Riksdagsbeslut: inkomstgaranti för konstnärer avskaffas

Förslaget att slopa den livslånga, statliga inkomstgaranti som hittills tilldelats vissa konstnärer som bedömts ”stå för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och har stor betydelse för svenskt kulturliv” lades fram i kulturpropositionen i september 2009. Flera av remissinstanserna var kritiska till förslaget, som riksdagen nu alltså beslutat ska verkställas.
   Beslutet innebär att de pengar som finns avsatta för inkomstgarantierna efter hand ska föras över till pensionsgrundande långtidsstipendier.


Möjligheten till statlig inkomstgaranti för konstnärer infördes 1976. De 157 konstnärer som idag uppbär denna garantilön berörs inte av beslutet.

Angered management

Änglar finns, en del av dem är små och bor i Göteborgsförorten Angered. Det handlar bara om att öppna ögon och öron för att få fatt i dem. Det gör dramatikern Christofer Bocker och teatergruppen Die Bühne. Med communityprojektet Angels of Angered presenterar de från skolgårdsperspektivet ett stycke barnaliv som grymt och uppmuntrande stämmer till eftertanke. ” Jag har hört att det är bättre att dö än att leva.” lyder en replik som fortfarande ekar i mina öron.


Communityteater handlar, kort uttryckt, om att utifrån ett bestämt sammanhang låta människor gestalta vad som är viktigt för dem.
   Die Bühne lyfter fram Angereds barn och de rädslor de bär. För ett år sedan började arbetet med intervjuer av elever i åldrarna 8-10 år på Gunnaredsskolan. Skolan skulle stängas och barnen flyttas till en större skola, vilket vållade mycket oro och rädsla. Christofer Bocker skrev manus baserat direkt på intervjuerna.


Det är barnens berättelse som regisserats av Birthe Niederhaus. På scenen står tio unga elever från Trädgårdsgärdetskolan, också den i Angered. Vid premiären är det lite hets i rösterna och snabba ögonkast för att stämma av att allt blir rätt, men vad de säger går fram ändå, de unga aktörerna är stadigt förankrade i det de berättar.
Egentligen räcker det att skriva: Se barnen! Lyssna på dem!
   Men för att ge en hint: Här får vi höra om hur det känns att vara tio år och ha ”skolmage”. Att få en tändare uppkörd i ansiktet, eller en fickkniv tryckt mot halsen, för att inte tala om att ständigt vara beredd på att bli boxad, knuffad och slagen. 


På skolgården blir det livsviktigt vem som är med eller mot. Vågar man vara kompis? Och varför hjälper det inte att berätta för de vuxna?
   Ändå, Angels of Angered är ingen eländesteater. Ungarna står där, som sina egna garanter för att en tillvaro med gemenskap och framtidshopp är möjlig. Deras berättelser om rädslorna är lika osentimentala som lekarna de leker. Boxarn (Yara Ebrahim) har en självbevarelsedrift som är starkare än knytnävarna i de stora röda handskarna. Flygarn (Kevin Pettersson) bygger sin raket. Han ska åka till Mars och vet allt om förutsättningarna för livet där. Alla som är schyssta får åka med. Det finns plats för alla till slut.


Scenbilden är enkel och öppet funktionell med staplade, blanka kuber. Sittytor och klätterrum. Svängrum för streetinspirerad dans.
   Det ligger ett jättejobb bakom föreställningen, förstås. Ett helt läsår med teaterlekar, dansträning och mängder av repetitioner. Det är vägen som är mödan värd, betonar regissören och projektledaren Birthe Niederhaus.
   Resultatet är vitalt och drabbande för oss alla, stora som små.

Thérèse Andersson blir svart dvärg

Sommar-Stockholm hotas av en rymdinvasion och de enda som kan rädda oss är ett gäng superhjältar som är misstänkt lika (kultur)kändisar som Björn Ranelid, Kristina Lugn och Carola Häggkvist. Det är Parkteaterns trumfkort när sommarteatersäsongen drar igång med urpremiären av Rikard Bergqvists musikteaterföreställning Stjärnsmäll – en utomjordisk revy i Vitabergsparken 4 juni. 
   Nummer fick ett snack med med en uppenbart förtjust Thérèse Andersson som gläds över att ha fått lämna snäll flicka-facket för att istället få spela Black Dwarf, en superhjälte som är misstänkt lik romanfiguren Lisbeth Salander. I varje fall som hon ser ut i filmatiseringen av Stieg Larssons berömda millenniumtrilogi.


Hur vill du beskriva Stjärnsmäll?
    – Som en vansinnig revy med samhällskritiska inslag där publiken först tror att det blir en härlig show, men så bryts föreställningen.

Och vem är Black Dwarf?
   – En lätt galen, tecknad seriefigur med massor av inre konflikter som hon inte riktigt kan hantera och som därför kommer i uttryck genom misstänksamhet och ilska  gentemot sin omgivning och sina hjältevänner. Black Dwarf skulle nog behöva en varm kram och en hel del terapi!

Skiljer sig Black Dwarf från tidigare roller du har gjort?
   –  Ja, absolut. Men alla karaktärer jag gjort skiljer sig från varandra på ett eller annat sätt. Största skillnaden med Black Dwarf i jämförelse mot andra roller jag spelat är nog att hon är tystlåten men helt plötsligt exploderar i galenskap. Hon är alltså väldigt ombytlig.

Hur då, menar du?
   – Hon är lite mera schizofren än tidigare roller. Men jag gillar det med Black Dwarf. Hon är spännande på det sättet att man vet aldrig riktigt vad som ska komma ur henne.
 
Vad har du för relation till Stieg Larssons Lisbeth Salander?
   – Jag har sett filmerna, men hon är helt klart en spännande inspirationskälla.

Tror du på superhjältar?
   –  Absolut!

 Och vad gör du i dett vanliga jordelivet, efter Stjärnsmäll?
   – Det är inte helt klart ännu. Jag väntar på några svar – en skådespelares vardag – vad händer sedan? Men det är därför jag älskar mitt jobb, det är precis som med Black Dwarf,  väldigt ombytligt och schizofrent!


Här kan du läsa hela Parkteaterns sommarprogram.

Nördhumor på ackord

Tv-bolaget HBO lär ha upptäckt den nyeeländska humorfolkrockduon Flight of the Conchords i en grotta på Edinburghfestivalen 2003. Så erbjöds Jemaine Clement och Bret McKenzie snart möjligheten att bli stora i USA med tv-serien som bär samma namn som bandet och som alltså blev en enorm succé och just nu visas i SVT. På scenen blir det uppenbart att det är där Bret och Jermaine hör hemma. Må så vara att tv-serien sålt in turnén och att vi utan den knappast hade fått chansen att se dessa antirockstjärnor i Sverige, men det är mot ett sånt enormt publikstöd som det Stockholmspubliken ger dem, där vissa tycks tävla om vem som är det trognaste fanet och applåderar och tjoar efter bara ett halvt ackord – som Flight of the Conchords karaktäristiska musikhumorkoncept kommer till sin rätt.


Duon fortsätter dock ödmjukt att jobba i idén om att de ännu inte är några äkta rockstjärnor. Frestelserna med turnélivet får en gratismuffin som (övertydlig) metafor och ansatser till diviga instruktioner kastas till ljustekniker och råddare. Samtidigt lyser de väluppfostrade mjukisidentiteterna igenom så pass att man inte kan annat än beundra förmågan till tillbakalutad, självparodierande karaktärsutveckling.
   För visst har Bret och Jermaine musikaliska kunskaper som håller rockstjärneklass. Dessutom rejält geekiga sådana med sin instrumentpark av gitarrer, syntar, gimmickförstärkande miniatyrpiano, xylofon och Brets berömda ”keytar”. På denna turné backar också cellisten Nigel upp. Enligt grabbarna är han vad som återstår av Nya Zeelands symfoniorkester efter alla nedskärningar, information vi knappast behöver ifrågasätta här i Sverige. 


Teknik-, musik- och fantasynördar får överhuvudtaget sitt lystmäte av denna repertoar, även supportakten Arj Baker ansluter tematiskt inför showen i Stockholm, men som de musikaliska härmapor de är kommer Flight of the Conchords egentligen inte med några överraskningar utan nöjer sig med att härja – galant – på andras spelplaner. De flesta låtarna har många som följt tv-serien dessutom redan youtubat friskt, så det som roar mest är hantverksskickligheten i de tonsäkra genrepastischerna i kombination med hur låttexternas ofta situationskomiska berättelser får kropp i liveframförandet. 
   Kärlek och relationer, misslyckade förstås, står för huvuddramatiken, även om ett och annat politiskt spår visst placeras ut. Dessa tassas dock runt i ironiska sneakers och lindas in en rutig flanellskjorta av gullig mjukismysighet på en lagom nördig feelgoodnivå, så inget blir särskilt brännbart. 


Den här myspysigheten är egentligen lika irriterande som ett slappt handslag, men visst charmas man ändå lätt av den utstuderade politiska naiviteten, som kulminerar i låten Albie, om den rasistiska draken i marmeladlandet som inser att han är annorlunda och därför gråter ut en jellybeantår – som botar honom från rasismen.

Revolution i genusfabriken

När Profilteatern sätter upp Liv Strömquists Einsteins fru känns det rätt mycket som att befinna sig i seriealbumet. Det är räfst- och rättarting med tvåsamhet, ”Vänner”-sexualitet, kärnfamiljen i allmänhet, Elvis Presley i synnerhet, kristen fundamentalism – och indirekt förstås också oviljan att se andra religioner som flerskiktade och mångfacetterade – med mera.

Ulla Karlssons grafiskt rena svart-grå-vita scenografi och kostym med chockrosa accentfärg leker med serietidningens fyrkantiga uttryck, tecknat överdrivna proportioner och platta former. Citat ur serierna är textade i scenografin och fler och fler citat textas under föreställningens gång. Kända personer – Vänner-sextetten, Dr Phil, Göran Hägglund med flera – tar plats på scenen som platta pappersfotomasker av sig själva.

Textmässigt följer pjäsen nästan exakt seriealbumet, men albumets dramaturgi är omklippt. Som om serierutorna klistrats ihop i ett nytt realtids-3D-collage. Det fungerar mycket bra. Tilltalet – Liv Strömquists upprörda och humoristiska röst – finns kvar på scenen. De fyra skådespelarna glider in i och ut ur mängder av roller, på premiärkvällen till 99,7 procent mycket smidigt. Serietidningskollaget är snyggt sammanfogat, Lena Karlssons musik ger tempo, det är bara en skarv som stör mig: passagen mellan idolerna Yoko Ono och Voltairine de Cleyre.

Nya sammanhang blir också uppenbara i den omklippta dramaturgin: som insikten att Socialdepartementet i sitt 90-talsprojekt Flicka har en del gemensamma drag med Elvis Presleys ambition att hålla ”sin” Priscilla ren och forma henne till den perfekta hustrun. Socialdepartementets svar på att unga kvinnor mår dåligt var att förändra deras självbild och mediebilden,  inte de makthierarkier som ligger bakom ohälsan. De unga kvinnorna ska prompt ha en make-over av ett eller annat slag. ”Varför vara en hora när man kan vara en huldra?” ”Du vet väl om att du är värdefull – du behöver inte vara sexig!” Därför är det så sjukt befriande att se Lina Hognerts otillrättalagt Elviskåta Priscilla på scenen. Och så sjukt att det är så.

Rörelsmönster enligt Sjöberg

Scenkommets Film- och teaterverk Skuggorna ingår i projektet Verka som andra, som drivs av den svenska kulturföreningen Very Special Arts. Organisationens huvuduppgift är att lyfta fram och inspirera konstutövare med funktionsnedsättningar. Regissören och dramatikern Hans Sjöberg och hans skådespelare vet hur det är att avvika från normen. Deras teatermetod tar sin utgångspunkt i just det. Nummer har pratat drömmar och begränsningar med mannen som blev fotbollsproffs vid 48 års ålder – i princip.

Dina pjäs Skuggor har urpremiär den 27:e maj, åtminstone delvis. Förklara!
   – Verket består av fem korta pjäser som får premiär nu, och fem kortfilmer som börjar spelas in direkt efter premiären. Nypremiär för alltihop blir det i höst.

Pjäserna och filmerna är fristående från varandra, men har en röd tråd. Vad då?
   – Tanken är att kortfilmerna ska kunna visas för sig själva i olika sammanhang. Tråden är sökandet efter identitet, att bli den man var ämnad att bli. Att hitta ljus i mörker, kan man också säga. Därför har jag valt att göra svartvita stumfilmer.

Tror du att varje människa är ämnad för något speciellt?
   – Ja, jag tror att alla har en ursprungsdröm som barn, men att många kommer ifrån den i vardagen. Men gräver man djupare så tror jag att man kommer ihåg att man ville bli fotbollsproffs när man var 14. Då gäller det att översätta det till något vid 48!

Och hur hanterar man just fotbollsproffs-drömmen vid 48?
   – Jag hade ju den! Då översätter man drömmen om att göra mål till att berätta historier och nå fram till en publik.

Du och dina skådespelare utforskar nya uttrycksmedel. Hur då?
   – Alla våra skådespelare har ju någon form av fysisk funktionsnedsättning, även om det inte alltid syns. Jag tar inte hänsyn till det i manus, utan utforskar lösningar efter hand. Om jag skriver att någon ska springa över scenen så frågar vi oss vad alternativet kan vara i en rullstol. Jag fick själv MS för tio år sedan och har gått från att vara väldigt rörlig till att gå med käpp. Jag får översätta mitt tidigare rörelsemönster till något nytt.


Så hur skulle du göra en monolog med en skådespelare som haft en stroke och inte kan artikulera som förut?
   – Då skulle jag tänka mim; uttryck med ögon och gester. Jag tycker det låter jättespännande. Jag skulle gärna se Hamlet så!


När tror du att integrerade ensembler är norm inom svensk scenkonst?
   – Vi har en bit kvar att gå. Men läget är bättre än för fem, tio år sedan.


Läs mer om Skuggor på VSAs hemsida.

Lena Wennergren-Juras är död

Lena Wennergren-Juras fick sin dansutbildning vid Balettakademien 1964-66, i såväl klassisk balett som modern dans och jazzdans. 1966-67 studerade hon i USA, huvudsakligen vid Martha Grahams skola.
    Lena Wennergren-Juras kom att bli en av de främsta företrädarna av Birgit Cullbergs rörelsespråk, både hemma och i utlandet. Hon var knuten till Cullbergbaletten sedan starten 1967 som dansare, repetitör och 1995-2003 som konstnärlig ledare tillsammans med Margareta Lidström. Fram till 2007 arbetade Lena Wennergren-Juras som konstnärlig rådgivare för Cullbergbaletten och hon har tilldelas flera utmärkelser och priser för sitt arbete inom danskonsten.


Birgit Cullberg skapade huvudrollerna i baletterna Eurydike är död, Romeo och Julia och Revolt direkt för Lena Wennergren-Juras, som också dansade i många av Mats Eks baletter till exempel den äldsta systern i Bernarda, modern i Våroffer och Myrtha i Giselle. Sedan slutet av 1970-talet repeterade hon Mats Eks baletter parallellt med sin egen dansarkarriär. När hon gick i pension som dansare utvecklades samarbetet med Ek ytterligare och hon kom att ansvara för nästan alla hans verk som sattes upp på Cullbergbaletten. Hon studerade även in andra koreografers verk för Cullbergbaletten, bland andra verk av Jirí Kylián, Christopher Bruce, Nacho Duato och Ohad Naharin. Lena Wennergren-Juras satte också upp Mats Eks verk för andra kompanier på operahus i Sverige och utomlands.


Lenas sista arbete som repetitör på Cullbergbaletten kom att bli instuderingen av Mats Eks Hon var Svart som hade premiär i mars och som just nu dansas av kompaniet på turné i Kina. Cullbergbaletten tillägnar Lena de sista föreställningarna i Kina.
   Lena Wennergren-Juras avled på fredagsförmiddagen. Hon blev 63 år.


Läs också:
Intervju – Kollegan Margareta Lidström minns Lena Wennergren-Juras

Katt-och-råtta-lek med följespott

Markurells i Wadköping utspelar sig den 6 juni 1913. Johan Markurell (Linus Lindman) ska ta studenten och Markurell (Henrik Johansson) mutar lärarkollegiet med fin frukost för att få honom godkänd. Samtidigt hotar Markurell släkten De Lorche med konkurs. Vad alla utom Markurell vet är att De Lorche (Hans Christian Thulin) är far till Johan.


De Lorche-klanens kostym är översållad med magnifika råttor. Markurells har kattanstrykning. Nästan alla i en solkigt gräddvit ton.
   Själve Markurell ser ut som en bedagad rockikon från 60-talet och frun, den före detta mjölkerskan (Sofia Bach), koketterar och svassar med en enbent mjölkpall fjättrad vid rumpan. Min favorit är råttgängets skröpliga Malla Rüttenschöld (Niclas Ekholm), med sin stapplande gång, sin smackning och sina överklassmanér.


Överlag är känslouttrycken stora och svulstiga. Karaktärernas tics är överdrivet tydliga. Vem som är släkt med vem går knappast att ta miste på.
   Scenografi och kostym sitter som en smäck. Den geniala smalspåriga järnvägen ger föreställningen intressant rörlighet. 
   Det sups, sjungs, kopuleras, spottas, stampas och kastas vatten frejdligt.  Lite konfunderad är jag dock över att det spottas från både hög och låg och att fru Markurells pondus kommer lite på skam.


Burleskt. Buskis. Kitchigt. Med det underliggande allvar som är tragedins. Och varför inte? Pjäsen tål som nästan alla välskrivna verk att kläs i nya kläder, och jag fascineras över idérikedomen. Hur kommer man på att placera uppsättningen i en amerikansk sydstatsmiljö? En veranda med en orkester à la minstrel show känns här både galet och rätt. 

Rokokopastisch med sidenröst

Fältmarskalkinnan Werdenberg och hennes unge älskare Octavian dricker sin morgonchoklad i sängen, trötta men lyckliga efter en passionerad kärleksnatt. Men deras behagliga tillvaro varar inte länge. Octavian utses till ”rosenkavaljer” – han ska bli sändebud åt en kärlekskrank baron och högtidligen överlämna en silverros som förlovningsgåva till den unga Sophie. Vid överlämnandet blir han istället själv förälskad i Sophie.
   Octavian slits mellan sina två kärlekar, men till slut är det fältmarskalkinnan som inser att hon måste släppa sin toyboy och de unga tu får varandra.


Anette Gerhardt som den filosofiska fältmarskalkinnan är kvällens stora behållning. Hon är en människa som man blir nyfiken på, som verkar ha mött den existensiella ensamhet som de andra försöker fly ifrån. ”Livet rinner genom våra fingrar som sand och allt vi försöker gripa efter upplöses”, konstaterar hon.
   Att hon sedan också sjunger utmärkt och med stor pondus gör inte saken sämre. Hennes briljanta röst verkar vara tillverkad av samma gräddfärgade siden som hennes klänningar.


Eva Resch är en förtjusande, naivt egoistisk Sophie med en smittande glädje i rösten. Också orkestern är full av energi och spelar dansant som ett riktigt wienerkapell. Wiebke Damboldt som gör Octavian är tyvärr sjuk denna kväll och har svårt att höras över orkestern. Baronen, André Eckert, har en torr röst som inte matchar damernas glitter.
   Om fältmarskalkinnan framstår som en riktig, intressant människa är det så mycket mera uppenbart att många runtomkring henne spelar teater. Theater Vorpommerns uppsättning som gästspelar på Malmö Opera är konventionell och verkar sakna tanke, särskilt i de komiska scenerna.


Att tjänsteflickor daskas i baken är inte roligt första gången. Den tjugonde är det direkt plågsamt. Tempot är stressigt och många scener fylls med ett planlöst viftande med armarna. De allvarliga scenerna är däremot mer lyckade, när tempot lugnar ner sig finns plats för en mer poetisk regi. Tillsammans med den ofta gnistrande vackra musiken räcker det till en fyra i betyg.

Ramelkarameller till Maria Lundqvist

På lördagen fick skådespelaren Maria Lundqvist 2010 års Karamelodiktstipendium, som består i 30 000  kr och en strut karameller för att hon, enligt motiveringen, ”med sin alldeles egen komiska ådra bidragit till att lyfta själva knäppheten mot nya höjder – bland annat genom sin förmåga att skickligt spela på ’tajmad otajming’.”
   Lundqvist är född 1963 och fick sitt stora tv-genombrott som bibliotekarien Sally i serien med samma namn som sändes 1998. Sitt sceniska genombrott som  komiker fick hon i just en Povel Ramel-produktion: Kolla klotet i Göteborg 1995 och har sedan dess setts i ett flertal filmer och scenuppsättningar.


Maria Lundqvist är den 28:e karamelodiktstipendiaten sedan Povel Ramel instiftade sitt stipendium 1982 till ”förnyare av svenska språket eller för framstående musikaliska gärningar”. Efter Povel Ramels bortgång sköts prisceremonin av hans barn Lotta och Mikael Ramel.


I höst sätter Maria Lundqvist upp sin egen show Blottad på Rival i Stockholm. Premiär 7 oktober.

”Arbetslinjen hotar amatörteatern”

Amatörteaterns Riksförbund, ATR, är oroliga över amatörteaterns status. 
   – Det har kommit indikationer på att stöden minskar runt om i landet, säger Lena Lindstedt, redaktör för förbundets tidning Teaterforum.
   Under våren har flera föreningar också hotats av vräkning. Bland dem finns Norrby teater i Fagersta och Lilla Teatern, centralt placerad i Lund. 


På ATR:s kongress, som nyligen avslutades i Göteborg, togs därför ett uttalande där arbetslinjen ses som boven i dramat. Förbundet menar att arbetslinjen har en indirekt påverkan på kultursynen och att amatörkultur prioriteras ned i anslagsdiskussionerna.
   –  I diskussionerna om vilka som ska få pengar ser man att ideell verksamhet inte genererar några pengar och att därför vill man heller inte stoppa in pengar där, säger Charly Wassberg Borbos, nyvald förbundsordförande efter avgående Örjan Herlitz.


Hon säger till Nummer att hon vill vårda relationen med den professionella teatern och anser att den och amatörteatern är viktiga för varandra. För Charly Wassberg Borbos är amatörteaterns egenvärde en av rörelsens stora framtidsfrågor:
   – Det som känns otroligt viktigt för mig är att amatörteatern har ett egenvärde. Jag vill uppvärdera det och få även få oss som håller på med det att känna att det vi gör har ett egenvärde. Amatörteater är i huvudsak inte något man gör i väntan på att bli proffs eller något man gör för att man misslyckats med att bli professionell, säger hon till Nummer.se.


Länk: ATR:s sommarspel 2010

Teaterprofessor Karin Helander till Kungliga Vitterhetsakademien

Kungliga Vitterhetsakademien grundades 1753 och arbetar främst med att främja forskning och annan verksamhet inom humanistiska, religionsvetenskapliga, rättsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner samt kulturmiljövård.
   – Det är roligt att kunna representera två områden, både teatervetenskap och barnkultur och  jag ser fram emot att få träffa så många förstklassiga forskare, säger Karin Helander i en intervju på Kulturrådets webbplats.

”Höjd a-kasseavgift har ingen effekt”

När regeringen 2008 införde sin ”effektivare arbetslöshetsförsäkring” fick olika a-kassor olika höga avgifter satta i relation till medlemmarnas arbetslöshet. Syftet var dels att spegla de faktiska kostnaderna för respektive a-kassa, dels att främja en ansvarsfull lönebildning – det vill säga minska arbetslösheten genom att hålla ner lönerna.


Institutet för arbetspolitisk utvärdering var redan då tveksamma till effekten bland annat eftersom a-kassa, avtalsområde och fackförbund långt ifrån alltid överlappar varandra. Nu bekräftas den bilden av Niklas Hjert, förhandlingschef för Unionen som säger till TCO-tidningen:
   – Nej, jag har inte hört någon enda person nämna detta under våra förberedelser eller i förhandlingarna under avtalsrörelsen.


Inte heller Teaterförbundet med sin höga arbetslöshet har påverkats av de högre a-kasseavgifterna:
   – Differentierade avgifter är inget som har varit uppe i våra diskussioner. Det är inget som ens tas upp och avfärdas, det ligger så fjärran från verkligheten, säger Jaan Kolk, förbundsdirektör på Teaterförbundet till TCO-tidningen.
   Sysselsättningen däremot är en viktig faktor i förhandlingarna:
   – Det har stor betydelse för våra resonemang och vårt kravställande, men inte heller där nämns avgifterna, säger Niklas Hjert.

Zombieteater med spleen

För om zombien på bioduken alltmer blir ett levande monster som både kan springa och äta kött, så smyger författaren och dramatikern Johan Jönson in ordet ambient i titeln Zoembient och skapar därmed en scenisk hybrid som sammantaget inbegriper orden zoe (evigt liv), zombie (levande död) och ambient (se musikaliska användningen av denna term alternativt tolkningen omgivning).


Men inledningscenen, som rör sig i performanceland, är knappast försonande utan snarare outhärdligt. En bakbunden, naken man (Emanuel Söderberg) i något som för tankarna till Abu Ghraib-fängelset i Irak, utsätts för olika fruktansvärda tortyrmetoder som utdragna naglar, hett vatten, iskallt vatten, strålkastarljus mitt i natten, anal penetration och så vidare. Det är svårt att värja sig som publik, i synnerhet när man sitter väldigt nära och i en trång, liten lokal med dålig ventilation.


Så nästa scen i total kontrast, visserligen inledningsvis i form av en projektion i fonden från ett gängkrig, troligtvis i Paris eller New York, men ändå rena lisan för själen efter att ha genomlevt den första: frustrerade unga män som sätter bilar i brand och vandaliserar i största allmänhet. Men på scenen framför möter vi en svensk kille (Hannes Olsson) i nallekostym, i ett förtvivlat möte med en terapeut (Berit Engman). Han känner inget liv i kroppen, trots att han har jobb, fru och hus. Det vill säga, han lider av välfärdssjukdomen spleen, en åkomma som drabbar många av oss i västerlandet och som är nära besläktad med livsledan, något bara vi som inte behöver slåss för vår fysiska överlevnad kan kosta på oss att sjunka ner i.


Efterhand utvecklas samtalet till en filosofisk monolog om hur ”världen bara är ett läte”, människans behov av kollektivism kontra individualism, hur vi till slut ändå uppgår i just kollektivism i det att vi multnar i jorden och återuppstår som gröda åt nästa generation levande. Alltmedan terapeutens roll blir mer än diffus.


Det är vackert och poetiskt skrivet av Johan Jönson som nyligen hyllades för sin nya roman Livdikt, men sceniskt blir Zoembient tyvärr teater som blir mer intressant i det välskrivna manuset än på scenen. För även om Emanuel Söderberg spelar torterad så övertygande att en bödel kan börja gråta, så hjälper det inte för att även andra akten med den livsvilsna mannen ska hugga tag i mitt innersta. Överhuvudtaget är det svårt att tolka sammanhanget mellan de två scenerna mer än som en symbolisk bild för hur bara den som verkligen hotas att dö känner livet, medan den som är mitt i livet känner sig död. Jag tror mer om alltid lika intressanta arbetarklassteatern Teatermaskinen än det här.

Zoembient spelas även på Teater Tribunalen 21 maj.

Teatermåsten för giftaslystna

I bröllopspresent ger vi därför Victoria och Daniel en kulturell upplevelse: en lista med de tio viktigaste uppsättningarna i datumordning att se innan man gifter sig, alla med ett uttänkt budskap och som borde vara ett obligatorium att ta del av innan man lovar varandra evig trohet. Så varsågoda lagom till pingsthelgen, bara att skriva ut och fästa på kylskåpet på Haga slott.

PS:  Listan fungerar lika bra som sista minuten-tips på sådant vi alla måste se innan teatersäsongen är slut och intressanta föreställningar som har premiär inom kort. DS

MAJ
PORTRÄTTLIKT. Uppsala stadsteaters En midsommarnattsdröm är helt dedikerad till Vickan och Daniel – som representeras av porträttlika, vinkande dockor på en svävande spinningcykel. Pjäsen i pjäsen framförs av en ohelig teaterallians, med Fredrik Reinfeldt som Pyrramus, Mona Sahlin som Tisbe, Göran Hägglund, Maud Olofsson och Jan Björklund som figuranter och (sic!) Jimmie Åkesson som rivigt lejon. Detta är alltså våra politikers officiella bröllopspresent, snyggt inbakad i en haschrökig feststämning och ett allstädes närvarande och reaggaerytmiskt pulserande kärlekstema. Toppat av uppenbarelsen: Puck/Özz Nujen i tajta gröna trikåeroch tyllkjol! OBS: Spelas bara till 22 maj.

FÖREBYGGANDE. När man väl har bildat familj är det så lätt att fråga sig: Om nu kärnfamiljen är så jävla fet – varför behöver den då så mycket propaganda? Det är i varje fall vad serietecknaren Liv Strömquist gör i en bok som nu blir teater i Umeå och som vi tycker att Vickan och Daniel ska se i förebyggande syfte. Premiär på Profilteatern 22 maj.

ROMANTISKT. Vad kan väl vara mer romantiskt värma upp med för ett blivande brudpar än Purcells barocka kärleksopera Dido och Aeneas, om blind kärlek, spruckna drömmar och fåfängt hopp, manipulativ avund, kärlekens oändliga skönhet och avskedets svarta smärta? Med Olof Oscarsons Järna-kör Nosotros och lokala musiker samt solisterna Anna Eklund Tarantino och Ulrik Qvale, otippat i regi av Stina Oscarson. Premiär 28 maj i Hölö kyrka .

GRANNAR. Nästgårds och därmed en given förfest att gå på för det förlovade är förstås Drottningholms slottsteater och Mozarts lättsmälta Opera buffa från 1774, La finta giardiniera med unga solister från Operahögskolan i rollerna. Och helt lägligt på temat – sommarbröllop! Om det nu är en slump eller ett noga fattat repertoarbeslut låter vi vara osagt. Premiär 30 maj.

KÖNSLEK 1. För Daniel rekommenderar vi med varm hand Astrid Saalbachs Det kalla hjärtat på Teater Galeasen ute på Skeppsholmen, en Flickan med svavelstickorna-saga om ett kungligt bröllop som riskerar att frysa inne och där flickan av folket har blå fötter men inte blått blod. Ändå får hon prinsen och halva kungariket, men till ett högt pris. OBS! Spelas bara till 1 juni.

KÖNSLEK 2. Och medan Daniel är på Galeasen och lever sig in i en flickas öde tycker vi att Victoria ska ta sig till Stockholms stadsteater och Sergels torg för att se Drottning Kristina. ”Vanna Rosenbergs Kristina blir ett burleskaktigt och bredbent dragkingbevis på att kön inte är något man föds till”, skrev Nummers recensent vid premiären. Något som vi tycker att Victoria ska ta intryck av i framtida äktenskapliga fajter. OBS: Spelas bara t o m 4 juni

KLASSISKT. På Kungliga Operan är det kärleksveckor fram till prinsessbröllopet. Ja, hela våren har ju gått i kärlekens tecken med en Figaros bröllop  vi hoppas återkommer i höst och ikväll 21 maj är det nypremiär för baletten Romeo och Julia.


För Gamblers ordnar Scenkonstkollektivet Potato Potato ett alternativt bröllop
i Malmö 19 juni. FOTO: Maja Qvarnström.

JUNI
UTMANANDE. Om Vickan och Daniel vill leva lite farligt, så rekommenderar vi dem att skippa Storkyrkan 19 juni för att istället åka till Malmö. Där arrangerar nämligen scenkonstkollektivet Potato Potato ett alternativt bröllop där brudparen lottas ihop och skilsmässoblanketter delas ut samtidigt som hindersprövningen och äktenskapsförordet. Läs mer här.
 
ÖNSKEDRÖM. Lyckliga i alla våra dagar vill vi förstås alla vara. Och ofta är det ju också så prinsesssagorna slutar. Som pepp föreslår vi därför Vickan och Daniel att gå och se en dansföreställning med just titeln …lyckliga i alla sina dagar. Av och med koreograferna Charlotta Öfverholm, Jenni Kivelä, Annabelle Bonnery och Linda Kapetanea som alla fick i uppdrag att koreografera något på temat kärlek. Sommarturnerar med start på lägliga dagen 19 juni i Härnösand.

INSIKT. Sen måste Vickan förstås packa picknickkorgen och dra med Daniel på Jag är din flickvän nu, en feministisk föreställning som tar avstamp i Nina Hemmingssons och Liv Strömquists serier och med inslag av tonsatta Kristina Lugn-dikter som ”När jag var gift med Herrman, då var det allmänt känt att jag var en mycket skicklig hushållsassistent”. ”En härligt hetsig attackrevy” tyckte vår recensent vid Sverigepremiären. Spelas 17 – 22 juni i Galärparken.

 Bröllopsmusik av Mozart – smakprov ur Kungliga Operans Figaros bröllop:

Lustfylld kärlekslektion

Rädslan infinner sig redan i foajén: ett gäng frustrerade och gapande tonåringar med vårhormoner sprutande i hela kroppen kontra en ”stiff” ensemble som ska dra in dem i mörkret för att spela ”tråkteater” – om något så pinsamt och genant som kärlek. Det är ju givet att tonåringarna kommer att vinna. Men farhågan kommer på skam redan i första akten.


För Teater De Vill har med sig publiken från början. Och liksom i Elverkets uppsättning Hjärtats Beatbox på Dramaten bjuds publiken på rena kärlekslaboratoriet på scen. För vad händer egentligen, rent kroppsligt kemiskt, när man blir kär?


Det visar skådespelarna Tomas Åhnstrand, Maria Alm Norell och Erik Markstedt med besked. Genom dans, sång, deklamation, sms, Facebook, mejl – you name it. För alla medel är tillåtna i jakten på lyckan. Och allt in på intimnivå sker modigt och bokstavligen inför öppen ridå, från toalettbesök till egen tillfredställelse på ett sätt som får en pryd sextiotalist som jag att rodna i mörkret. Men den generation som föreställningen vänder sig till är förstås van att få total inblick i det mest privata, uppvuxna som de är med reality-tv såväl som totalt utlämnande bekännelsebloggar. Så varför inte också på teatern?


I en imponerande hastighet och med hög trovärdighet gestaltar ensemblen rasta-, emo-, fjortis-  och(hård)rock ’n’ roll-paret, såväl som bara vanliga kära. Alla med den gemensamma nämnaren att kärlek kan skapa själslig blygsel såväl som osäkerhet oavsett fysisk fasad. Något som finast gestaltas av Erik Markstedt, rullstolsbunden privat såväl som på scenen. För den här pjäsen är liksom flera tidigare på Teater de vill, som Klara och Tiger, en pjäs i samarbete med Neurologiskt Handikappades Riksförbund, något som inte uttalas explicit vilket faktiskt gör att en integrering faktiskt äger rum helt friktionsfritt.


En lek(tion) i kärlek heter alltså Johan Bössmans och Robert Jelineks nyskrivna pjäs, en lektion som flera skolklasser förhoppningsvis får ta del av under hösten när uppsättningen är tänkt att turnera vidare i landet.

Momo som ambitiöst tältprojekt

I ett cirkustält i Margaretaparken i Stockholmnärförorten Enskede finns allt man kan önska av ett lyckat sommarspel: utomhuskänsla med obligatoriska omgivningsljud, engagerade amatörer i maffigt organiserade masscener, korvförsäljning i pausen och en familjeanpassad historia kryddad med allsköns teatermagi. Dessutom – ett angeläget budskap.


Den samhällsengagerade fantasysagan om Momos kamp mot tidstjuvarna spelas ofta som teater. Att den lilla rufsiga hjältinnan bosätter sig i en gammal amfiteater efter sin flykt från barnhemmet bäddar kanske extra för teaterbearbetningar, men naturligtvis är historien också politiskt inbjudande.
   Nu har Michael Endes roman dramatiserats av Enskedespelets direktör och regissör Johanna Huss och fått nyskrivna sånger som är svängigt körvänliga för en enorm amatörensemble. Det blir en både stark och underhållande kritik mot vuxenvärldens stress och den konsumtionsideologi som kan sägas förklara allt detta jäktande.


Och i linje med budskapet har det lagts ner rejält med lektid här, i såväl ensembleträning som kostym- och scenografilösningar. Replikerna rinner som sanden ur de hängande timglasbehållarna i belysningsråna. Berättandet är noggrant genomfört – uppdaterat med ytliga barbiedocksparodier, satirskojiga snabbmatsreferenser och med extra smasheffekter från ett och annat plakat. Därmed leds även de yngre skikten av publikmålgruppen (rekommenderad från 7 år) tryggt genom detta ambitiösa tältprojekt, som visar tydligt släktskap med tidigare, teaterhistoriska sådana.


Men noggrannheten har sitt pris, för första akten tar temat allt för mycket på orden och blir onödigt lång. Visst är de grå lakejerna från tidssparkassan underbara Kraftwerkparodier när de gör sina strama entréer i gråblekt ljus och långrockar med siffertryck, men olyckligtvis stjäl ett par av dessa scener också tid från berättartempot.
   Många goda rollprestationer med en energi som blommar i kapp med parken utanför tältet i kombination med att andra akten blir betydligt rappare gör att jag ändå gärna rekommenderar Enskedespelets Momo till alla kvällspigga som fixar 2 timmar och 40 minuter i obekväm cirkusläktare.


För när den grönklädda barnaskaran marscherar i takt till barnförvaret ser vuxenpubliken som läste Momo som barn förstås berättelsen med nya ögon. Några tvingas kanske stålsätta sig lite extra inför sista veckornas dagislämningar före semestern.

Internationellt Ibsenpris till Fosse

Den norske dramatikern prisas ”för ett unikt författarskap som öppnar teaterscenens portar in till de ordlösa mysterier som förföljer människan från födseln till graven”. Överlämningen av priset, som gör Jon Fosse 2,5 miljoner norska kronor rikare, sker på den internationella Ibsenfestivalen i Oslo i september.


Länk: Ibsenawards.com

Theatertreffen går över gränsen

När före detta kulturministern Jack Lang inviger årets Theatertreffen, den 47:e årliga tyska teaterfestivalen på Berliner Festspiele, betonar han den tyska teaterns betydelse under decennier för fransk kultur – författare från Labiche till Yasmina Reza har tolkats mer djupsinnigt i Tyskland än i hemlandet – och väcker tankar om tyskfranskt medborgarskap och tyskfranskt parlament. 


Symptomatiskt nog inleds festivalen med en produktion från Gent som gjorts för Avignonfestivalen och omformats för Schauspiel Köln av den holländske regissören Johan Simons, sedan ett halvår chef för Münchner Kammerspiele.
   Pjäsen är den i Fiume födde Ödön von Horváths klassiker Kasimir och Karoline. Horváth dödades som bekant av en nedfallande trädgren på Champs-Elysées.


Enligt Lang är dagens kris inte främst ekonomisk utan intellektuell och moralisk. Tysk teater ger inga utopier, men den kämpar för sin existens. Under guldåldern på 1970- och 1980-talen dominerades Theatertreffen av stora radikala iscensättningar av klassiker, men i år har man dels fokuserat samarbetsprojekt över landsgränserna, dels samtidsaktuella pjäser som tematiserar arbetslöshet och kris. På tidningarnas kultursidor skrivs om Theatertreffen, på inrikessidorna om valen, euron och de hårt svidande miljardlånen till Grekland.
   Dessutom råder ett slags regiinterregnum efter Peter Zadeks, Pina Bauschs och Jürgen Goschs död i fjol.


Kastanjerna runt festspelshuset blommar vita och rosa trots majkylan, men de åtta graderna räcker inte för att värma publiken ordentligt vid årets nyhet på Theatertreffen: televiseringen på storbildsskärm av några av föreställningarna på Potsdamer Platz. Filtar utdelas.
   Festivalen tar på allvar fart med Luk Percevals iscensättning från Münchner Kammerspiele av Hans Falladas roman Kleiner Mann was nun? Percevals bearbetning borrar sig inåt och fokuserar affärsbiträdet Pinnebergs och hans Lämmchens naiva kärlek. Med sin troskyldighet söker de stå emot den råkapitalism och arbetslöshet som Pinneberg till slut ändå faller offer för.


Scenbilden domineras av ett orkestrion, en anläggning för automatisk musik, kusin till positivet, som liknar ett väldigt altarskåp. Under föreställningen projiceras stumfilmen Berlin – Die Sinfonie der Grosstadt över scenen, vilket skapar säregna ljuseffekter. Såväl Paul Herwigs ängsligt pratsamme småborgare Pinneberg som Annette Paulmanns proletärt robusta överviktiga Lämmchen är både inne i och ute ur sina roller. Särskilt Paulmann bromsar de flickaktiga glädjeutbrotten hos sin unga rollfigur med handlingsreferaten och kommentarerna.
   Dea Lohers fingerfärdiga pjäser påminner om Botho Strauss’ – minus myterna och intellektualismen. Andreas Kriegenburg har regisserat och gjort scenografin till hennes ytterst underhållande Diebe på Deutsches Theater i Berlin.


Rollfigurerna är ängsliga och grymma zombies som grips av beröringsångest när situationen kräver empati. Mira, resultatet av en spermadonation, engagerar sin sambo, en begravningsentreprenör, i att leta upp hennes biologiske far. Den arbetslöse Finn (Jörg Pose), som tappat kontakten såväl med sin far som med sin syster, vegeterar i sängen i en tom lägenhet där han antecknat på väggarna, tills han hoppar ut genom fönstret, dör och kremeras.
   Urnan hamnar i förvaringsfack på stationen, medan systern och en föregiven vän och borgenär misslyckas med att bemöta varandras känslor.


Pjästiteln kommer från en äldre kvinna som efterlyser sin make sedan hon bott kvar i smekmånadens hotellrum i 43 år: ”Tror ni att det finns många av min sort. Människor som jag, som lever som om de inte levde. Som smyger sig genom sina egna liv, försiktiga och skygga, som om ingenting av livet tillhörde dem, som om de inte hade någon rätt att uppehålla sig där. – Som om vi vore tjuvar.”
   Även här läses spelanvisningarna högt – en uppenbar trend.


Vid sidan av tio av en kritikerjury valda iscensättningar hålls diskussioner, publiksamtal och framför allt Stückemarkt, en serie läsningar av nya pjäser skrivna av unga författare. Pjäserna betonar ofta bristen på utvägar för en generation berövad rötter och illusioner, men med imponerande insikter i eget själsliv. 
   Bland festivalens höjdpunkter märks de två prisutdelningarna. Den preussiska sjöhandelns teaterpris går i år till Margit Bendokat, sedan 45 år skådespelerska på Deutsches Theater. Det finns något mänskligt skyddslöst i hennes starka röst, så att samhällelig utsatthet hos rollfiguren ofta lyfts fram. Kritiker lovordade henne när hon spelade (hela) kören i Aischylos Perserna och medverkade i Den Heliga Johanna från Slakthusen.


Jutta Lampe, som under decennier tolkade världsdramatikens stora kvinnoroller på Schaubühne i Berlin, tilldelas Joana-Maria-Gorvin-priset. I de tal som regissörer, kollegor och kritiker höll betonades hennes dialogiska empati, hennes sätt att söka sig inåt i rollen och försiktigt pröva sig fram för att hitta de exakta nyanserna. Jutta Lampe har också en komisk sida och en beundransvärd förmåga att snabbt och trovärdigt förvandlas när dramat så kräver.
 
Störst framgång hittills har Christoph Marthalers Riesenbutzbach från Wiener Festwochen haft. I denna fars som utspelas i en märklig auktionslokal med kontor, reception, garage och balkonger överraskar femton aktörer oss med att klättra i lina, rulla in sig i mattor och göra märkliga entréer i två dryga timmar, medan de inlevelsefullt sjunger till toner av Bach, Beethoven, Schumann, Schubert och Mahler eller parodierar Bee Gees ”Staying Alive”.


Festivalen går vidare med föreställningar av Schimmelpfennig- och Jelinekpjäser och den berlinske teaterentusiastens största lycka är att komma över en biljett.


Länk: Theatertreffen 

Sörmlands Musik & Teater byter namn

 Scenkonst Sörmland är både länsmusik och länsteater, det som tidigare hette Sörmlands Musik & Teater. I det nya namnet får även dansverksamheten Dans i Sörmland plats, liksom Film i Sörmland, som sedan tidigare hört till samma organisation.
   Den nya gemensamma webbplatsen finns här Scenkonstsormland.se