Kärleken är fri!? är en oblygt pedagogisk föreställning, men utan att det stör, eftersom budskapet är rakt på sak och inte smygs fram. Man drar sig inte ens för att både läsa upp och projicera hela FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna i klartext på väggarna. Här projiceras också rollkaraktärernas sms- och chattkonversationer, pjäsens titel på olika språk, smileys och andra tecken.
Spelplatsen består av en fyrkantig, ljus, mönstrad matta med publiken på stolar runt om. På mattan står fem svarta pallar.
Här sitter tonårstjejen Nancy (Siham Shurafa) och väntar på att någonting ska hända. Och det gör det. Hon blir kär i sin brors svenska kompis (David Weiss), vilket leder till komplikationer. Deras sms-konversation när båda två sitter vid middagsbordet i Nancys föräldrahem är en av föreställningens komiska höjdpunkter.
En annan både tragisk och rolig scen, är den när Samir (Fikret Çeşmeli) intet ont anande har rest till hemlandet och där tvingas gifta sig med sin kusin. Samtidigt talar han och hans svenska flickvän i mobilen om hur mycket de älskar varandra …
Föreställningen består av impressionistiskt tecknande, snabba, korta situationer där ungdomar i det sekulariserade Sverige utsätts för hederskulturens våld och förtryck. Händelser som flimrar förbi i rubriker och nyhetsflashar blir till kött och blod. De allmänt kända kulturkrockarna gestaltas med undertexter där de inblandades egna känslor och tankar spelas fram, till exempel i en scen om en lektion i ämnet sex och samlevnad. Samtidigt som läraren undervisar reser sig eleverna och anförtror publiken sina tankar och känslor, färgade av var och ens kulturella bakgrund.
Vi får också möta Melissa (Susan Taslimi) som flyttar till skyddat boende och klarar sig tack vare styrka, mod och envishet. Efter att ha skrivit tre böcker och skaffat sig en universitetsexamen, kan hon åter umgås med sin familj. En annan tjej, Maria, (Hanna Masharqa) mördas på 19-årsdagen av sin bror, på order av pappan via telefon från hemlandet. Brodern använder tårtkniven som redskap.
De fem skådespelarna byter roller i ett hejdlöst tempo. Susan Taslimi är ett underverk både som tillspillogiven, misshandlad tonårstjej och som monstruös, mordisk pappa. Det är befriande med en skådespelare som kan ta i från djupet även i korta scener.
Min enda invändning är att föreställningen kan vara för impressionistisk och otydlig, det kan vara svårt att tolka vad som händer på scenen om man är ovan att se teater och inte helt förstår svenska.
Premiärpubliken består av ungdomar, många med invandrarbakgrund, från olika gymnasieskolor i Gävle. Efter föreställningen följer ett dramapedagogiskt efterarbete på tjugo minuter.
Loading ...
