För mig handlar mycket om att göra kostymer som en skådespelare kan komma i och ur snabbt – ibland är det jättebråttom mellan klädbytena. Jag kanske syr på knappar på en klänning, men egentligen är det ett kardborreband under som skådespelaren bara kan dra upp. Eller – det ser ut som om dräkten knäpps fram när det egentligen är dragkedja bak, skorna kanske är fastsydda i byxorna för att det ska gå snabbt att dra av sig alltihop. Så det är mängder med trix.

Vad gör du om skådespelarna inte är nöjda med dina kostymer?
   – Skådespelare är ofta väldigt, väldigt osäkra kring sina egna kroppar och tycker att ”jag ser tjock ut”. Så jag får agera psykolog och säga att ”du ser fantastisk ut”. Det är mycket sånt under provningarna.

Var hämtar du inspiration till dina kostymer – förutom från böcker då?
   – Ett bra ställe är tunnelbanan här i New York. Där finns en enorm blandning av folk och jag kan få hur mycket idéer som helst. Jag brukar ta med mig skissblocket, sätta mig på tåget och rita av människor i timtal. Ibland blir folk lite irriterade, så jag får försöka vara lite hemlig och diskret. Men i den här stan finns verkligen allt, varenda klädstil du kan tänka dig.

Hur viktiga är kostymerna för en teaterföreställning?
   – Superviktiga. Som i verkliga livet säger kläderna så mycket om vem vi egentligen är. Varje morgon när vi klär på oss gör vi psykologiska val. Antingen klär vi oss för att vi väldigt medvetet vill se ut som någon vi inte är eller så sätter vi på oss plagg som speglar den vi är. Jag måste veta vilka karaktärerna på scenen är och hur de tänker för att kunna skapa rätt kostymer. Jag jobbar mycket med magen. Jag tror att publiken känner om det är något som inte stämmer med kostymerna.

Kläderna säger allt om vilka vi är säger du. Vem är du själv då? (Maline har på sig svart, enkel blus, sandaler och grå finbrallor. Och håret fästat i en knut med två röda, kinesiska chopsticks)
   – Jag är en 26-årig tjej som har gått för mycket i högklackade skor, ha-ha (pekar på ett gäng plåster som pryder tårna). Därför blev det sandaler idag. Jag har inga starka färger på kläderna för jag försöker se neutral och representativ ut. (Hon ska på två viktiga möten senare). Och chopsticksen i håret är en bra lösning som håruppsättnin. Fast när jag går genom Chinatown skrattar kineserna. Hoppas dom fattar att jag inte äter med samma pinnar som jag har i håret…

Föreställningen Trilogia do Bufão bygger på Dario Fos texter i brasiliansk tappning och berättar bland annat om hur bonden som blev bortkörd från sin jord och såg sin fru våldtas av patron, genom ett mirakel förvandlas till gycklare. En föreställning som skojar med allvarliga ting, utmanar och ifrågasätter. Texter i vilka teaterns urkraft pulserar och som talar direkt till den brasilianska verkligheten. Men musiken och stampandet är inte bara upptakten till en föreställning utan också till ett teaterprojekt som genomförs som ett samarbete mellan de lokala folkrörelserna och Universidade Estadual de Santa Cruz.

Blandkultur av dans, capoeira, musik & litteratur
Vi befinner oss i Salobrinho, på gränsen mellan kustens regnskogsområde och inlandets öppna landskap. Det lilla universitetet står för en stor del av regionens framtidshopp. En region vars ekonomiska situation förändrades totalt på 1980-talet när kakaon, den dittills helt dominerande inkomstkällan, drabbades av en svampsjukdom som i stort sett nollställde produktionen under mer än ett decennium. Tidigare rikedomsbringande plantager, dignande av kakaoträdens guld, skrumpnade ihop och blev i stort sett värdelösa. I ett slag rördes den sociala strukturen om. De mest välbeställda familjerna blev i många fall utblottade, deras anställda förlorade sina jobb, medan de fattigaste blev allt fattigare och regionen tappade sitt självförtroende.
   Men södra delen av delstaten Bahia är också känt för en annan sorts rikedom, framväxt ur den smältdegel som historien skapat i ett land där förfäder och förmödrar var indianer, afrikanska slavar och portugisiska kolonisatörer. Genom mötet mellan sinsemellan helt skilda traditioner skapades en särpräglad blandkultur med dans, capoeira, musik och litteratur.

Gatans teater
De teatrala uttrycken är också mångsidiga. Samtidigt som det på stadsteatrarna spelas teater stöpt i såpoperaform och konventionell tittskåpsteater finns det ett otal folkliga teaterformer. Det rör sig om både nya och månghundraåriga tekniker, somliga lever och frodas medan andra hotas av moderna tiders globalisering, tv-fiering, musealisering.
   Gatusångaren ”O Repentista” sitter på torget och improviserar på vers, enligt en ännu levande månghundraårig tradition från Portugal. Rester av en annan medeltida europeisk tradition, från den tid då teater var en, av den katolska kyrkan, förbjuden konstform, kan man fortfarande se i några småstäder i Bahia. Karnevalen utmärks här inte av det överdåd som finns i Rio de Janeiro. Karnevalsfirarna dansar efter orkestrar som rör sig längs gatorna på lastbilsflak eller till fots. Och mitt i folkvimlet dyker horder av smådjävlar klampande upp. Smådjävlar som anses vara en av de möjliga rötterna till Commedia dell’Artes Harlekinfigur, men som här lever kvar i en mer ursprunglig form.

Dans på skolschemat
I de folkiga teaterteknikerna och uttrycken blandas katolska riter från det medeltida Portugal med afrikanska masker och mångudadyrkan, indiansk symbolik med arabisk påverkan. Som ett gammalt lapptäcke, färggrant men skört, där de olika bitarnas mönster och struktur framhäver varandra. Ibland är det möjligt att ana de hopfogade bitarnas ursprung, ibland inte.
   Det är för att praktiskt stödja, uppvärdera och utveckla denna lokala kulturskatt som projektet med folklig teater har startats. Men också som ett sätt att arbeta med och för de folkrörelser som använder sig av teater som uttrycksmedel. Det handlar egentligen om perspektiv: Vems är berättelserna, vem riktas de till?
   Inom ENCANTARTE, en organisation verksam i Maria Pinheiro, ett slumområde i utkanten av staden Itabuna, har man sedan starten för några år sedan utgått från dans och musik för att kunna motivera barn och ungdomar att studera geografi, historia och samhällskunskap.
   – Genom att dansa afrikansk dans blir ungdomarna intresserade av sina rötter, genom att träna kampsporten capoeira får de kunskap om vad slaveri och förtryck innebär, genom att stå på scen blir de stolta över sin hudfärg och får självförtroende, genom träningen och sammanhållningen här får de ett mål att sträva efter och vi kan kräva att de inte ska hålla på med brott eller droger.
   Orden kommer från Egnaldo Ferreira França, en av ledarna, inte stort äldre än deltagarna i den grupp han leder, med egen erfarenhet av det han talar om.
   – Vi har sång, slagverk, afrikansk dans och capoeira på programmet. Nu vill vi starta upp teaterverksamhet också, ge våra ungdomar ett nytt sätt att berätta på, att förändra verkligheten med.

Brasilianskt tältprojekt
PRUNE, är en organisation som undervisar ”svarta och marginaliserade” ungdomar som ska göra högskoleprov för att komma in på universitetet. De har varit med sedan de första diskussionerna om projektet med folklig teater. Alla eleverna ska se Dario Fo-föreställningen. Det handlar om dem, att genom kreativitet ta sig förbi svårigheter och gyckla med makthavarna.
   Den som reser i Brasilien kan inte undgå att se mängder av tält och skjul av svart plast och bambu resta längs vägrenarna överallt i landet. Platserna är strategiskt valda, väl synliga, lätta att känna igen på den rödgröna flaggan som vajar ovanför. Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST), de jordlösa lantarbetarnas rörelse, har varit med från början. MST är en landsomfattande organisation som genom att upprätta noggrant planerade tältläger och genomföra jordockupationer arbetar för en genomgripande jordreform. Men MST arbetar också med utbildning ”jordens pedagogik” och teater (i vid bemärkelse), kallad ”a Mistica”.
   – Människor som kämpar upptäcker att de kan återfå krafterna genom ”a Mistica”. Konsten vattnar medvetandena, får tankarnas och drömmarnas frön att gro, säger Ademar Bogo, ledare inom rörelsen.
   Om historien, livet på landsbygden, politiska hjältar och religiösa förebilder och om möjligheten att skapa en bättre värld handlar sånger, dikter, dans och berättelser. För MST är ”a Mistica” inte bara föreställningar, utan också ritualer med djup symbolisk mening. Vardagliga föremål som en sandal, en anteckningsbok, eld, bambu och kastruller är återkommande symboler. Majskorn, blommor och mänskliga gester i arbete, fest och vila laddas också med konstnärliga betydelser. Varje möte, varje marsch som MST ordnar och som samlar de jordlösa lantarbetarna innehäller konstnärliga inslag, som håller rörelsens historia levande men som samtidigt skapar bilder av hur ett framtida, mer jämlikt Brasilien skulle kunna se ut.

Att få verklighetens förklädnader att falla
De olika folkrörelserna utvecklar konstnärliga uttryck efter sina egna, speciella behov. I de svartas organisationer pånyttföds och föryngras afrikanska traditioner. I de indianska, finns dans och riter med många teatrala inslag. Dessa organisationer, liksom sådana som företräder studenter och fackliga intressen, är inbjudna att delta i projektet, i diskussioner, workshops och möten. Att uppträda för varandra, improvisera och göra övningar tillsammans leder till att erfarenheter sprids och kunskaper delas. Genom masker och kostymer kan verklighetens förklädnader falla. Erfarenheten av att stå i centrum på scenen kan vara ett led i att bryta marginalisering i samhället.
   I arbetet används lokala arbetsmetoder och teatertekniker, men också sådana som lånats från teaterbetare världen över, tillsammans med inspiration från bland andra Augusto Boals “de förtrycktas teater”, Dario Fos respektlöshet inför övermakten, Keith Johnstones statusövningar och Suzanne Ostens konsekventa och modiga val av perspektiv. För också i Brasilien är Ostens metodik att arbeta fram föreställningar tillsammans med referensgrupper fruktbar. Fruktbart är det också att envetet fråga sig, vad det är vi inte vågar se, var hindren för vårt seende och vår kreativitet ligger. Och att alltid välja teman som berör referensgruppens och publikens vardag.
   ”Det är här och nu, på den här platsen, som jag ska berätta min historia för er… sjunga den, dansa den, ropa… ” Skådespelarna i Ilheus kastar sig hjulande, nästan flygande ut bland publiken. Orden är Dario Fos. Berättelsen är deras egen – folkrörelsernas och publikens.

Föreningen Pionjärerna
Vår vandring mot solen
En föreställning i genuin bruksmiljö vid Surahammars Bruksmuseum. En berättelse i ord och toner om bruksarbetarnas vedermödor vid bildandet av fackförening.
Spelas:19/6 – 3/7 på Bruksmuseet i Surahammar

Norabygdens Teatersällskap
Bishop Hill Spelet
Bishop Hill-spelet skildrar den första svenska emigrantvågen till Amerika under 1800-talet, Erik Janssarnas djärva utvandring för att slippa religiös förföljelse i hemlandet. Spelet börjar med att visa vad som hände i Nora socken i Uppland. Därefter skildras en del av vad som inträffade i Bishop Hill, ”Paradiset på prärien”.
Spelas:7 – 8/8 Nora Hembygdsgård i Tärnsjö

Studio Westmannia
Christina – drottning av Guds nåde
Här möter publiken kända teaternamn som Tomas Bolme, Elin Klinga och Olof Thunberg vilka gestaltar historiska karaktärer från 1600-talets avgörande händelser i sin rätta miljö: Axel Oxenstierna, då ägare av Tidö slott och förmyndare för Christina, som blev drottning vid sex års ålder, Johannes Rudbeckius, biskop i Västerås m fl. I rolllistan återfinns också medlemmar från amatörteaterföreningen Studio Westmannia.
Spelas: 19/6 – 4/7 på Tidö slott

Teatermaskinen: Motståndsfestivalen
Ett folkbildningsparty med fyra dagar av fest, teater, musik, diskussion, samvaro och motstånd. Enligt arrangörerna en icke-kommersiell festival för alla åldrar, alla kulturer, alla identiteter.
   Bland klara medverkande finns: The Latin Kings, Bob Hansson & Institutet för höghastighetskonst, Miss Universum, Sven-Eric Liedman, Tiina Rosenberg, Asta Kask, Charta 77, Dan Fägerquist, Robin Terranova och Rune Nordin.
Pågår perioden: 11 – 14/8

I husarernas gamla ridhus i Eksjö – denna strängt manliga bastion – spelas det feministisk dramatik i sommar. Här, där ingenjörstruppernas elitsoldater normalt tränar minröjning inför uppdrag på Balkan eller i Mellanöstern, berättar Smålands Musik och Teater i stället historien om hednakvinnan Blenda som med charm och list avväpnar en hel här med ursinniga bärsärkar. Som gentjänst avtvingar hon den kristne Konungen ett löfte om lika arvsrätt för kvinnor.
   Ingegerd Monthans nyskrivna pjäs bygger på Blenda-sägnen, välkänd i hela södra Småland – ett område där döttrars arvsrätt varit lag sedan urminnes tid.
   – Exakt när Blenda skall ha funnits vet man inte, säger Ingegerd Monthan. Legenden är från förkristen tid, men enbart Blenda-historien hade inte räckt att bygga en stor föreställning på. Därför förlade jag handlingen till tidigt 800-tal, en tid då kristendomen började tränga in i landet. På så vis kunde jag också arbeta med motsättningar mellan kristna och asatroende och jag lät två kvinnor leda striden: den kristna Gudrid och hedningen Blenda. Och dom är stenhårda både två.

Ett beställningsverk
Blendas bröllop är ett beställningsverk av Smålands Musik och Teater och resultatet av ett samarbete mellan musikern Bengt Berger, regissören Leif Sundberg och dramatikern Ingegerd Monthan.
   Det stora formatet var bestämt från början: i föreställningen ingår, förutom teaterns egna skådespelare och Jönköpings Sinfonietta, ett hundratal amatörskådespelare från Eksjötrakten, däribland två körer och en kvinnlig slagverksensemble.
   – Slagverksensemblen kom sig av att Blenda-sägnen utspelar sig i Värendsbygden och just Värendstrumman är en av få folktrummor som bevarats in i vår tid, berättar Ingegerd Monthan. Vi lät tillverka ett 30-tal kopior i Turkiet och de kvinnliga slagverkarna har övat på trummorna i två års tid.
   – Enligt myten så lyckades Blenda inte bara utverka lika arvsrätt för kvinnor; hon gav dem också rätt att rida till sitt eget bröllop som till strid, ackompanjerade av dånet från Värendstrummorna…

Annorlunda bild av Vikingatiden
Säga vad man vill om Blendas bröllop – någon fredspistel är det inte. Kvinnorna vinner sina segrar genom att skära halsen av männen och både Gudrid och Blenda är beredda att dö eller döda för sin tro. Regissören Leif Sundberg:
   – Pjäsen känns aktuell i den värld vi lever i. Trossamfund står mot varandra, folkslag förintar varandra. Och allt det finns i vår historia också. Vikingatiden har ofta beskrivits som en härlig tid, full av äventyr. I själva verket var det en tid av härjningståg och förstörelse, inte sällan i trons namn. Blenda är själv en kvinnlig fundamentalist som går i döden för sin tro. Och det innehållet har känts angeläget att föra fram här, i sagans form.

Kanske behöver man inte gå tillbaka till vikingatiden för att hitta svenska paralleller. När kristna Gudrid i andra akten sätter en pil i ryggen på den falske munken säger hon sig göra det i Guds namn. Mirja Burlin står där med bågen lyft, skir och blond som barnflickan från Knutby. Blenda i sin tur – Åsa Arhammar – dödar sin egen man för att få lugn och ro i församlingen.

Konsten att jobba med amatörer
Ingegerd Monthans pjäs är inte riktigt lik de stora amatöruppsättningar som brukar fylla Sveriges teaterlador på somrarna. Den är mörkare, grymmare, mer tvetydig i budskap och tonfall. Men entusiasmen bland amatörskådespelarna är densamma som i mer uppsluppna produktioner. Kärnan i amatörgruppen kommer från krönikespelet Mellan eld och eld, som spelats som sommarteater i Eksjö de senaste åtta åren.
   För regissören Leif Sundberg har arbetet med amatörgruppen också varit speciellt givande:
   – Jag har inte jobbat så mycket med amatörer tidigare och aldrig med en så här stor uppsättning. Det är fantastiskt att se hur dessa människor kommer direkt från sina vanliga arbeten vid halv sextiden och kastar sig in i repetitioner som kanske varar fyra-fem timmar. Och det två gånger i veckan.
   – Samtidigt gäller det att vara försiktig: amatörerna är ju med just tack vare sin lust att spela teater och den lusten får man inte slita ned genom alltför hårda repetitioner.
   – Jag försöker hitta dramatiska uttryck som dom kan omfatta, som bygger på deras egna personligheter i ett kollektiv. Dom har ju inte skådespelarens färdigheter – det dom ska göra ska kunna öva in och upprepas. Det får inte vara för komplicerat men inte för rakt upp och ned heller.
Dramatikern Ingegerd Mothan har däremot arbetat med stora amatöruppsättningar tidigare:
   – Det gäller att skapa stora scener, stora uttryck och inte ha för långa talpartier för amatörskådespelarna. Över huvud taget handlar det om att arbeta i förstorad skala med allting när man skriver för en scen som denna. Det måste vara stort och rent, det går inte att göra något slags TV-teater av det, med små nyansskillnader – ögonkast och liknande.

Loungejazz och konstmusik
Den fina minröjningssanden i ridhuset är utbytt mot grövre ridhussand. Tillsammans med trädekoren, ton i ton med den hundra år gamla interiören, bildar den ett tidstypiskt element i vikingabyn – och underlättar förstås entrén för föreställningens två ridhästar. Det är gott om utrymme båda på bredden och på djupet: Blendas och Gudrids tjänarinnor rör sig ofta i grupper, hedniskt rött mot kristet blått. Två nattsvarta korpar, Hugin och Mumin, ilar runt mellan kombattanterna som föreställningens clowner och sanningssägare, och längst bak, kanske trettio meter från publiken, sitter Jönköping Sinfonietta uppflugen på en läktare och ger musikaliskt understöd. Kompositören Bengt Berger har struntat i alla referenser till tidig musik; i stället smyger han in loungejazz och modern atonal konstmusik i teatermixen och, inte minst när Värendstrummorna kommer in i slutscenen, afrikanska och indiska slagverksrytmer.
”Blendas bröllop” är naturligtvis ingen billig produktion – ca 4 miljoner kronor lär notan stanna på – å andra sidan har Smålands Musik och Teater en ovanlig, men ganska smart repertoarpolitik: man kör musikteater bara vartannat år, och i stället för att portionera ut slantarna på flera småproduktioner slår man på stort när det väl gäller.
   Kanske är det också i blandproduktioner av det här slaget som svensk teater i dag har råd att vara både frikostig och kritisk: frikostig med färg, rörelse, folk och flärd, kritisk mot tillståndet i världen.

Unga, svarta tjejer, medelålders vita affärsmän, medelålders vita kvinnor, gamla svarta män, några äldre indier, ett gäng alternativ-hippa unga vita killar med halvlångt hår. Kanske enklast; ett par hundra representanter från regnbågsnationen – Proudly South African.
   Scenen är liten och intim. Här brukar jazzens herrar härska. Med saxofon och bas och skrovliga röster, bejublade av kunnig publik. Nu: fortfarande öde.
   Förväntningarna skiftar: ”Kanske kommer brudarna göra bort sig?” Kul att se vad dom går för” ”Girlpower är inget för svarta, försöker dom leka vita?” ”Hörde några av dom i Port Elizabeth – coola” ”Hiphop? Rap? Poesi?” ”Det står ”This is not an intellectual experience…” ”Och? Jag är trött på kvasiintellektuell poesi” ”Vänta, nu händer nåt på scen.”

Så marscherar fyra osminkade, hiphop-coola, självsäkert leende, feministiskt vackra å svarta kvinnor in på scenen. En femte syster hugger mikrofonen och presenterar; Vi på Kippies är glada över att välkomna – Feel A Sistah, spoken word collective. Welcome!
   Myesha Jankins:- Det började 1991. Jag var på en delegation, utsänd från USA, vi som stött anti-apartheidkampen. Vi hade ett möte med frihetskämpen Govan Mbeki (nuvarande presidenten Thabo Mbekis far). Han talade och talade, det var en het, varm dag och vi hade just ätit lunch. En efter en i delegationen somnade. Jag skämdes. Här var han, frihetshjälten, och vi – feta amerikaner bara somnade, så jag började skriva, kladdade mest. Men efteråt, på hotellet, läste jag igenom mina rader och upptäckte – Wow! Jag har skrivit mitt första poem. Efter det bara fortsatte och fortsatte jag.
   Feelah Sistas: – Vi är inga fröknar, med blommor i håret, placerade på piedestal. Vi är kvinnor som knullar å svettas å blir arga på andra kvinnor, även om vi respekterar och älskar andra kvinnor förstås, det är ju hela grejen. Killarna tror att dom ska bli hatade när dom kommer och ser vår show – sen bara öser vi kärlek över dom.

Mansälskande feminister
Tystnad, spänning, leenden och – faktiskt – kärlek från publiken. Fyra kvinnoröster; ”Because of woman – I am – Birthright” Rytm, samstämmigt, proffsigt. Fyllt av kärlek till kvinnan och respekt för framför allt, den svarta kvinnan.
   ”Despite my colouring, this chocolate is not always sweet” Det ena snabba poemet efter det andra. Programmet visar bekräftelse för svarta, av svarta.
En sorg över kontinentens historia men, fyllt av afrikansk stolthet, minner om århundraden av förtryck; Varför får min Gud inte vara afrikansk?”
   Napo skanderar rytmiskt: ”Jag vägrar få – stämpel – svart, kaffer” det övergår i sång precis innan en tredje fyller i ”Vår historia är skriven i sand – denna blodiga kontinent, blir alltmer till ett skämt. Men också; Style is in the movement of our people – vår dans försätter världen i trans” .
   Jublet från publiken som taktfast applåderar utbryter till ett brunstigt tjut när Myesha flirtigt blinkar och med jazzig heshet säger ”I just looooove the black men in East London – The sound of black men makes me scream”
   Men det är männen som lyckligt skriker då hon fortsätter ”This independent feminist just loooove theese macho black men in East London”.
   Innan har några av männen skruvat olustigt på sig då Lebo rytmiskt rappigt proklamerade ”The time has come for menstruation – throw your tissue in celebration.”

Bistert machoklimat
Första showen för ett år sen tog Feel A Sistah tio rand, c a tolv kronor, i inträde, dom fick tre gånger så mycket i sina hattar. Nu fortsätter deras shower att vara fullsatta, och fullsatta igen.
   Det hela började för drygt ett år sedan då det hölls en workshop för poeter i Port Elizabeth, i sydöstra Sydafrika. Alla utom tre var män. Och Myesha, Napo och Nontsikelelo möttes av ointresse, ignorans, till och med förakt då de ville framföra sina alster. Alla tre var publicerade i aktningsvärda publikationer, alla tre hade budskap, men i det macho-klimat som rådde nådde de inte fram.
   Tillbaka i Johannesburg möttes de igen, tog en kopp kaffe och bestämde sig för att starta en kvinnlig poetgrupp. De bjöd in andra – ingen kom. De bjöd in igen – Lebogang kom. En tredje gång gick inbjudan ut – tomheten härskade. Så de fyra bildade Feel A Sistah.

Ett äkta regnbågssamhälle
På många sätt är kanske poesiscenen i Sydafrika det första äkta regnbågssamhället. Där ingen bryr sig om vem du är, vilken färg din hy har, utan istället bryr sig om dina ord. På öppna poesikvällar runt om i Johannesburg trängs fnittrande, rodnande medelklasstjejer och skanderar om sitt hjärtas smärta medan tuffa hiphop-killar från Soweto halvrappar om ”mi brother’s in prison, mi pa long disappeared, mi gun’s in mi pocket and mi woman’s in fear”.

Kvasi-rim och wannabe-MC’s avlöser varandra, och däremellan kommer någon medelålders, Coetzee-inspirerad man och läser seriösa rader om den blodpiskade jordens sorg i Afrika. Allt en ljuvlig mix av högt, lågt, ljust och mörkt. Svart och vitt, choklad och jordgubbar i samma drink. I alla fall på ytan. Fortfarande är ägaren av klubbarna vit, fortfarande är mycket av poesin segregerad – vilka vita tar sig ut till poesikvällar i svarta kåkstaden Soweto? Och vice versa, förstås, För Feel A Sistah var det viktigt att alla var svarta.
   – Vi vill kunna bli andra svarta kvinnors spegel. För afrikanska kvinnor har t ex feminism alltid varit mycket svårare och vi tror att man som svart kvinna får vissa erfarenheter som vita kvinnor helt enkelt inte har. Vår svärta och vårt kön var fundamentalt. Sen kommer vita business-män fram med tårar i ögonen efter showerna, så vi berör ändå alla, berättar Myesha.

Befriande sexpoesi
Paus. Det putar i många skrev och det är hett, svettigt och fnittrigt sensuellt i lokalen. Precis innan paus sjöng/rappade/poesiläste Ntsiki det svåruttalade Angisakufuni Sengiyahamba med publikens hjälp. Även de icke xhosa-talande hängde på, ackompanjerade av skratt från dom som kunde. I baren gör Jameson succé och precis utanför ingången hänger klasar med rökare.
   Det är inte ofta svarta kvinnor i Sydafrika njutningsfullt beskriver ett skönt knull, men här, nu har det just hänt! Dessutom på scen, inför hundratals åhörare.
Bakom ridån fnittras det också, men inmundigas främst vatten.
   -Vi är ju toknervösa när vi kör sex-poesin, det är ju tabu! Fast just därför är det så viktigt – det är dags för svarta kvinnors sexlust att komma ut ur garderoben och om vi ska ta första steget – så gör vi det, skrattar Myesha.
Inne i lokalen fnittras det fortfarande när pausen är slut.
   Feela Sistah har många mål i sikte: Det ska skrivas en bok, manus ligger faktiskt redan klart och väntar på utgivare. Det ska göras cd-skivor. Finns också faktiskt, men behöver lite profffs-ljud och skivbolagskontrakt först. Publiken breddas genom en radiokanals All Access Breakfast Show, där Feela Sistah medverkar. Redan uppträder dom i såväl shebeens (små barer i kåkstäderna) som hos regeringen. Fast mest vill dom uppmana unga kvinnor att skriva, att göra sina röster hörda. Och när tjejerna kommer fram efter showerna och säger   
   –Ni har fyllt min själ med tankar, strålar Feela Sistahs lyckliga.

Smärtsam livsresa
Efter paus: Ett knytnävsslag, rätt i solar plexus: ”Dåliga nyheter, Mandela, ditt land har problem”. Stentuff samhällskritik utifrån fyra kvinnors livserfarenheter.
”När du är tre år, är allt kärlek” berättar Lebos starka röst och fortsätter med en berättelse om sexuella övergrepp. Barn- och kvinnomisshandel, frånvarande fäder och föraktfulla älskare. Mord ingen bryr sig om, varför lägga sig i familjebråk? frågar Myesha i Another Woman is Dead. Sydafrikas macho-samhälle syns inte bara på workshops för poeter, också, och bittrare i hemmen där våld mot kvinnor är alltför vanligt. Det är knäpptyst i publiken. Någon snyftar och obarmhärtigt fortsätter de fyra kvinnorna på scen att tala om den andra verkligheten.
   Det är allvarligt och det är starkt. Oerhört starkt. Så når dom slutligen programmets sista kapitel, det om att hitta sin plats i universum och gråten byts till hopp.
   Vackra händer som bär sin historia, det gröna bergsljus som ibland lyser, om stolthet över varat och segern över sorgen, förtäljs det om från scen.
Lebo avslutar med taktfast ordlek som publiken faller in i där hon ber alla ta ansvar för ”every child, my child”.
   Fortfarande rinner tårarna på männen som går fram och tackar, de unga tjejerna med allvarliga ansikten står i tur. Det är häftigt. Det är en livsresa där smärtan finns men livet är störst. Det är underhållande skojigt. Det är Feela Sistah.

De flesta teatersalonger i Västernorrland är gamla Folkets Hus, där scenen är hög och fonden fylld av björkar. Hit kommer ibland turnerande föreställningar när inte byföreningarna har egna uppsättningar eller danstillställningar. Stolarna är ofta stapelbara, så de tillresta uppsättningarna har stor press på sig att beröra publiken för att inte bortfall, på grund av träsmak, ska uppstå.
   Men på de större orterna finns också nyare allt-i-ett-byggnader, i typiskt 60-talstegel, där teatersalongen ofta kombineras med biograf och danslokal. Här ryms många kulturella yttringar under samma tak. Nummer har tittat närmre på fyra teaterhus.

Sunnersta Folkets Hus
Om huset: Sunnersta är just ett sådant typiskt Folkets Hus som finns på många mindre orter i Västernorrland. Den gamla träbyggnaden byggdes om och ut för ett tjugotal år sedan men har behållit den höga scenen och björkfonden.

Placering: Det är ungefär en halvmil från Undroms centrum till Sunnersta, men eftersom byn är stor till ytan är det ändå många som har gångavstånd till Folkets Hus.

Salongen: Fönstren är många och måste täckas för när teaterföreställningen ska spelas, blommiga gardiner och småmönstrade tapeter gör atmosfären lite hemlik.

Sittplatser: I lyxiga vinröda biofåtöljer, som är flyttbara, kan ett sextiotal personer sitta mjukt och skönt. Kommer det flera får man ta fram de stapelbara trästolarna.

Servering: Här kan en sextio-sjuttio personer sitta och fika runt de stora träborden. Serveringen sköts av den förening som har ansvar för kvällens evenemang. Oftast är bullarna hembakta.

Mingelpotetial: På Sunnersta känner de flesta varandra och pausen fylls av prat och skratt i serveringen eller ute bland rökarna på bron.

Dress code: Du bör klä upp dig så att det märks att det är ett festligt tillfälle, men inte mer än att du känner dig bekväm.

Toaletter: En för damer och en för herrar. Det kan bli kö på damernas.

Garderob: Finns, men den är inte bevakad.

Handikappanpassning: Det finns en ramp så att rullstolsburna lätt kan ta sig in och det finns en handikapptoalett.

Styrka: Stämningen! Att gå på Sunnersta fyller inte bara ett kulturellt behov, hit går man också för att träffa folk man känner.

Svaghet: Scenen är djup och golvet är plant vilket gör att det kan vara svårt att få en bra plats med god överblick.

Hemsida saknas

Bollsta Folkets Hus
Om huset: Den nya cirkelrunda utbyggnaden kom till 1987, efter en brand. Här finns en stor danslokal, ett matställe, en teatersalong och framför allt mycket konst! Vad sägs om Anders Åberg, Max Book och Tage Nordholm som är några av konstnärerna.

Placering: Nära Bollsta centrum, en liten bit upp i backen. Det är också nära till Kramfors och Nyland.

Salongen: Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga dominerar väggarna, sviten på 31 tavlor är målad av Martin Jonsson. Pausen räcker inte till för att man ska hinna gå runt och njuta av dem alla, så publiken stannar gärna kvar ett tag i lokalen efter föreställningen. Här kan även visas bio och eftersom bänkarna är lösa går det också bra att använda salongen som danslokal.

Sittplatser: Salongen kan ommöbleras beroende på föreställning, det får plats ungefär 150-200 personer.

Servering: Det går att förköpa fikabiljetter, då får man gå till andra sidan huset och sitta vid borden i den rymliga danslokalen.

Mingelpotetial: Bollsta ligger centralt i Ångermanland och drar till sig kulturintresserade från när och fjärran. Här träffar man likasinnade som man inte träffat på länge på grund av avstånden.

Dress code: En och annan kostym och långkjol syns i vimlet tillsammans med jeans, palestinasjalar och svartfärgat hår.

Toaletter: De finns lite varstans i huset, närmast teaterlokalen är det en herr- och en damtoalett.

Garderob: Den är obevakad så ta med dig dina värdesaker.

Handikappanpassning: Tre handikapptoaletter finns i huset och även hörslinga.

Styrka: Teaterlokalen kan byggas om på många olika sätt så att den passar både stora och små föreställningar. Och konsten är en styrka, en upplevelse i sig.

Svaghet: Konsten – igen. Den kan faktiskt ta fokus från scenen.

Adressuppgifter och aktuellt program

Härnösands Teater
Om huset: Tegelbyggnaden i två plan, som ligger på Mellanholmen, är ritad av Nils Lönnroth. Från den fönsterrika foajén är det utsikt över sundet och fastlandet. Huset invigdes av Ingvar Carlsson i september 1971, men den första föreställningen spelades redan ett år tidigare: Ett drömspel, med en ensemble från Dramaten.

Placering: Mitt i stan, en minuts gångtid från gågatan och med gott om parkeringsplatser bakom byggnaden.

Salongen: Två salonger utan balkong: Stora scenen där stolsraderna lutar flackt ner mot den rymliga scenen och Lilla scenen med brantare lutning och intimare atmosfär. Den generösa foajén kan också utnyttjas till teaterkaféer.

Sittplatser: Stora scenen har bekväma, röda sammetsfåtöljer med gott om plats för benen, i lokalen får det plats 480 personer och Härnösands livaktiga Filmstudio fyller den varje vecka. Lilla scenen har 126 blå, och lite hårdare, sittplatser.

Servering: Teaterföreningen ordnar servering i den stora foajén, ibland går det att förköpa fikabiljetter och gå direkt till dukat bord i pausen, sitta på Myranstolar och titta på de framtinade segelbåtarna. Eller varför inte ta ett glas vin eller en öl vid något av ståborden.

Mingelpotential: God, i den nämnda foajén kan man stöta på både den ena och den andra ur stadens kulturelit.

Dress code: Det beror på vilken föreställning som ges. Är det många kändisar i uppsättningen är publiken uppklädd i kostym och glansig klänning, och klädstilen medför automatiskt en viss hostrisk för parfymallergiker. Är det färre kändisar på scen kan du komma som du är.

Toaletter: Inte så lätta att hitta men de finns mellan garderoberna. Och eftersom inte alla hittar hit är det sällan kö.

Garderob: Tio kronor brukar det kosta att lämna in sina ytterkläder. Ibland är garderoben obemannad.

Handikappanpassning: Det finns åtta handikapplatser i stora scenens salong, hörslinga finns för både stora- och lilla scenen. Vissa föreställningar är också tecken- och/eller syntolkade.

Styrka: Stora lokaler, gott om plats.

Svaghet: De stora lokalerna kan kännas ödsliga om det är lite publik. Sorlet i foajén blir öronbedövande i pausen, det är dåligt med ljuddämpande textilier.

Adressuppgifter och aktuellt program

Sundsvall i tre delar
Om huset: Sundsvalls Teater är byggd 1897 och har vad som kallas barock inredning. Konsertteatern och Sveateatern ligger i samma kvarter, Teaterkvarteret. De båda sistnämnda har varit biografer tidigare.

Placering: Nära till stadskärnan, det är ungefär fem minuters gångavstånd från både buss- och tågstation.

Salongen: Det är lite trångt mellan bänkraderna där den röda sammeten dominerar. Balkongerna och den barocka inredningen ger en känsla av äkta gammal teater med doft av finkultur. De två andra salongerna varierar med gradänger och inbyggnader från gång till gång.

Sittplatser: Sundsvall Teater rymmer 159 personer i salongen och med balkongernas två rader får sammanlagt 343 personer plats. Konsertteatern rymmer cirka 110 personer, sittplatserna byggs upp lite olika beroende på produktion. Här finns också en mindre lokal för barnteater och mindre produktioner en trappa upp. Sveateatern kan ta in mellan 100 och 120 personer.

Servering: Sundsvalls Teater har en servering en trappa upp med plats för cirka 60 personer. Ibland är det trångt ståfika i ”rotundan”, en trappa ner från foajén, där också garderoben finns. Sveateatern har en liten servering en trappa upp dit tyvärr inga handikappade kan ta sig. På Konsertteatern kan man fika i den relativt stora foajén.

Mingelpotetial: Sundsvalls Teater kan vara svårminglad när det är mycket publik, det är trångt och bökigt liksom också på Sveateatern. På Konsertteatern finns möjlighet att vandra runt bland besökarna utan att knuffas alltför mycket.

Dress code: Konstföreningens damer hänger gärna på sig pärlhalsbandet och har till det en matchande kostymklädd man. Tweedkavajer och klänningar i ofärgat linne är inte heller helt fel.

Toaletter: På Sundsvalls Teater finns de nere i ”rotundan”, med risk för köbildning på damernas. Både Sveateatern och Konsertteatern har handikappanpassade toaletter.

Garderob: Även den finns i ”rotundan” och är bemannad. På Konsertteatern och Sveateatern får man hänga sina kläder själv, här finns ingen riktig garderob eftersom lokalerna egentligen är byggda för filmvisning.

Handikappanpassning: På Sundsvalls Teater finns handikapplatser och hörslinga, men rullstolar kommer inte upp på scenen (rullstolsburna föreläsare får det lite besvärligt). På Konsertteatern och Sveateatern ordnas platser beroende på hur sittplatserna är uppbyggda vid den speciella föreställningen. Det finns också en mobil plexiglaskur för syntolkning.

Styrka: Sundsvalls Teaters salong för publiken tillbaka till tiden när välklädda besökare teaterkikade på föreställningen från balkongen. Atmosfären är anrik och spännande.

Svaghet: Det är inte så lätt att få en parkeringsplats i närheten av teaterkvarteret.

Adressuppgifter och aktuellt program

Ung Nyskriven Dramatik är ett mantra som hörs från de flesta teaterchefers läppar. Med hjälp av Ung Nyskriven Dramatik ska man locka en ny teaterpublik som, förhoppningsvis, känner igen sig i tilltal och ämnesval.
   Problemet är att svenska teatrar själva gör väldigt lite för att hitta det unga och nyskrivna – inskickade manus kommer sällan längre än till dramaturgiaten. Det saknas ett system för att fånga upp och utveckla skrivartalanger.
   I England finns förstår sedan slutet av 1950-talet Royal Court, en statssubventionerad Londonteater för just nyskriven dramatik, både brittisk och utländsk. Royal Court får varje år in ca 3000 pjäsmanus, de flesta insända av förhoppningsfulla debutanter. Alltihop läses, diskuteras och bedöms och en liten del, kanske 1-2 %, resulterar i färdiga föreställningar. En något större del blir föremål för bearbetning och offentliga Readings. Men poängen är att det kreativa skrivandet uppmuntras och risken att dramatisk talang förblir oupptäckt i England är liten.
   Förutom Royal Court finns i London också Soho Theatre som har specialiserat sig på nyskriven brittisk dramatik. Liksom Royal Court söker man aktivt efter nya förmågor även vid sidan av den sedvanliga manustillströmningen. Medan Royal Court arrangerar skrivarkurser i u-länder och samarbetar med andra europeiska teatrar ger sig Soho Theatres talangscouter ut i förorterna: till spoken word- och hiphopkonserter eller till skrivarkurser för indiska kvinnor. Allt för att komplettera strömmen av vit, manlig medelklassdramatik, som naturligtvis är den dominerande även i England.

Hampstead Theatre, The Bush med flera Londonteatrar har liknande Young Playwrights-program och motsvarigheter finns även ute i landet och i Skottland. Den skrivna dramatiken har hög status på de brittiska öarna – som svensk kritiker och teaterbesökare kan man bara känna avund. Eller?
Guardian-kritikern Lyn Gardner är inte renodlat positiv till den intensiva jakten på nyskrivet. Visst är det bra att teatrarna håller utkik efter spelbar ny dramatik och att unga dramatiker får professionell hjälp, att de får se sina pjäser gå upp på riktiga teatrar med erfarna skådespelare och kompetenta regissörer.

Men, menar Lyn Gardner, den professionella hjälpen innebär ofta att pjästexterna formligen manglas sönder av alla lektörer, dramaturger, konstnärliga ledare och regissörer. Det är för många människor inblandade för tidigt – resultatet blir att alla nykomlingar låter likadant. Det udda och annorlunda slipas bort på vägen till färdig produktion.
   Just nu är det till exempel för mycket nyskrivet på ungefär samma teman: pjäser om mor-dotterrelationer, pjäser om unga män på kant med samhället, pjäser om 20 +-ångest i största allmänhet. Young Playwrights-programmen håller på att bli en industri: teatrarna får extrabidrag från stat och sponsorer för nyskrivet – och släpper igenom alldeles för mycket. Dessutom satsar man på säkerhet: i London tillåts inga misslyckanden, medan en dramatiker som David Greig (i Sverige bl a känd för Europa och Kosmonautens sista hälsning till kvinnan han en gång älskade i det forna Sovjetunionen) har större frihet hemma i Skottland med sina ibland rätt yviga pjäser.

Kanske är det ändå lite av en lyxproblematik – den övermättes klagan på maten. I Sverige kommer de flesta dramatiker-wannabes aldrig längre än till skrivbordslådan – sin egen eller teaterns.

Ett större problem är nog att det brittiska systemet också styr teatrarna i en bestämd riktning: mot ständig nyproduktion av samma slags välskriven talteater. Young Playwright-programmen är en del av en scenisk-litterär institution; den fysiska teatern, t ex, lever i en värld för sig.
   Det är ingen tillfällighet att när den fysiska teatern fick sitt genombrott, med grupper som Forced Entertainment och DV8, hade talteatern en svacka – 1980-talet producerade få nya dramatiker. Men med 1990-talets slagkraftiga ”In yer face-theatre” – frispråkig, rapp dramatik av bland andra Mark Ravenhill, Jez Butterworth och David Hare – återställdes ordningen och brittisk-irländsk dramatik gick åter på export i stor skala.
   Det är kanske också en av anledningarna till att staten varit frikostig med pengar till Royal Court: anslagen har fördubblats under den senaste femårsperioden. Att de mest framgångsrika pjäserna på Royal Court även kan leta sig vidare till privatteatrarna i West End och generera rejäla turistintäkter är naturligtvis ingen nackdel i sammanhanget. Den bonusen erbjuder europeiska formexperiment och fysisk gruppteater sällan.

Lyxproblem eller ej; bara det att det i London finns ett par tre teatrar med budgetar som en större regionteater och med uttrycklig ambition att förnya teaterkonsten bevisar att britterna tar sin teater på allvar. Även ett missriktat stöd kan ju vara till nytta om det frigör konstnärlig energi. För varje dussin Anthony Neilson föds det alltid en Sarah Kane.
   Hos oss har teatern varken missriktat eller välriktat stöd – bara det statliga och kommunala understödet.