Pärlor bland soporElin Rombo gör Leila med en både lyrisk och kraftfull röst i Folkoperans uppsättning av Pärlfiskarna.
Recensioner [2009-09-21]

Pärlor bland sopor

Pärlfiskarna av George Bizet
Scen: Folkoperan
Ort: Stockholm
Regi: Mira Bartov
Scenografi: Gunnar Ekman
Medverkande: Elin Rombo, Carl Unander-Scharin, Jeremy Carpenter, Daniel Frank med flera
Dirigent: Andreas Lönnqvist
Länk: Folkoperan


RECENSION/OPERA. När Folkoperans Mira Bartov sätter upp George Bizets opera Pärlfiskarna blir scenens soptipp en kontrast till den romantiska musiken. Föreställningens styrka är dess lågmälda poesi, tycker Ditte Hammar.

Denna opera är skriven för att få frossa i pärlor, siden och exotiska miljöer. Men på Folkoperan har man istället byggt upp en smått osmaklig soptipp som badar i gråa dimmor.
   Carmen-kompositören George Bizets mindre kända opera Pärlfiskarna är Mira Bartovs första egna uppsättning som chef.


Zurga och Nadir är bästa vänner i ungdomen, ända tills de blir kära i samma kvinna, prästinnan Leila. När de möts senare i livet har Zurga blivit hövding över Ceylons pärlfiskare. Nadir försöker övertala Leila att rymma med honom, men hon har svurit en ed på att aldrig älska någon. När hon ändå kysser honom döms de till döden av Zurga. Efter väldiga samvetskval ångrar Zurga sig och släpper dem fria, för att själv dö i deras ställe.


Elin Rombo är mycket säker som Leila, med en både lyrisk och kraftfull röst. Hon spinner sina slingrande koloraturtrådar runt varandra som den finaste brysselspets. Carl Unander-Scharin som Nadir har en mild och ömsint tenor som man gärna lyssnar på. Den ångerköpta skurken Zurga görs av Jeremy Carpenter. Hans stora, färgrika baryton värmer som en tjock yllekofta, där Romos och Unander-Scharins silvertrådar glimmar till i maskorna.
   Orkestern spelar med slösaktigt vacker frenesi, som om de försökte bryta sig ut ur den soptipp som de sitter instängda i. Ett litet minus är att solisternas röststyrka ibland varierar med tonhöjden snarare än med melodin, vilket ger ett smått osäkert intryck.


Den brutala scenografin är en skön kontrast till den ibland nästan smetigt romantiska musiken. Samtidigt låser den också in sångarna, vilket till slut blir klaustrofobiskt och enahanda. Kanske lite fler pärlor ändå inte hade varit så dumt.
   Föreställningens styrka är dess lågmälda poesi, som skapar bilder som går att fundera på länge. Som till exempel den underbart surrealistiska scen där Zurga dör, i armarna på sig själv som ung.

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare