För den breda publiken syntes skådespelaren David Wiberg senast i buskiseposet Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. I rollen som konturlös man med för många högskolepoäng var han en av få karaktärer med tendens till underhållningsvärde.
Nu står samme Wiberg i en källarteater i centrala Stockholm och spelar tre roller efter egen text. Ensam är han mycket mer underhållande, men också mycket mörkare. Efter Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål, där Wiberg rannsakade sin inre tonårstjej Linnea, är det dags att göra upp med gubben.
I programbladet skriver Wiberg att han länge var fascinerad av ”färgstarka jättegubbar” som Ulf Lundell, Cornelis Vreeswijk och Charles Bukowski. I pjäsen får sig även hans egna Varanteatern en känga, då i sällskap med andra manligt upphöjda humorgrupper, från Hasse och Tage till Killinggänget.
Men även Linnea bär en viktig roll här. Nu 21 år gammal har hon gjort sig ett namn som serietecknare. En dag kontaktas hon av den vissnade författaren Manne Törnlund, som i ett försök att vara ett med sin tid kommit på att seriestrippen är det nya svarta. Som motvillig memoarskrivare vill han att Linnea ska strippa hans liv.
Det är förstås ett samarbete dömt att misslyckas. Å ena sidan en känslostörd kajalflicka med komplex från topp till tå. På den andra en kulturpatriark med djupt nedärvd härskarteknik, en bredryggad gubbe som efter 50 år av obetänksamhet på egen hand kan fylla ett rum.
Att lyssna på hans knarrande malmöitiska är både skrattretande och plågsamt. En man endast ämnad för stora skeenden, men som ändå vill resa monument över sig själv. Som misstar sig för tolerant filantrop, men som i kärva stunder brister ut i rent hat. Som en sann diktare hittar han ständigt små poetiska bilder i vardagsbruset: ”Hur mår jag, egentligen?”
Linnea är trött på att ta ansvar för marterande män, trött på att bli förminskad och gjord till objekt. Hon vill ändra på vardagens matematik, men saknar politiska medel. I stället kanaliserar hon hat och självhat i pojkvännens gitarrfodral eller i en kylskåpsdörr.
Som relief framträder en tredje karaktär, ett introvert skinnhuvud som på Zlatan-mål skapar en tydlig pendang till det upptrappade våldet i Malmö. Mot slutet vädjar han desperat till åskådaren att sluta tro på fördomar om ondskans ursprung.
Även om det är sympatiskt att ta avstånd från ältade förklaringsmodeller från uppväxten, blir det lite för mycket skriva på näsan. Likaså titeln, Det gulliga pojkslemmot, som om någon verkligen skulle tro att bara gubbarna är problemet, att härskartekniken inte cementeras tidigare. Eller som författarens prövande koreografiska övningar. Ibland hade pjäsen vunnit på lite mindre åthävor.
Ändå är det randanmärkningar på en tänkvärd och synnerligen välspelad föreställning. Med skrattets hjälp och med åskådaren som gisslan målar David Wiberg sina karaktärer mot avgrunden. Att de är stereotyper hindrar inte allmänvärdet i en nattsvart skildring med offer och förövare. I båda lägren individer som saknar självinsikt, men som lever helt genom andras förväntningar.
Loading ...
