Nummer

Mitt första möte med dansgruppen ”På egna ben” skedde en solig försommardag i en överfull cafeteria. Helt oberörda av att publiken praktiskt taget satt i knät på dem gav dansarna järnet och bjöd på en show som fick folk att nästan dansa ut ur lokalen efter föreställningen.
   Jag fick en känsla av att det var något speciellt med den här dansgruppen. För att få reda på vad det kunde vara tog jag kontakt med gruppens ledare, koreografen Ann Charlotte Brobjer.
   När vi träffas på Folkkulturcentrums lokaler på Skeppsholmen är det en inte fullt lika solig vinterdag. Den gamla byggnaden är full av oväntade detaljer, en påminnelse om att den tillhört marinen. En inspirerande miljö, och ett medvetet val av Ann Charlotte.
   – Det är så mycket i de intellektuellt förståndshandikappades liv som utspelar sig på institutioner och dagcenter därför är det viktigt för dem att få vara i en annan miljö, säger Ann Charlotte Brobjer.

Tio år på egna ben
När jag ber Ann Charlotte berätta om hur det började blir hon först helt tyst, säger sedan att orden är viktiga men att hon är en dansmänniska. Om hon skall gå till botten med det hela känner hon att det började med lusten att leva.
   – Det var faktiskt livsviktigt för mig att dansa när jag växte upp.
   Eftertänksamt tillägger hon att lusten att leva är förknippad med lusten att dansa.
   Kärleken till dansen har hon tagit med sig in i arbetet med människor med olika funktionshinder, ett arbete hon ägnat det mesta av sin tid de senaste tjugotvå åren. För tio år sedan föddes ”På egna ben” och med ett stort varmt leende säger hon att det hänt så mycket under den tiden att hon inte vet var hon skall börja.
   Ann Charlottes tanke med ”På egna ben” var inte att ge offentliga föreställningar. Det var de fyra ursprungliga medlemmarna som ville uppträda inför publik.
   Den första föreställningen blev en positiv upplevelse för dansarna och resulterade i fler förfrågningar. Genom åren har det blivit ett femtiotal föreställningar runt om i Stockholmstrakten, nästan alltid inför fullsatta salonger. Nu senast på gruppens jubileumsföreställning på Nalen i Stockholm var publiktrycket så stort att man blev tvungen att planera in två extraföreställningar i januari.
   En helt ny föreställning blir det på Nalen den 29 april, Dansens dag. Om det finns pengar. Som med all kulturell verksamhet är bristen på pengar det stora problemet.

Att balansera mellan ordning och kaos
Improvisationen har en central roll i Ann Charlottes arbete. Den fungerar som en pedagogisk modell som hon kan använda med många olika människor. Improvisationen ger henne också utrymme att bejaka och bekräfta det som finns hos dansarna och använda det, om det stämmer med helheten i gruppen.
   – Jag får verkligen träna mig i att se var och en och att ha koll på helheten.
   I motsats till vad många kanske tror är inte improviserad dans något som har en början och ett slut och däremellan ett fritt innehåll. Man måste också skilja på improvisationens roll i processen och i den färdiga föreställningen.
   När de improviserar i gruppen kommer de dit där de är just nu och får möjlighet att förankra sig i sig själva och i sina kroppar. Arbetet i gruppen leder fram till en dansföreställning som har en bestämd struktur men som är öppen för det oförutsägbara.
   – Jag måste vara beredd på att vad som helst kan hända, inte hetsa upp mig utan använda situationen. Det kan bli väldigt roligt, ofta handlar det om att se hur man kan använda sig av det under en föreställning.
   Improvisation är en balansgång mellan ordning och kaos och för Ann Charlotte är det också vad ”På egna ben” handlar om.
   – Blir det för mycket ordning blir det tråkigt vilket i en sådan här grupp slår över i totalkaos. Samtidigt får det inte bli för mycket kaos för då blir det otryggt.

Närhet och närvaro
Förutsättningen för ett meningsfullt resultat är att bygga upp en gemenskap som vilar på en trygghet både i sin egen kropp och i gruppen.
   – Det finns inget bättre sätt än dansen och mötet i rytmen för att skapa den gemenskapen.
   Det är medlemmarna i gruppen som står i centrum och det är deras behov som kommer i första rummet.
   – Det måste bli bra för dem annars kan man lika gärna avstå.
   Därför blev Ann Charlotte inte så lite upprörd när hon blev felciterad av en reporter som blandat ihop uttrycken närhet och närvaro. Att ha närvaro på scenen är ju som bekant en helt annan sak än att visa närhet mot en person.
   Vad hon ville säga var att dansarna har en ovanligt stark närvaro på scenen, ingenting annat. Scenisk närvaro är nästan det svåraste av allt och att just dessa dansare har det i så rikt mått är en följd av ett medvetet arbete med att stärka deras identitet, integritet och värdighet. Det är viktigt för alla, men speciellt för människor med ett intellektuellt förståndshandikapp. De har ofta har svårt med distans och att sätta gränser, till exempel att avgöra när och mot vem man skall visa närhet och inte.

Solodansen stärker identiteten
Solodansen hjälper dansarna att stärka identiteten och att hitta sina gränser. För dansaren blir det som att säga: ”Här är jag i min dans”. En viktig del i solodansen är att kommentera och bli kommenterad.
   – Att ha tålamod och intresse att titta på andra är inte självklart i en sådan här grupp. Men det är viktigt att prata om aspekter som det personliga uttrycket och närvaron i dansen.
   Från början var det mest Ann Charlotte som kommenterade men nu kommenterar dansarna också varandra.
   – De har det svårt intellektuellt men de är väldigt bra på att se och på att ge varandra stöd när det är någon som behöver extra stöd.
   Samspelet i dansen, att mötas i en dialog eller i ett större sammanhang, är en annan viktig aspekt. Ofta får någon av dansarna ta över och leda gruppen en stund.
   – Och då, säger Ann Charlotte med ett leende, då kan spännande saker hända.
   Men det är inte bara ett samspel mellan dansarna i gruppen utan ett samspel mellan henne och den enskilda individen. Hon försöker att inte styra utan stimulerar fram en utveckling genom att föreslå möjliga förändringar.
   – Men, säger hon allvarligt, förändringen måste ske på deras villkor och när de är redo för det.

Värdighet lika viktigt som färdighet
Gång på gång kommer Ann Charlotte tillbaka till hur mycket hon lärt sig i arbetet med gruppen, lärdomar hon också haft nytta av i livet. En insikt är att värdighet är lika viktig som färdighet.
   – Det spelar ingen roll om man är utvecklingsstörd eller ej. Den som visar sig på ett självklart sätt med en naturlig värdighet, berör alltid.
   Men för att nå dit gäller det frigöra sig från censuren, det lilla förtrycket, som kan bestå av en klapp på axeln, en sned blick eller något annat som skapar en känsla av att inte vara godkänd. Det yttre förtryck som människor med ett intellektuell förståndshandikapp möter leder ibland till att de vänder sig mot varandra.
   Men gemenskapen i gruppen har lett till en ökad solidaritet. Nu är det inte längre artister som Carola som är idoler utan de äldre medlemmarna. Dansen leder också till meningsfulla möten med människor som inte är utvecklingsstörda. I början fick de delta i föreställningarna och då blev det tydligt att dansens kvalité inte bestämdes av dansarens intellektuella eller fysiska förmåga.

Drömmen om ett samhälle där alla får plats
Ganska snart insåg Ann Charlotte att det hon gjorde tillsammans med gruppen hade en mer övergripande samhällsaspekt. Inte minst i mötet med publiken, som ofta får sitt första möte med en intellektuellt förståndshandikappad person på scen. Genom sitt arbete hoppas hon kunna bidra till att skapa ett samhälle där alla får plats.
    – Om jag lever i ett samhälle där det inte finns människor med olika funktionshinder då blir jag rädd. Tänk om jag själv blir funktionshindrad och ingen bryr sig om mig?
   Men föreställningen kan också bli ett inspirerande möte med dansen. Det är viktigt för henne att dansen är tillgänglig för alla människor.
   – Det är en rättighet för alla att få utöva dans.
   Hon har tänkt skriva en bok om gruppen, men tiden har inte räckt till. Den har gått till arbetet med gruppen och det ligger många timmars hårt slit bakom framgångarna.
   Kraft att kämpa vidare får hon från det starka gensvar publiken ger dansarna varje gång de uppträder. Och den stora behållningen är en ökad insikt om vad livet egentligen handlar om, som att ett intellekt är viktigt, men kanske inte livsviktigt.
   – Har man inte lusten att leva hjälper det inte om man har en massa färdigheter, kunskaper och ett skarpt intellekt. Lusten att leva, liksom lusten att dansa, uppstår när man blir sedd, blir bejakad och bejakar sig själv.

Vad skriver ni om?

Maria Blom:
   – Mina pjäser handlar om att vi måste förstå och respektera varandra. Jag tror verkligen att det är grunden till hur samhället ser ut. Vi är i en uppbrottsperiod. Jag tror inte att vi begriper vilken stor omställning det är att de traditionella mans- och kvinnorollerna luckras upp till exempel. Sånt går inte på en kvart.

Jonna Nordenskiöld:
   – Jag gjorde min dramaturgpraktik hos Jasenko Selimovic när han satte upp 1948 på Backateatern. Det är fascinerande hur någon helt oförskräckt kan ta sig an att berätta om hela 1900-talet. Jag kämpar för att få till ett trovärdigt frukostsamtal, men jag är övertygad om att det är där politiken börjar. Uppväxten färgar och formar en människa så mycket.

Line Knutzon:
   – Alla grundläggande mänskliga relationer finns i en familj men kan överföras på samhället i stort. Jag tycker att det är politik.

Ingen av er skriver naturalistiskt utan det finns en förhöjning i berättandet. Det är lite skruvat, poetiskt, eller absurt. Varför då?

Maria Blom:
   – Jag vet inte. Det kanske är någonting vi har gemensamt som kommer ur en generation med mycket film och TV. Att det börjar utvecklas ett nytt teaterspråk, vad vet jag?

Jonna Nordenskiöld:
   – Jag vet inte. När jag började skriva dramatik var det så den kom ut. Det är inget medvetet val av stil.

Line Knutzon:
   – Jag begriper inte varför folk alltid beskriver mina pjäser som absurda. Jag skildrar världen som jag uppfattar den. Visserligen händer det saker i mina pjäser som inte skulle inträffa i verkligheten men det tycker jag är ett väl trångt synsätt.

Vad intresserar er just nu?

Jonna Nordenskiöld:
   – Just nu kretsar många tankar kring hur svårt men viktigt det är att bli vuxen när man själv får barn. Det känner jag igen både från mig själv och vänner om fått barn, inte minst de som liksom jag fått barn rätt tidigt. Och då menar jag inte främst att se till att ungarna får i sig av hela kostcirkeln. Men man får inte driva med sitt barn, eller använda sig av en jargong som inte barnet förstår. I en tid när det är extreminne att vara ung tror jag att det är ännu svårare att bli vuxen. Att vara ung innebär att vara i opposition och när man blir förälder måste man bli den som står för någonting och inte bara emot. Man måste ta på sig att vara tråkig och hålla på läggtider och laga middag. Stå ut med att vara den dummaste mamman på hela jorden ibland.

Line Knutzon:
   – Jag börjar faktiskt känna mig färdig med ämnet mänskliga relationer. Jag har utforskat det i tio år men vet inte längre vad det är för någonting. Med Torben Toben försökte jag mig på någonting nytt. Där ville jag berätta om hur det är att vara människa i detta västerländska samhälle där man förväntas begripa vad det får för konsekvenser om vi går med i EU eller inte.

Vad vill ni ge publiken?

Maria Blom:
   – Det är olika från pjäs till pjäs. Inför Kvadd var målet att få människor som lever i parrelationer att känna sig lite kallsvettiga. Jag ville att de skulle varandra hårt i handen när de lämnade salongen och sedan ligga och snacka halva natten om sin relation. Med mina tidigare föreställningar har jag velat få människor att inse att man måste se varandra i en relation eller vara rädd om sina vänner till exempel.

Jonna Nordenskiöld:
   – Jag tänker inte så exakt hur jag önskar att publiken skall känna efter varje pjäs. Men jag tror att det finns ett underliggande tema i allt jag skriver. Någon slags grundkänsla jag vill att publiken skall få med sig hem. Det är inte lätt att leva men det är intressant. Världen är komplicerad men det finns möjligheter – om man är modig. Jag vill inte lämna publiken framför en stängd dörr men hjärtat ska behöva jobba när man går på teater.

Line Knutzon:
   – Jag försöker att inte tänka på publiken överhuvudtaget för att inte riskera att anpassa mig efter vad den vill ha.

Varför började du skriva dramatik?

Maria Blom:
   – Jag hade gått ut gymnasiet och startat Ludna Teatern. Det var när vi skulle övergå från improvisationer till att sätta upp riktiga pjäser som jag förstod hur dyrt det var med rättigheter. Då bestämde jag mig för att försöka skriva själv.

Jonna Nordenskiöld:
   – Eftersom mina föräldrar jobbar med teater försökte jag länge med att allt annat än teater; som att jobba på dagis och stå i Pressbyrån. Men det är som när man är uppvuxen i cirkusfamilj, teatervärlden kom ändå krypande så småningom. Jag sökte till Dramatiska Institutets linje för dramatik/dramaturgi.

Line Knutzon:
   – Min far är skådespelare och jag tyckte länge att teater var en löjeväckande konstform. Jag kan faktiskt inte svara på varför jag för tio år sedan ändå själv började skriva dramatik.

Har du någon utbildning i ämnet?

Maria Blom:
   – Jag gick Södra Latins teaterlinje på gymnasiet och efter det startade jag och drev Ludna teatern i ett par år.

Jonna Nordenskiöld:
   – Jag är fortfarande elev på Dramatiska Institutet, linjen för dramatik/dramaturgi.

Line Knutzon:
   – Nej, jag har ingen utbildning i att skriva dramatik.

Vad har du för relation till skrivandet?

Maria Blom:
   – Jag kan inte skiva utan att veta när och var pjäsen ska ha premiär. Och vem som är tänkt som publik. Jag måste veta var texten ska landa. När jag vet det bestämmer jag från början vad som är pjäsens budskap och sen skriver jag. Jag är inte så mycket ör att sitta på kammaren och ha ångest inför mitt skapande. Tillsammans med Paula McManus har jag en lokal där sitter jag när jag jobbar.

Jonna Nordenskiöld:
   – Eftersom jag fortfarande går på DI och under den tiden dessutom fått två barn, skiljt mig och flyttat så vet jag inte riktigt hur mitt skrivande ser ut i ett vanlig vardag. Men när det går som bäst är det samma känsla som när jag lekte med Barbie när jag var liten. När leken lekar sig själv är det bäst. Först efteråt får jag läsa med andra ögon och plocka bort sånt som är för privat, som inte tjänar sitt syfte eller blir allt för spretiga sidospår. Om censuren dyker upp redan under skrivandet blir jag rädd och riskerar att missa dimensioner och texten blir fyrkantig.

Line Knutzon:
   – Jag tycker att det blivit för lite glädje i skrivandet på sistone. För mycket ångest och på liv och död. Prestationsångest. Tidigare hade jag ett rum på Dr Dante men nu försöker jag sitta hemma. Det är svårt. Jag är inte särskilt disciplinerad. Jag skriver inte förrän de ringer och skäller på mig.

Hur är din inställning till kritiker och recensioner?

Maria Blom:
   – Recensionerna av mina pjäser har förändrats med åren. De har blivit längre och innehåller mer analys idag. Till en början beskrevs pjäserna som såpateater och inget mer. Sen upptäckte väl kulturstjärtarna att pjäserna drog en massa folk och började inse att det kanske fanns någonting mer. Det var en lång analyserande recension i DN som blev vändpunkten. Efter den har skådespelarnas arbete, text och scenografi kommenterats med ett annat allvar. Recensionerna av min senaste pjäs, Kvadd på Angeredsteatern, var de hittills mest seriösa. Det värsta som finns är allmänt hållen kritik. Den djärva och specifika är roligast.

Line Knutzon:
   – I Danmark har vågen av nya framgångsrika dramatiker som Peter Asmussen och Winding Refn fått så mycket uppmärksamhet att folk börjat tröttna. Och så har kritikerna hakat upp sig på att det är för mycket kärlek, relationer och ironi i dagens pjäser. Jag är skittrött på det där och övertygad om att ganska snart kommer samma sak efterlysas igen.

Hur ställer du dig till rollen som regissör?

Maria Blom:
   – Jag känner egentligen större självförtroende som regissör än som dramatiker. Till exempel skulle jag aldrig lämna ifrån mig mina egna texter till någon annan regissör eftersom jag inte litar på att texterna klarar sig utan min regi.

Jonna Nordenskiöld:
   – När jag regisserade min examenspjäs Pälsänglar på Dramaten bestämde jag mig för att inte låtsas om att scenen heter Dramaten och att jag aldrig varit regissör förut, utan bara gå in i arbetet. Det var väldigt roligt och lärorikt – att sammanfoga alla delar till en helhet. Det gav mersmak och jag skulle gärna varva det skrivande eremitlivet med att regissera. Men max en eller ett par gånger om året eftersom det är krävande att ha den där totala kollen.

Line Knutzon:
   – Jag är inte det minsta intresserad av att regissera. Jag tror inte att det skulle bli bra. Jag har heller inga problem med att lämna texten ifrån mig och låta regissören göra sin egen uppsättning.

Vilka är era kommande projekt?

Maria Blom:   
   – I vår ska jag regissera en pjäs av Joakim Metzger på Judiska teatern i Stockholm. ( Pjäsen heter Men i framtiden då?, red. anm.) Det känns som ett stort förtroende att regissera någon annans text. Sedan skriver jag på en pjäs för Dalateatern med arbetsnamnet Masdjävlar och en monolog för Scenskolan i Stockholm. Jag skulle också gärna göra film, framför allt regissera.

Jonna Nordenskiöld:
   – Jag skriver en barnpjäs för Folkteatern i Göteborg, som skall vara klar i vår och dramatiserar en barnbok för Operan i Stockholm.

Line Knutzon:
   – Det enda jag tackat ja till är att skriva två monologer för Teater Mungopark utanför Köpenhamn. Jag måste ta reda på vad det är jag ska göra, annars kanske det inte går att skriva alls. Men jag skulle gärna vilja skriva filmmanus.