Perfekt provokationDet kvinnliga kollektivet stoppar in sig ohemula mängder apelsin i en scen som får Nummers kritiker att tappa tålamodet men samtidigt jubla. Foto: Ola Kjelbye
Recensioner [2012-03-12]

Perfekt provokation

Crime Scenes av Carolina Frände, Nadja Hjorton
Scen: Studion, Göteborgs stadsteater
Ort: Västra Götaland
Scenografi: Henrik Ekberg
Ljus: Max Mitle
Kostym: Hélène Otterbeck
Medverkande: Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Viktoria Olmarker, Caroline Söderström
Länk: Göteborgs stadsteater


recension/teater. Stadsteatern i Göteborg bjuder på grym provokation genom sissy bounce, apelsinhets och ambitiösa frågekompendier. Liv Landell Major blir road, uttråkad och till sist överväldigad av Crime Scenes sätt att hantera ämnet kollektiv och kön.

Äntligen en pjäs som vågar utmana samhälleliga normer om kön. Och som lyckas. Jag har sällan upplevt en så provocerad publik som den som såg Crime Scenes på Stadsteatern i Göteborg i torsdags. Vi snackar alltså inte den vanliga, vänliga premiärpossen där hälften är släkt med ensemblen, utan en klasssisk blandning av artiga kulturtanter och jobbarkompisgäng som gått på teater i stället för pub.

 

Redan från början häcklar publiken de fem kvinnorna på scenen, lite diskret. Om det är medvetet får vara osagt, men effekten av viskandet och fnissandet blir snabbt en respektlös vägg som skådespelarna måste förhålla sig till. Först blir jag upprörd, lite på samma vis som på en tonårspublik som rapar. Men ju tydligare pjäsens vilja blir desto häftigare ter sig relationen till åksådarna. Det som påstås på scen, bekräftas gång på gång via salongen.

 

Vad som är så utmanande? Enkelt uttryckt beter sig en grupp kvinnor som män, i en och en halv timme. De börjar med att tala om slutpunkten, så att vi förstår hur länge vi måste stå ut med uppochnervända världen. Så kör de igång. De berättar lakoniskt att de ”muttat” hela stadsteatern under repetitionerna. De brottas, gravallvarligt. De har uppvisning i juckdans och hejar på varann.

 

De uppträder som rockband och river av Kent-låtar med inlevelse. De genomför ett internt spel med orangea koner och gratulerar varandra till framgång. De trycker in ohemula mängder apelsin i sina munnar. Ungefär då tappar publiken, inklusive jag själv, tålamodet. Kom igen, liksom, vad är det för mening med att apa och apa sig såhär? Vi fattar att ni också kan skreva!

 

Eller? Just som alla verkar vara på väg att gå, delar ensemblen ut ett kompendium där man verbaliserar grunden det pågående scenkonstverket. Frågor om hur ”vi” könar kollektiv och ser på könade kollektiv radas upp, och tillfälle till eftertanke infinner sig. Jag gillar den tydlighet man ger föreställningen genom att formulera sig såhär, och jag älskar att man vågat reta sin publik så länge innan man drämmer till med sina frågor.

 

För mig är de sista, långa, tysta minuterna geniala. De symboliserar det oftast manliga privilegiet att ta plats genom jäsande tystnad, men publiken är inte nöjd. En kvinna frågar irriterat om det är slut, och slår fast att ”nähä, då spelar jag wordfeud, då”. En av många små delscener i en pjäs som sträcker sig över scenkanten med mer kraft än det mesta jag sett.

Liv Landell Major

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (23 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare