Kanske Peter PanNummers Astrid Claeson tycker att det vilar något hotfullt över Robin Kellers Peter Pan på Uppsala stadsteater.
Recensioner [2009-12-14]

Kanske Peter Pan

Peter Pan av J M Barrie
Scen: Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala
Regi: Rüdiger Pape
Scenografi: Christoph Schubiger
Kostym: Judith Steinmann
Medverkande: Mats Blomgren, Göran Engman, Robin Keller, Sarah Maya Jackson, Tytte Johnsson, Julia Marko-Nord, Aksel Morisse, Peter Viitanen, Elisabeth Wernesjö
Länk: Uppsala stadsteater


recension/familjeteater. När ett delvis tysktalande team sätter upp historien om Peter Pan i Uppsala är det varken den kladdigt pastellfärgade Disneyversionen eller J M Barries originalroman vi får möta, menar Astrid Claeson som gillar föreställningens ”kanske”. 

Visst handlar det fortfarande om familjen Darling, de tre barnen Wendy, John och Michael och hunden Nanna. Mamma Darling som drömmer om en Peter och hittar en skugga. Wendy och pojkarna ska vara hemma ensamma med Nanna som barnvakt när nämnde Peter flyger in i rummet och letar efter skuggan. Fortfarande är det landet Ingenstans där kapten Krok och Tigerlilja finns.

Och Familjen Darlings hem är fortfarande ett murrigt vardagsrum med kappsäckar, gamla böcker och medicinflaskor. Men så blir de växtmönstrade tapeterna en skog, mattorna kapten Kroks skepp och mitt i allt står den välbekanta byrån och den nedsuttna fåtöljen. För det är i Darlings vardagsrum landet Ingenstans finns, åtminstone i första akten.

Efter paus sker något. Vi kan inte alls vara säkra på att det verkligen inte var så att barnen Darling flögs iväg till ett helt annat land, ett land bortom stjärnorna, eller älvorna, som blinkar som ljusbollar mot den mörka fonden.
   I Rüdiger Papes regi får idén om kvinnan som får se lite av livet, av landet Ingenstans, plats. Sedan styrs hon ned i hemmet och minns bara Peter Pan som en vag dröm. För det är inte bara mamma Darling som drömmer om Peter, även Wendy blir stor och berättar för sin dotter om Peter som då åter kommer flygande med det surrande ljuset Tingeling i handen. 

Det finns något hotfullt över Robin Kellers Peter Pan, något inåtvänt, en skrämmande kärna som man inte riktigt kan lita på eller komma åt. Vi kan inte vara säkra på vad han är med sina pärlvita tänder glittrande mitt i ett mörkt ansikte när han demoniskt ler ut mot publiken. Inställningen till pojken blir ambivalent. Julia Marko-Nords Wendy har också en ambivalent inställning till honom. Låtsasfamiljen de skapar, som han bryter sig ur med repliken ”det är väl bara på låtsas” skrämmer honom, och hans reaktion gör henne trött, lite osäker. Snusförnuftige brodern John (Aksel Morisse) leker förvisso med, lockad av att få lämna civilisationen, och minstingen Michael (Elisabeth Wernesjö) är helt enkelt minst och en charmerande själavärmare i gul pyjamas. Barnens lekar, eller deras kontakt med det farliga – otämjda – övervakas av Nanna (Göran Engman), en gentlemannahund i rutig kostym.

Det är en egen uppsättning av Peter Pan, helt utan relation till alla de versioner som vi matats med – fri från de klassiska tolkningarna av pojken som inte vill bli stor. I Papes regi handlar det snarare om just leken, lite som när barn säger ”nu var du mamman, och jag var hunden”. Sådan är Peter Pan i Uppsala. Kanske. 
   Eller så var det så att det inte alls var på låtsas. För när en mattallrik plötsligt blir en enslig klippa kan man bara konstatera att det som bringar liv också kan bringa död. Och just den dramatiken – och att det är ett stort osynligt kanske skrivet över föreställningen – tilltalar alldeles ofantligt mycket.

Astrid Claeson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare