Sanna Nielsen imponerar med sin sångröst och i skådespelets talade replikskiften i Doktor Zjivago. Här med Philip Jalmelid, Simon Laufer, Jenny Asterius Persson. Foto: Malin Arnesson
Recensioner [2014-09-03]

Poetisk musikal med pregnans

Doktor Zjivago
Scen:
Malmö opera
Ort:
Malmö
Musik:
Lucy Simon
Text: Michael Weller efter Boris Pasternaks roman
Sångtexter: Michael Korie och Amy Powers
Översättning: Erik Fägerborn
Regi: Ronny Danielsson
Dirigent: Joakim Hallin
Koreografi: Håkan Mayer
Scenografi: Martin Chocholousek
Ljusdesign: Thomas C Hase
Ljuddesign: Peter Dahlström
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Christopher Wollter, Sanna Nielsen, Johan Rabaeus, Åsa Fång, Philip Jalmelid, Lars Humble, Marianne Mörck, Jonas Schlyter, Michael Jansson, Rasmus Mononen, Annica Edstam, Kristina Lindgren, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Rickard Söderberg med flera
Länk: Malmö opera


RECENSION/OPERA. Boris Pasternaks tegelsten Doktor Zjivago har blivit modern musikal med Sanna Nielsen i en bärande roll. Anders E Larsson känner politiska vindar blåsa på Malmö opera.

I backspegeln känns det som om Malmöoperans uppsättning av Jesus Christ Superstar 2008, med glamrockaren Ola Salo i titelrollen, blev starten för ett mer intressant sätt att som institutionsteater se på musikalgenren. Att inte bara mjölka kommersiella aspekter genom att sätta upp standardrepertoarens beprövade (och inte alltid så musikaliskt häftiga) titlar, utan genom att tänka nytt både vad gäller valet av uppsättningar och sättet att casta dem.

I dagsläget är Malmö opera en scen med självförtroende, bred kvalitet och publiktillströmning. Grunden till detta lades under förre chefen Lars Tibell, som efter visst tumult tvingades avgå 2009, varefter Bengt Hall tog över och fortsatte på den inslagna vägen.

Att hämta dragarnamn utanför den närmast sörjande musikalvärlden har blivit ett sätt att säkra publikframgång. Dan Ekborg plockades in i både Les Misérables 2011 och Miss Saigon 2013 (han var bättre i den sistnämnda) och från schlagervärlden hämtades Charlotte Perelli till Evita 2012 (lite för kantig för min smak) medan Nanne Grönvall klev in i Rebecca i våras (en desto mer lyckad rollsättning). Och nu har alltså ytterligare en (ung) schlagerveteran – Sanna Nielsen – fått en bärande roll i en stor musikal.

Lägg till detta att de två senaste uppsättningarna har varit färska tillskott på musikteaterhimlen, Rebecca fick sin premiär 2006 och den nu aktuella Doktor Zjivago så sent som 2011, och Malmös vita teaterkoloss har blivit en av Sveriges mest spännande musikalscener.

Baserad på Boris Pasternaks tegelsten från 1957, som utspelas under drygt 30 års omvälvande rysk revolutions- och krigshistoria kring förra sekelskiftet, lutar sig Lucy Simons (musik), Michael Wellers (text) samt Michael Kories och Amy Powers (sångtexter) verk mot ett solitt dramatiskt stoff.

Som helhet är Doktor Zjivago nog den mest lyckade av senare års Malmömusikaler. Musikaliskt känns den modern utan att förlora sig i sliskighet och den dramatiska framåtrörelsen sätts i fokus i stället för att rada upp solonummer – när de väl kommer är de nog så slagkraftiga som motsvarande i till exempel Les Mis. Och i botten finns Pasternaks poetiska humanism som en antidot mot blind idealism. Som den australiske musikalstjärnan Anthony Warlow uttryckte det inför världspremiären i Sydney: ”Det här kan vara återkomsten för den seriösa, vuxna musikalen.”

Malmöoperan mönstrar som så ofta förr en utmärkt ensemble där även de mindre rollinsatserna äger stora kvaliteter. Och Christopher Wollter, Sanna Nielsen och Philip Jalmelid är ett starkt föreställningsnav. Jalmelid, som Zjivagos arbetarpolitiske motpol och kärleksrival Pasja Antipov/Strelnikov, har under senare år – med Malmö opera som språngbräda – jobbat sig fram till en position som en av de mest pregnanta svenska musikalartisterna. Han har den finaste rösten och är distinkt i sitt agerande.

Med decenniet mer rutin tar sig Wollter an Jurij Zjivago, aristokratläkaren och diktaren som formulerar sig kring den ryska folksjälen i utrensningarnas tid. Wollter gör ett lagom upprivet porträtt av mannen som slits mellan kärleken till hustrun (en bra Åsa Fång) och förälskelsen i Nielsens Lara. Sanna Nielsen, ja – hon imponerar både med sin sångröst, som har mer att ge än soft Undo-vibrato, och i skådespelets talade replikskiften. Kort sagt: Det här är en föreställning som berör.

Värt att nämna är också scenografins dominerande och snygga Potemkintrappa, som under resan besudlas av både tsaristers och kommunisters misslyckanden. Och med mindre än två veckor till riksdagsvalet så borde slutscenen, där blad med Zjivagos dikter skickas upp i luften, tjäna som en uppmaning till debila våldsideologer på båda kanter – aggression är alltid en återvändsgränd.

Anders E Larsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare